| Utskriftsvänlig sida |
Theo Axner, 2006
1139
På våren kommer den stora Ljushärnaden från väster och längs hela kusten görs vårdkasar redo, men det blir inte så mycket till stridigheter trots allt och Henkintie lämnas så gott som orört. Angriparna kommer tydligen i strid inbördes, men Furstens styrkor som är talrikast tar Klippeport i besittning och etablerar ett brohuvud där.
Under de närmast följande åren etablerar Fursten gradvis sitt välde i södra och västra Talvala, med lämpor mer än med vapenmakt – men hans stora krigiska makt och segrar i Thule bidrar naturligtvis till övertalningskraften. En efter en erkänner hövdingarna och stormännen honom som sin överherre och erlägger tribut. Furstens ställföreträdare griper sig genast an med sin sida av överenskommelsen och gör stora ansträngningar för att förbättra kommunikationer och säkerhet.
1140
Den Furstliga Skeppsgården vid Södra Porten börjar sin verksamhet som med tiden blir omfattande. Vid Södra och Norra Porten byggs också två stora permanenta läger, dit de nya rekryterna till Furstens arméer – som verkar komma från många länder – skeppas för att tränas.
Åtskilliga talvi, mest fattiga unga män och kvinnor, börjar värvas till Furstens tjänst, först främst som arbetare och sjömän men snart också som soldater.
Klippeport, som redan tidigare varit ett tillhåll för pirater och kapare, drar nu till sig allt fler skepp. Många av sjörövarna svär Fursten trohet och blir kapare för hans räkning, vilket faktiskt kommer kustborna till godo då de – till största delen åtminstone – slutar med strandhugg och vrakplundring i hans domäner.
En rivaliserande sammanslutning av pirater, de Fria Skepparna, håller till på Örike. De ansluter sig under sensommaren till Alliansen mot Fursten och Örike blir tydligen ett gedanskt protektorat.
1141
På vintern 1140-41 slår krigarband från kainufolket ut flera stora räder mot södra Talvala. De Furstliga garnisonstrupperna, som fått förstärkning då åtskilliga soldater förflyttats från Thule till Talvala, drar snabbt ihop sig och driver med de bofasta talvis hjälp tillbaka angriparna. De angripande stammarna sluter fred med Fursten och några av deras krigare lär t o m ha gått i hans tjänst.
Frampå våren avseglar den galärflotta som sedan förra året byggts i Talvala mot Thule. Åtskilliga talviska sjömän och kustbönder ingår i besättningarna, men flera av skeppen går förlorade.
1142
Under våren det här året, tydligen som en följd av någon överenskommelse, började det anlända rätt mycket folk från Slagbjörnsordens länder till det Furstliga Talvala: inte så många av de fruktade riddarna i vitt, men åtskilliga hantverkare och en del präster. De slog sig mest ner omkring de större hamnarna, men en del präster
I juli gjorde en stark allierad, huvudsakligen arosisk, sjöburen styrka från Thule ett strandhugg vid Södra Porten och stormade Skeppsgården. De Furstliga hade fått god förvarning och bådat upp landvärn från de angränsande bygderna, och talvikrigarna hade kämpat väl och de som föll tog många av fienderna med sig – en del kväden har redan diktats om striden. Likväl hade angriparnas övermakt varit för stor och de intog och förstörde skeppsvarvet. De Furstliga byggde dock rätt snabbt upp det igen.
På hösten nåddes Talvala av rykten om att Fursten lidit ett stort nederlag i Gedanien – hans flera år långa belägring av Geda hade hävts just då staden skulle till att falla och belägringshären skulle ha slagits i grund. Ett tag lät det på ryktena som att Furstens välde var på väg att falla sönder, men så blev det inte.
1143
Nästa år blev ganska lugnt i Talvala, men de Furstliga grep sig an med många nyordningar. General Felicia, en av Furstens närmaste krigshövdingar, anlände till Klippeport och inrättade sig som överbefälhavare i öster. Krigsmakten nyorganiserades och många av de mindre band av talviska krigare som värvats på lösligare basis organiserades nu i fastare förband, den s k talviska auxilian. Många talvi värvades också till det s k marinregementet, ett förband knutet till flottan.
