Huskarl och två huskonor
Kvinna och man av karl-klass
| Utskriftsvänlig sida |
Eftersom Norden ca 1100 är en svagt dokumenterad period vad gäller dräkthistoria blir man tvungen att komplettera med material från andra länder, fr a England där det finns en del mer att utgå ifrån, och tidigare och senare mode. Vi har också antagit något snävare ramar i tid än vad som gäller i kampanjen i stort: de något godtyckliga tidsramar vi satt upp för dräktinspiration är Nord- och Västeuropa mellan ca 1000 och 1150.
OBS: Dräktriktlinjerna har en konventionell uppdelning i mans- och kvinnodräkt, vilket inte är något att stirra sig blind på. Det råder inte någon strikt och obeveklig sådan uppdelning i det jämställda Hunaland - indelningen är helt enkelt övertagen från de historiska förebilderna. Det som beskrivs som "mansdräkt" kan lika väl bäras av kvinnor, vilket är vanligt särskilt bland krigare och andra mycket aktiva karaktärer. Det är alltså inte heller något konstigt eller avvikande med en kvinna som går i knälång kjortel och byxor. Terminologin är således inte helt konsekvent och logisk. Deal with it. ;-)
I den följande texten finns länkar till tillverkningstips och -beskrivningar som normalt placerats i anslutning till det de beskriver. Först har vi dock en klump länkar som inte passade in under någon mer specifik rubrik - de kan gälla dräkt överlag, dekorationer eller liknande.
|
|
|
Kvinna och man av karl-klass |
De vanligaste materialen är ylle – från grov vadmal till tunt, mjukt, fint vävt kläde - och linne. Siden förekommer också, men är mycket dyrbart. Läder är naturligtvis vanligt i skor, bälten, väskor osv, men mindre vanligt som material för kläder – det kan dock förekomma i ytterplagg, och/eller som foder. Päls och skinn är också populära material för foder av ytterplagg eller kantningar.
Allra bäst är naturligtvis om man kan använda helt autentiska material, men det är inte alltid genomförbart – rent ylle kan t ex lätt bli dyrt. Blandtyger av t ex ylle och olika syntetmaterial fungerar om de åtminstone liknar ylle. Blandtyger av linne och bomull är ett helt OK surrogat för linne, och bomull är också OK i underplagg.
Underplagg som skjortor, särkar och brokor är i allmänhet i vitt eller ofärgat linne. Ytterplagg däremot är oftast färgade, i så glada färger och starka nyanser som man har råd med. Tyg och färg är dyrt och därför är tygkvalitet och färgprakt en viktig statusmarkör – det är bara fattigt folk, i kungens hushåll troligen bara trälarna, som går i ofärgade ytterkläder. Även enkelt folks kläder – bönder och husfolk t ex – går gärna i flera färger men ofta i blekare, mer dämpade nyanser.
De billigaste färgerna (eller brist på sådana) är alltså beige, gräddvitt, brunt i allehanda nyanser och grått. Något dyrare färger är t ex gult, gulgrönt, blekgrönt, tegelrött/klarrött, brandgult, laxrosa, blekt vitt (för linne) och blå till blågrå, samt blandfärger som t ex lila (av blått och rött), blågrönt eller svart. Allmänt gäller att ju dyrbarare plagget ska föreställa, desto starkare och djupare färgnyans passar.
|
Kjortel |
Helt rätt: Det mest väsentliga grundplagget är kjorteln eller tunikan. Den är långärmad, färgad och når normalt till knäna när den bärs med ett bälte. Den sitter rätt löst och ledigt över bålen och överarmarna – men underärmarna kan vara trånga - och får extra vidd nedtill genom kilar i sidorna samt fram och bak. Kjorteln bärs över en skjorta och ibland med en överkjortel utanpå. Normalt skulle den vara av ylle; då det brukar kunna bli rejält varmt på KiR rekommenderar vi att man har åtminstone en snygg kjortel i (färgat) linne eller tunt ylle.
Utanpå kjorteln bär man alltid ett bälte. Kjorteln kan vara fodrad om man vill, gärna i en kontrasterande färg. Den kan gärna kantas i en avvikande färg runt handleder, halsöppning och/eller fåll; alternativt kan kanterna prydas med vävda band eller broderier.
