| Utskriftsvänlig sida |
Björn Carlander, 2009
Huvudstad: Merkezi (ligger vid södra kusten)
Andra stora städer: Kutna, Gulruh, Bulut
Regent: Sultan Hamid II Odostca (”den vänlige”)
Andra viktiga personer: Vezir-i Azim Alime Pasha (storvisir, dvs högste minister), Melike bint Hamid (”kronprinsessa”), Beylerbey Heyreddin Pasha (högste militäre ledare)
De norra delarna av sultanatet är bergiga, karga och har tämligen kalla vintrar. Den södra delen har i stort sett ökenklimat, speciellt i sydöst där landet övergår till öken och kalifatet al-Nufud. De sydvästra och nordvästra delarna, som gränsar mot Järnhavet och Gåvans hav, har ett varmt och fuktigt kustklimat. Det gäller även till viss del den östra delen som gränsar mot Glömskans hav, men landet är bergigare närmare kusten där.
Sultanatet är en smältdegel av olika kulturer, blandade under den Ormandiska/turanska överhögheten. Det har lett till att befolkningen är väldigt öppen inför nya impulser och intryck, men samtidigt lägger man sig inte i andras förehavanden utan låter var och en sköta sig själv i mångt och mycket. Den officiella och förhärskande religionen är Nar-al-Haqiq, men det finns ett flertal minoritetsgrupper med andra religioner, där ljustrogna är en av de större. I och med Nar-al-Haqiq så är renlighet och sanningsenlighet stora dygder i sultanatet.
Sultanatets placering vid handelsvägarna mellan öst och väst gör landet rikt, och de rika smyckar sig själva och sina bostäder med dyrbara tyger och färger. Eftersom renlighet är så viktigt i Ormandia är det väldigt vanligt med parfymer, rökelse och andra väldoftande produkter. Det gör städerna till ett myller av färger och dofter, och på basarerna säljs varor från världens alla hörn.
Framför allt de turanska folken är hetlevrade och känslosamma, och det finns ett stort inslag av artighet, höviskhet och sociala regler för att undvika att röra upp de starka känslorna. En persons heder och ära är väldigt viktig, och det är viktigt att inte råka förolämpa en annan person då det är få som låter saken bero.
Kvinnor och män är jämställda, men man tar ändå fasta på och uppskattar deras olikheter. Kvinnor förväntas vara vackra och mystiska, och männen handlingskraftiga och starka. Kvinnorna ska sporra männen med sin skönhet, och männen drivas till stordåd av deras mystik.
I Sultanatet är månggifte tillåtet, men det praktiseras huvudsakligen av de rikare klasserna där männen eller kvinnorna har råd att hålla sig med flera makar. Över huvud taget så ses inte äktenskapet som så ”heligt” i de högre klasserna utan det är vanligt med älskare och älskarinnor, vilket kan ha att göra med att arrangerade äktenskap är helt förhärskande.
Det turanska folket är ett krigarfolk, och bygger sitt styre på militär makt. Numera är de huvudsakligen officersklassen, medan andra folk utgör stommen i armén. Förutom turanerna så utgörs en mäktig administrativ- och militär klass av de sk devsirme, slavar från de olika grannländerna, framför allt Haigar-Shan och länderna norr om den stora öknen. De utgör Sultanens elitgarde, och innehar även många viktiga poster inom landets styrelse. Bland annat är Alime Pasha, storvisiren, en devsirme från sydöstra Volska, och är alltså inte formellt fri trots att hon är rikets näst mäktigaste person. Samtidigt åtnjuter hon givetvis avsevärt större friheter än de flesta andra i sultanatet...
Sultanen är den oinskränkte envåldshärskaren, och har en omfattande byråkrati ledd av storvisiren för att genomdriva sina beslut. Riket är uppdelat i olika provinser, beylik, som styrs av en bey som formellt utses av sultanen, men det är i mångt och mycket är en ärftlig position i realiteten och utgör den turanska ”adeln”. I övrigt sköts provinserna av en byråkrati tagen från dels devsirme och från infödda Ormander som utbildats på något av de stora lärosätena i landet.Varje bey måste bistå med trupper i händelse av oroligheter, ungefär som det feodala systemet i västerlandet och Thule. De främsta av dessa trupper är sipahi, tungt kavalleri taget från landägare i beyliken, och i mångt och mycket motsvarande riddare (och de är nästan alltid turaner). Infanteriet kallas för azabs, och varje by och stad är tvungen att tillhandahålla en viss mängd soldater baserat på storlek.
Sultanen har även en stående truppstyrka kallad kapikulu bestående av devsirmes. De är sultanens livvakt och elitsoldater.
Ben seni görürüm – ”Jag ser dig”, hälsningsfras, kan förkortas till ”görürüm” i informella sammanhang.
Dürüstlük senle – ”Sanningen vare med dig”, avskedsfras, förkortas ” dürüstlük”.
Yazgı seni al – ”Må ödet ta dig”, en förolämpning/förbannelse, Gud tar sin hand från personen och denne lämnas till ödet vilket förståss ses som ytters dåligt.
Zaba el zaba – ett allmänt utrop hämtat från zaraqinskan som representerar i stort sett vilket ordspråk eller uttryck som helst som passar situationen
In sha al-Haq - ”om den Sanne vill”, zaraqinskt uttryck för förhoppningar. (Dvs exakt samma sak som Insha’Allah)
Bey – hövding/guvernör, jmfr ”Bey Nasira bint Hasan”
Beylik – provins