| Utskriftsvänlig sida |
Större delen av västra Thule upptas av en enorm bergskedja: Nifelbergen. De skyhöga fjällen sägs ännu bebos av troll och jättar, ättlingar till Nordens forntida tyranner.
I bergen finns också Thules enda kända dvärgkungarike, Steinheim. Dvärgarnas städer ligger under jord, eller ovan jord i otillgängliga dalar, och ingen vet hur djupt de går. Dvärgarna anses allmänt som trollkunniga, men frågan är hur mycket av detta som egentligen handlar om överlägsen teknologi. Det är i alla händelser inte lätt att veta vilket. Dvärgarna sägs i alla fall kunna skapa de mest vidunderliga maskiner och föremål med hjälp av förtrollade runor. Deras runsmeder, de äldsta och mäktigaste bland hantverkarna, lämnar dock nästan aldrig Steinheim.
Dvärgarnas tillbakadragenhet gör att ganska lite är känt om Steinheims historia. Det man vet är att de sedan åtskilliga hundra år bedrivit viss handel med de angränsande människorikena. Under senare sekler har ett antal dvärgar emigrerat även till länderna kring Almarsjön och sysslar där med gruvdrift, handel och hantverk. Dvärghantverk betingar alltid mycket goda priser; i gengäld importerar dvärgarna sådant som tyger, kött, säd och drycker.
Det är likväl med Högmark dvärgarna behållit de starkaste banden. Dvärgar från Steinheim är djupt engagerade i Högmarks bergsbruk, och man har även bistått med militär hjälp vid några tidigare tillfällen: dels då Högmark först bröt sig ur Arosia på 1080-talet, dels för drygt 10 år sedan då nordöstra Högmark härjades av en hord orcher, och dels nu i kriget mot Fursten.
Under de första åren av kriget mot Fursten bidrog dvärgarna flera gånger med starka kontingenter av tappra krigare, inte minst vid undsättningen av Geda. Efter att kung Grunnir Stenfast vintern 1142-43 stupade i strid mot bergstroll har dock dvärgrikets entusiasm för alliansen synbarligen svalnat betydligt och de förhåller sig nu i praktiken neutrala. Åtskilliga hundra dvärgar har brutit upp från hemlandet i missnöje med detta och slagit sig ned i människorikena, där de utgör en frivilligkår mot Fursten.
Även här är mycket lite känt. Steinheim är en monarki, tydligen en federation av sju stora klaner. Kungen väljs, en process som kan dra ut på tiden länge (som nu), och under tiden regeras riket av ett råd av klanäldstar. Deras samhällsskick i övrigt är föga känt, men de tycks inte ha någon ståndsindelning liknande människornas.
På östra sidan av Nifelbergen finns också en del människobosättningar som formellt är Steinheims undersåtar och lever där med dvärgarnas tillstånd. Människorna är mestadels bönder och jägare, nybyggare som vandrat upp från söder eller över fjällen från väster - de senaste åren har de fått tillökning i form av flyktingar från Furstendömet Margholien. De förser dvärgarna med en del förnödenheter och i utbyte mot ett visst skydd och verktyg. Den östligaste av dvärgstäderna har ett stort ytterområde avdelat för att inhysa flyktingar i händelse av krig eller annan fara. Djupare än så släpps människorna dock aldrig in i det egentliga dvärgriket.
Dvärgarnas eget språk är hemligt och ingen vet hur det låter; med människor talar de Nordtunga. Dvärgarnas namn har en karg, kantig klang liknande fornisländska. Exempel: (mansnamn) Althiotr, Nari, Skirvir, Veigr; (kvinnonamn) Geirahad, Hlif, Randgrid, Skegiöld. Många dvärgar tar sig också tillnamn liknande människornas, antingen patronymikon eller andra.