| Utskriftsvänlig sida |
Theo Axner, 2004, 2007
Kung Aune Långskägg, som regerat i fyrtio år, dog vid hög ålder vintern 1136-37. Han hade överlevt alla sina barn, men två av hans syskonbarn, kusinerna Ornulf Ragnasson och Alfhild Valgerdsdotter, gjorde anspråk på tronen och ett inbördeskrig bröt ut. Alfhild hade från början god hjälp av sin svåger och krigshövding Grimer Yrjasson; han var både en god krigare och en diplomatisk begåvning. Framför allt var han skicklig på att vinna förtroende hos de gammaltroende som ännu fanns utspridda i många ätter, och nära nog alla dessa slöt upp på hans och Alfhilds sida. Grimer hade nämligen själv, efter att i sin ungdom ha antagit Ljusets lära då han upptogs i ätten, med åren återfallit till ödestron. Det här var lite av ett dilemma för Alfhild som själv liksom sin ätt i övrigt var Ljustrogen, men hon var glad över allt stöd hon kunde få.
Grimers djupt ljustrogna hustru Ella kunde däremot inte godta att han öppet ställde sig i spetsen för hedningarna, och hon lämnade honom och drog sig tillbaka till klostret i Vindhem. Patriarken i Rimsgårda, Saxum Prudens, gjorde henne snabbt till abbedissa där, riktade ett skarpt fördömande mot Alfhilds flirt med hedningarna och lämnade sitt stöd till Ornulf. Grimer svarade med att sent på hösten bege sig till Rimsgårda med ett följe och mörda patriarken. Det var efter det som han fick sitt öknamn Prästhatare, men han hade redan byggt upp en stark ställning med allierade i många ätter.
Alfhild vann större framgångar – Ornulf var dessutom en oskicklig härförare och begick många misstag. Grimer slöt allt fler allianser – till sist också med några av orchstammarna i Vildlandet öster om Gautrike, som också följer en variant av ödestron. Vid någon punkt – ingen vet när – bestämde sig Grimer för att han nu hade tillräckligt med makt i sin hand för att själv försöka vinna kronan; många av de allierade han vunnit åt Alfhild var i själva verket lojala mot honom och inte henne.
Tronkriget slutade med att Grimer förrådde Alfhild; i den sista drabbningen mot Ornulf vid Sävalla väntade hans egna styrkor, inklusive Vildlandsorcherna, tills striden var avgjord och överföll sedan de utmattade segrarna. Grimer stod som segrare och lät kröna sig till kung. Det var nu sent på vintern 1139, alltså strax innan Fursten först invaderade Gedanien.
Grimer Prästhatare var kung i tre år. Under den tiden hann han med att återupprätta kungens uppgift som ledare för hednaoffren i Ettinskummel och bli bannlyst av den Högste Uttolkaren i Arantis. Då landet var uttröttat efter tre års inbördeskrig blev det inga väpnade uppror först, men så småningom var oroligheter på väg att bryta ut. Ranland befann sig i mer eller mindre öppet uppror och ryktades vara i förhandlingar med kung Guttorm av Nifelheim. Det ryktades också att Eormenlands drottning ville leda ett korståg mot Gautrike.
Kung Grimer hade en tid sökt alliera sig med gammaltroende ätter i Nifelheim, och förra sommaren trolovade han sig med Astrid Steintorsdotter, som tillhörde en sådan. De firade sitt bröllop i Sköldingasal samma höst, och det var under det mycket fuktiga bröllopsgillet som kungen i fyllan och villan föll av en bro och bröt nacken.
Grimers dotter Yrja, som tidigare hållit sig i bakgrunden, lät genast samla till storting, kallade fram de hon hade stöd av – tydligen hade hon redan i tysthet arbetat på att bygga upp allianser - och blev hyllad som drottning mot löfte att styra med lag och rätt och att återupprätta kyrkan. Bland hennes första åtgärder var också att låta utse en ny matriark, Edria, till det vakanta stiftet i Rimsgårda.