OK: Något kortare eller längre kjortlar är också OK – acceptabel längd är från halva låret till halva vaden ungefär. Fotsida kjortlar kan bäras men om man inte är präst, kung eller mycket högättad används de normalt bara vid mycket högtidliga tillfällen och bara av fint folk.
Kjortlar av något mer figursytt snitt kan också fungera, så länge de sitter såpass löst att man kan dra dem över huvudet.
Kilar i avvikande färg och liknande är inte historiskt korrekt men kan också passera här.
Inte OK: Knäppta kjortlar av 13/1400-talsmodell. Ärmlösa kjortlar (såvida de inte alltid bärs med en övertunika med ärmar utanpå). Mi-parti (halva plagget i en färg och halva i en annan). Enbart vit/naturfärgad skjorta utan någonting över.
|
En dekorerad skjorta |
Helt rätt: Skjortan eller undertunikan ser ut ungefär som kjorteln men är oftast av vitt eller ofärgat linne. Den syns normalt inte när man har kjorteln på sig; alltså bör den vara kortare än den och inte nå längre än till halva låret; halsöppningen kan också gärna vara vidare. Om skjortan är kort behöver den inte ha kilar utan man kan nöja sig med att slitsa den en bit i sidorna.
Eftersom skjortan för det mesta inte syns kan man hoppa över den om det är varmt, särskilt om man har en kjortel av linne.
OK: Skjortor som syns under kjorteln (pga längre längd, längre ärmar och/eller smalare halslinning) är OK även om det är bättre om den inte syns.
Inte OK: Pösskjorta (om den inte helt döljs av överplaggen). Enbart vit skjorta utan någonting över.
 |
|
Byxor |
Benlindor |
Helt rätt: Enkla, raka långbyxor är det vanligaste. De kan vara av linne eller ylle och hålls ihop med ett bälte eller en dragsnodd i midjan. De kan vara åtsittande eller sitta löst.
Ett nymodigt alternativ är hosor, i princip ett par långa strumpor. De kan vara antingen knähöga, och hålls då uppe med ett strumpeband (och/eller benlindor, se nedan), eller nå upp på låren. I så fall är de oftast fästa i brokbältet. Hosor bärs till brokor (se Underkläder nedan), som ska vara så långa att det inte blir några synliga glipor; till långa hosor bör brokorna vara knälånga eller längre och till korta bör de vara hellånga – dvs långbyxor i linne. Hosorna bör vara ganska åtsittande men behöver inte sitta som målade på benen.
Benlindor är också mycket rätt, särskilt till byxor eller korta hosor. Lindningen börjar vid vristen och går sedan uppåt för att fästas strax under knäet med snörning eller ett litet ringspänne. Benlindorna kan bäras i eleganta korssnörda mönster eller bara vara enkelt ”surrade”.
 |
Brokor och hosor |
OK: Påsbyxor av den typ som var populära bland vikingar i österled är OK, men är både ålderdomliga och av en modell som är ovanlig i västra Norden.
Inte OK: Hosor i olika färger, alltså med ett ben i varje färg.
 |
|||||||
|
|
Helt rätt: Övertunikan, om man bär en sådan, är normalt knälång eller något längre. Eftersom den är ett ytterplagg är den oftast av ylle och kan gärna vara fodrad. Snittet liknar oftast kjorteln, men ärmarna kan vara kortare och vidare (halv- eller trekvartslånga raka ärmar). Övertunikan kan vara slitsad fram och bak eller i sidorna så att kjorteln under syns.
Övertunikan är oftast minst lika smyckad som kjorteln under med kantningar, kantband och/eller broderier.
OK: Osmyckade, enklare surcoter i t ex linne är OK så länge de har ärmar och är enfärgade.
Inte OK: Ärmlösa surcoter.
Halvcirkelmantel fodrad med siden |
Helt rätt: Manteln är det vanliga ytterplagget men också ett statusbärande plagg; den kan vara allt ifrån en enkel filt slängd över axeln till en fodrad, pälsbrämad och broderad praktmantel. Den vanligaste formen är fyrkantsmanteln, helt enkelt ett stort rektangulärt tygstycke. Den andra vanliga mantelformen är halvcirkelmanteln, som just är formad som en halvcirkel (trekvarts- eller rentav helcirkelskurna mantlar kan också förekomma men är ovanliga). Mantelns längd varierar oftast mellan till mitt på vaden och till vristen, men kortare mantlar kan också förekomma.