Senare under året skickade Fursten en ansenlig del av sin armé i öster, inklusive de nyorganiserade talviska förbanden, på ett fälttåg långt söderut; till Slagbjörnsordens hjälp mot en av de svijaslavska småfurstarna. Vad det där handlade om är det inte många i Talvala som har koll på, men armén återvände under senvintern efter vad som tydligen varit en segerrik kampanj, väl lastade med byte och nyfångna trälar.
Tidigt i juni 1144, en tid efter vårsåddens avklarande, brann vårdkasarna på nytt längs Talvalas sydkust. En väldig skeppsflotta var på väg över viken från Ahriksborgen och gjorde strandhugg vid Södra Porten. Det visade sig inte vara en styrka från den ”gedanska” alliansen mot Fursten, som man först trott, utan en väldig ledungsflotta av ålderdomliga långskepp från Gotmar och Gautrike, tydligen dessutom förstärkta av en styrka Ahriksriddare. Fiendehären, som var flera tusen man stark, ödelade Södra Porten och brände än en gång Skeppsgården. Där slog de sig sedan ned, upprättade ett basläger och slog ut allt längre och djärvare räder djupare i landet och längs kusten, uppmuntrade av att de inte mött samlat motstånd.
I Henkintie märktes det mest genom strömmen av flyktingar från Södra Porten med omnejd som kom västerut. Man samlade allt vapenfört folk för att försvara bygden, och en och annan klunga gotmaritiska ryttare siktades faktiskt nära Henkintie även om de aldrig gjorde något anfall.
Snart kom budkavlen från motsatt håll: general Felicia höll på att samla en här i Klippeport och var på väg för att undsätta kustlandet, och hon tillhöll de närboende hövdingarna att båda upp och förbereda sina styrkor för att ansluta sig till armén när den kom.
Gotmariterna hade upptäckt att den Furstliga/talviska armén var på väg men i stället för att återvända till sina skepp och fly den väg de kommit kom de för att möta den i land. Dels var de nog benägna till övermod efter sina framgångar och tidigare segrar, och de ville säkert gärna runda av sitt plundringståg med en ärorik batalj, dels var de kanske oroliga att fångas i en sårbar ställning på väg att gå till sjöss.
Några dagar senare möttes de två härarna till slut. Fiendehären var som sagt stor, mäktig och brokig med åtskilliga hundra pansrade ryttare – gotmariter i långa brynjor och toppiga hjälmar, vit- och blåklädda Ahriksriddare och färggranna vasallriddare från de sistnämndas land – och gott om välbeväpnat fotfolk. På öppna fältet var de nog rentav starkare än Felicias armé som ju till stor del bestod av lättare talviskt fotfolk, och de tog därför upp positioner i en öppen dalgång sydöst om Sarijasjön.
Felicia lyckades dock utmanövrera dem. I stället för att som fienden väntat sig lägga sig söder om dem för att skära av deras reträtt och möta dem i den öppna dalen marscherade hon runt sjön genom skogsmarkerna från andra hållet och anföll från norr, över en oländig, sumpig och snårig marksträcka med bara en smal öppen ”korridor” lämplig för fiendens ryttare att anfalla på. Där möttes de av legionärernas obevekliga sköldmur med Felicias egna ryttare i reserv bakom, medan det lättrörliga talviska fotfolket snabbt anföll genom den svåra terrängen.
Gotmariterna, gauterna och Ahriksriddarna överrumplades av den oväntade form som bataljen tog sig, och fast de kämpade nog så tappert fick de Furstliga och talvi snart övertaget och deras reträtt övergick i flykt. En del av fienden kom undan då man avstått från att skära av reträtten för att i stället vinna en taktisk överraskning, men de tvingades överge det mesta av sitt byte och många av dem stupade eller togs tillfånga.
Segern över inkräktarna har firats en hel del under sommaren och många har blivit vänligare stämda mot de Furstliga – säga vad man vill, men de försvarade landet och gjorde det ordentligt.