| Utskriftsvänlig sida |
av Henrik Hoffström och Theo Axner
2000, lätt reviderad 2011
Sjöfarten och skeppsbyggnadskonsten som sådan är på en ganska enkel nivå, och de fartygstyper som är i bruk är alla enmastade och ganska små. Renodlade krigsfartyg förekommer sällan, utan man rekvirerar vid behov handelsfartyg och lastar dem med soldater. Skepp kan också rustas för strid genom att man bygger kastell i för och akter, vilka kan försvaras på samma sätt som en borg. I somliga fall kan enkla ballistor och andra skjutanordningar monteras på fartyg; de är dock sällan särdeles effektiva.
Den vanligaste typen är långskeppet, vilket i grund och botten är ett vikingaskepp, med undantag att det saknar de för dessa karakteristiska utsmyckningarna. Drakhuvuden och sådant har inte varit på modet på ett par hundra år (utom i Nifelheim). Långskepp varierar i storlek mellan 10 och 30 meter, men de flesta är strax under 20 meter långa. Skepp större än 25 meter är ytterst ovanliga.
Långskeppen utmärks av att de är snabbseglade, grundgående (mindre än en meter)och kan kryssa, dvs segla mot vinden. I trånga utrymmen eller vid dåliga vindar kan de dessutom ros. Långskeppen är den överlägset vanligaste skeppstypen i Thule då de är billiga och beprövade. Bönderna i kustlanden har också en traditionell plikt att hålla och bemanna skepp vid behov.
En relativ nymodighet på innanhavets vatten är koggen (se bild ovan). Skeppstypen kommer ursprungligen från kontinentens riken och är där betydligt vanligare. En kogg är ca 15-20 meter lång, även om enstaka större skepp existerar. Koggar rymmer betydligt mera last men är i gengäld avsevärt långsammare än långskeppen. De klarar inte att kryssa och har ett djupgående på ca 2 meter. Koggar är ovanliga, eftersom en kogg är många gånger dyrare än ett långskepp. Koggar är ingalunda ovanliga på Innanhavet, men de allra flesta har sin hemhamn någonstans på kontinenten.
Koggarna rymmer 3-4 gånger så mycket last som ett långskepp, men kräver en mindre besättning eftersom de inte behöver roddare.
En skeppstyp som introducerats i de nordliga vattnen av Furstendömet Margholien är galären, en sydländsk modell som anpassats för förhållandena i norr. Galärer är lätta, smala krigsfartyg som drivs med roddare men också kan seglas. Deras smidighet gör dem användbara i Innanhavets förrädiska skärgårdar.
Innanhavet är ett relativt saltfattigt hav. Sjöresor är för mestadels omöjliga vintertid då stora delar av det fryser; då är det å andra sidan ofta möjligt att färdas över isen särskilt längre norrut. Resten av året är det ett nyckfullt och svårseglat hav, dominerat av sydvästliga vindar, plötsliga stormar och överraskande dimbankar. Detta gör att man i första hand seglar längst kusterna så länge det är görligt. Resor över öppet hav är riskabla.
Förutom de naturliga farorna har resor över Innanhavet länge komplicerats av risken för sjöröveri. Örike med de kringliggande öarna samt delar av Talvala och Österlandet hade länge varit kända pirattillhåll. I och med det långa kriget mellan Fursten och Alliansen har många av sjörövarna på Innanhavet slutit sig som kapare till endera sidan - de flesta piraterna har anslutit sig till Fursten, men Örike ställde sig under gedanskt beskydd tidigt i kriget och har förblivit ett allierat fäste.
Handeln på Innanhavet domineras kraftigt av Nordenbund, en mäktig köpmannaorganisation av almadianskt ursprung som också utgör ett förbund mellan medlemsstäderna. Ett stort antal städer i norra Storkungadömet är medlemmar, och Nordenbund har kontor och stationer även i många andra hamnstäder - däribland Geda och Draakhem i Gedanien och Spegelhamn i Sunnanslätt. Det finns ett inte obetydligt inslag av köpmän med almadianskt ursprung i nästan alla handelsstäder kring havet. Nordenbunds invecklade nät av handelsförbindelser binder samman länderna i norr och öster, som främst producerar råvaror, med kontinenten. Vid sidan om "storhandeln" utövas dessutom en del fristående handel av bl a de bönder som lever längs kusten.
De Norra Kungarikena exporterar i vanliga fall järn, koppar, smör och en del fisk, hudar och pälsverk (det mesta av den sistnämnda exporten står dock Margholien för); man importerar framför allt salt och tyger, men även lyxvaror som vin och kryddor. Saltimporten är livsviktig eftersom salt är i stort sett det enda konserveringsmedlet som står till buds. Under den stora belägringen av Geda blev man dessutom tvungna att importera säd från Almand.
Sjöfartens roll i kriget har främst bestått i att transportera trupper och förnödenheter, dels över Almarsjön men också upp från kontinenten, även om mycket av de transporterna gått på Nordenbunds koggar. Fram till 1142 dominerades sjökriget av behovet att försörja det belägrade Geda.
Få regelrätta sjöslag har förekommit under kriget - det största, slaget vid Saltudden hösten 1144, blev en allierad seger - men däremot har mindre skärmytslingar mellan enskilda skepp eller mellan kapare och transportkonvojer varit vanliga.
Stora sjöslag är hursomhelst en sällsynthet i Terra Cognita. Ingen har egentligen tillgång till flottor i modern bemärkelse (se stycket om sjömakter nedan) och därför kan ingen heller hoppas på att behärska havet. De få sjöslag som inträffat i Thules historia har inträffat i samband med större räder då försvararna lyckats skrapa ihop tillräckligt med skepp för att genskjuta de rädande skeppen innan de nått land.
Sjötaktiken i Thule är ganska underutvecklad. En sjöstrid går vanligtvis till så att man seglar inom bågskotts avstånd, skjuter ett par pilskurar och sedan bordar det andra fartyget. Striden avgörs sedan ungefär som vilken landstrid som helst. Större sjöstrider går till på samma enkla sätt vilket gör att de ofta urartar till en röra av sammanlänkade skepp. Ingen speciell manövertaktik existerar, utan inför en större drabbning brukar kaptenerna formera sina skepp på samma sätt som en konventionell landarmé skulle ställa upp sina trupper.
I övrigt kan konstateras att koggarna är överlägsna långskeppen i bordningar, då deras mycket högre sidor gör det svårt att äntra dem från ett långskepp. För att komma runt detta har man börjat montera plattformar på långskeppen för att komma högre upp. Som svar på detta började koggskepparna givetvis att montera plattformar på sina skepp och återfick därigenom en del av sin tidigare fördel. Men helt återtog de den inte, långskeppens besättningar kommer ju i alla fall upp i samma höjd som koggarnas däck. Långskeppen kan å andra sidan med lätthet utmanövrera de långsamma koggarna och kan alltså välja var när och hur de vill slåss. En kogg som bordas från två eller flera långskepp är mycket illa ute! När det gäller piraternas härjningar ska man inte heller glömma att handelsskeppen de anfaller är lastade med varor medan piraterna är lastade med beväpnade pirater.