Manteln fästs, vanligtvis med en brosch eller ett ringspänne, oftast på höger axel (eller vänster om man är vänsterhänt) – detta för att man ska ha högerhanden fri och lätt ska komma åt att dra sitt svärd även om man bär manteln på sig. Icke-stridande kvinnor och män kan i stället bära manteln med spännet mitt fram.
Eftersom manteln är ett ytterplagg bör den vara i ylle, gärna kraftigt, och den kan gärna vara fodrad. Manteln kan rentav kantas och/eller fodras med päls. Den kan också gärna dekoreras med kantband.
OK: Vådsydda mantlar. Mantlar med huva.
Inte OK: Rena fantasy-mantlar med t ex höga ståkragar.
 |
Helt rätt: Ett läderbälte med spänne, och/eller en gördel av vävda band som knyts ihop, håller ihop kjorteln. Bältet är oftast ganska smalt och kan ibland vara dekorerat på olika sätt.
OK: Breda bälten med långa hängande tampar är OK även om det inte är helt rätt.
 |
 |
|
Rund mössa |
Toppig mössa |
Kraghuva |
Helt rätt: Det är inte obligatoriskt att ha något på huvudet, men det rekommenderas. Lämpliga huvudbonader är t ex:
 |
 |
|
Kveif |
Läderhuva |
Huvudduk |
OK: Coif eller kveif, den lilla tyghättan som blir mycket vanlig särskilt bland krigare under högmedeltiden, blir inte vanlig förrän en bit frampå 1100-talet men kan bäras här, särskilt under ringbrynjehuva och/eller hjälm.
Läderhuvor av olika slag fungerar också.
Vanliga struthättor funkar om man petar in tampen.
En enkel duk kan knytas om huvudet till skydd för solen.
Inte OK: Struthätta med tamp. Barett. Andra hattar och mössor av senmedeltida eller renässansmodell.
Helt rätt: Handskar bärs knappast för värmens skull så här års, men väpnade karaktärer kan bära rejäla handskar i strid för att skydda händerna. Handskar är oftast av läder och kan vara praktfullt dekorerade. Nålbundna vantar är också en möjlighet.
OK: Moderna handskar eller vantar, av skinn, tyg eller stickade, är OK så länge de är enfärgade och diskreta.
Inte OK: Mönstrade moderna vantar.
Helt rätt: Under byxor eller hosor bär man brokor, ett par enkla, ofta mycket vida och bylsiga byxor av vitt eller naturfärgat linne som hålls ihop med dragsnodd eller bälte i midjan. Man kan skippa brokorna om man bär långbyxor, åtminstone om dessa är i linne, men de är rätt sköna att ha. Till hosor är de förstås nödvändiga – långa hosor fästs i brokbältet. Brokorna bör nå till knäna eller längre – hellånga brokor är lämpligt om man bär korta hosor.
Fötterna kan täckas på olika sätt; hosor (särskilt korta sådana) har ofta inbyggda fötter och även byxor kan ha sådana. Nålbundna sockor eller fotlappar är också mycket rätt.
OK: Man kan bära moderna underkläder under eller i stället för brokorna om man föredrar det, så länge de inte syns.
Diskreta raggsockor eller andra moderna, enfärgade strumpor eller sockor är OK, men de bör synas så lite som möjligt och helst vara helt dolda.
Inte OK: Synliga och iögonenfallande moderna strumpor. Synliga moderna underkläder.
Kjortel |
Helt rätt: Liksom i mansdräkten är det väsentliga grundplagget kjorteln eller klänningen. Den är långärmad, färgad och fotsid. Den sitter oftast rätt löst och ledigt över bålen och överarmarna och får extra vidd nedtill genom kilar i sidorna samt fram och bak. Underärmarna kan dock vara trånga; ärmarna är ofta extra långa och täcker större delen av handen om de bärs utslätade.
Somliga kvinnor – främst de mest modemedvetna av de högättade – bär kjortlar av normandiskt snitt, som är snörda i sidorna och sitter snävt över överkroppen. I övrigt är de av likartad modell, och de är inte figursydda i egentlig mening.
Kjorteln bärs över en särk och ofta med en överkjortel utanpå. Normalt skulle den vara av ylle; då det brukar kunna bli rejält varmt på KiR rekommenderar vi att man har åtminstone en snygg kjortel i (färgat) linne eller tunt ylle. En högättad kvinna kan ha en kjortel i siden.
Utanpå kjorteln bär man ofta, men inte nödvändigtvis, ett bälte eller en gördel (bältet kan också bäras utanpå kjorteln men under en överkjortel). Kjorteln kan vara fodrad om man vill, gärna i en kontrasterande färg. Den kan gärna kantas i en avvikande färg runt handleder, halsöppning och/eller fåll; alternativt kan kanterna prydas med vävda band eller broderier.
OK: Kjortlar av något mer figursytt snitt kan också fungera, så länge designen inte är iögonenfallande (bär man en överkjortel utanpå blir marginalerna större eftersom mindre av kjorteln syns...).
Även mindre framstående kvinnor kan bära snörda kjortlar, särskilt om de som sagt täcks av ett överplagg. Kjortlarna kan ha snörning fram eller bak, även om i sidorna är mer rätt.
Kilar i avvikande färg och liknande är inte historiskt korrekt men kan också passera här.
Inte OK: Knäppta kjortlar och andra mer senmedeltida modeller. Ärmlösa kjortlar (såvida de inte alltid bärs med en övertunika med ärmar utanpå). Mi-parti (halva plagget i en färg och halva i en annan). Enbart vit/naturfärgad särk utan någonting över.
Särk |
Helt rätt: Särken, som bärs närmast kroppen, är oftast av vitt eller oblekt linne. Den är skuren som en enkel kjortel – lång, långärmad - men bör vara lite kortare och har ofta vidare halsöppning så att den inte syns. Ärmarna kan däremot vara långa och rentav nå en bit ner på handen så de får kavlas tillbaka.
En ovanlig men fungerande variant är den plisserade eller rynkveckade särken (se länklistan för en beskrivning).
Eftersom särken för det mesta inte syns kan man hoppa över den om det är varmt, särskilt om man har en kjortel av linne.
OK: Särk som syns under kjorteln (pga längre längd, längre ärmar och/eller smalare halslinning) är OK även om det är bättre om den inte syns. Har man en rynkveckad särk är det helt OK om t ex en bit av ärmarna syns, annars är det ju inte någon större idé att ha den. :-)
Inte OK: Pösig särk av 15-1600-talsmodell (om den inte helt täcks av kjorteln). Enbart vit/ofärgad särk utan någonting över.
|
Bild kommer! |
 |
Kortare överkjortel |
Lång överkjortel |
Bliaut |
Helt rätt: Överklänningen, om man bär en sådan, sitter oftast löst och ledigt och kan vara knälång till fotsid. Ärmarna kan vara hel- eller trekvartslånga och är oftast rakt skurna (och smalnar alltså inte av som vanliga ärmar); långa ärmar kan också vara mycket vida s k klockärmar. Eftersom det rör sig om ett överplagg är den i allmänhet i ylle och kan gärna vara fodrad.
Överkjortlar av modernt normandiskt snitt, som är snörda i sidan och sitter åt över bålen, förekommer bland somliga högättade kvinnor. Dessa, s k bliauter, är alltid hellånga, oftast med klockärmar, och sys allra helst i siden.
Överklänningen är oftast minst lika smyckad som kjorteln under med kantningar, kantband och/eller broderier.
OK: Osmyckade, enklare surcoter i t ex linne är OK så länge de har ärmar och är enfärgade.
Vikingatida hängselkjolar är OK om man redan har en och vill använda den, det är dock ett gammalmodigt plagg.
Inte OK: Ärmlösa surcoter.
Bild kommer!
|
Knähöga hosor |
Helt rätt: På fötterna och underbenen bär man oftast hosor, i princip ett par långa sydda strumpor. De når upp över knäna och hålls uppe med ett strumpeband under knät. Hosorna bör vara ganska åtsittande men behöver inte sitta som målade på benen. Nålbundna sockor är också mycket rätt.
OK: Diskreta raggsockor eller andra moderna, enfärgade strumpor eller sockor är OK, men de bör synas så lite som möjligt och helst vara helt dolda.
Inte OK: Synliga och iögonenfallande moderna strumpor.
|
 |
Helt rätt: Se ”Mantel” under Mansdräkt, ovan. Kvinnor bär i allmänhet manteln med spännet mitt fram, om de inte bär vapen. Den kan också vara fäst med broscher på båda axlarna; i så fall kan man gärna bära t ex ett halsband mellan spännena.
Ett alternativ till mantel är att helt enkelt bära en schal över axlarna.
OK: Vådsydda mantlar. Mantlar med huva.
Inte OK: Rena fantasy-mantlar med t ex höga ståkragar.
Helt rätt: Historiskt finns det inte mycket belägg för damunderkläder alls vid den här tiden, så det här är extrapoleringar och lajvanpassade lösningar. Som underplagg bär man i första hand brokor, ett par enkla, ofta mycket vida och bylsiga byxor av vitt eller naturfärgat linne som hålls ihop med dragsnodd eller bälte i midjan. De når oftast till knäna eller lite längre.
Det troligen mest autentiska bh-surrogatet är att bära ett snävt linne (alltså en kortare eller längre särk utan ärmar), så tight att man nätt och jämnt kan åla sig i det, närmast kroppen, eventuellt med ett band under bysten som extra stöd. Ett annat lajvvänligt surrogat är det s k barmklädet, som i princip är en knyttopp (länk?).
OK: Man kan bära moderna underkläder under eller i stället för brokor och barmkläde om man föredrar det, så länge de inte syns.
Inte OK: Synliga moderna underkläder.
|
| Gördel enligt normandiskt mode |
Helt rätt: Ett läderbälte med spänne, och/eller en gördel av vävda band som knyts ihop, håller ihop kjorteln. Bältet är oftast ganska smalt och kan ibland vara dekorerat på olika sätt.
Till de nya normandiska klänningarna bär man gärna en lång gördel som viras två varv runt kroppen, först högt upp på midjan eller under bysten och sedan ett andra varv över höfterna.
OK: Breda bälten med långa hängande tampar är OK även om det inte är helt rätt.
 |
 |
|
Dok/slöja |
Hätta |
Huvudduk |
Helt rätt: Vuxna och särskilt gifta kvinnor bär ofta håret täckt. Den mest distinkta huvudbonaden är doket eller slöjan, ett långt tygstycke (oftast vitt linne) som sveps runt huvudet på olika sätt och kan fästas med hårnålar eller band.
Kraghuvan, alltså en enkel hätta inte olik den senare struthättan fast just utan den distinktiva tampen, förekommer också särskilt som resplagg – då ofta i kombination med dok.
Ett alternativ är en enkel tyghätta med snörning under hakan. Ännu en möjlighet är att knyta en enkel huvudduk om håret, eller så kan man bära mössa eller pannband av den typ som beskrivs för mansdräkten.
OK: Vanliga struthättor funkar som kraghuva om man petar in tampen.
Inte OK: Struthätta med tamp. ”Pillerburkshatt” av 1200-talsmodell. Haklin (svep doket om halsen i stället). Crespines och andra senare håranordningar.
Helt rätt: Allra bäst är handsydda läderskor, -kängor eller –stövlar av autentisk vikinga- eller medeltida modell. Barfota fungerar förstås också för de roller som det passar för, dvs trälar och kanske tjänstefolk.
OK: Ridstövlar. Odekorerade kängor och skor av läder eller mocka. Repsulade tygskor. Neutrala sandaler. Militärkängor av äldre typ.
Inte OK: Tydligt moderna skodon som gymnastikskor, gummistövlar, Doc Martens och liknande.
Helt rätt: Enkla bältesbörsar och –väskor av tyg eller mjukt läder; axelväskor.
OK: Väskor och börsar av styvt läder, med eller utan dekorationer. Neutrala väskor och ryggsäckar i tyg och/eller läder.
Helt rätt: Ju rikare och/eller mer högättad rollen är, desto mer och dyrbarare smycken bör hon bära. Kors eller krucifix som halssmycken är mycket lämpliga för samtliga roller. Runda broscher, ringspännen, finger- och armringar är också lämpliga. Halsband av glas-, sten- eller metallpärlor är också fortfarande omtyckta särskilt bland kvinnor.
OK: Ovala spännbucklor av klassiskt vikingatida modell (de är dock mycket gammalmodiga nu).
Inte OK: Torshammare och andra symboler för asatron.
