Stereotypen av en gaut är en vildsint krigare, grovhuggen och utan mycken finess, snar till både skratt och vrede och böjd att lösa alla problem med våld. Hon är djupt vidskeplig men fruktar inga jordiska fiender; hon lever till fullo i nuet, redo att dö en ärorik död när som helst. Sinnelaget präglas av en märklig blandning av fatalism och övermod. Den bilden är förstås grovt förenklad och kanske orättvis, men den saknar inte helt substans.
Fastän många gauter numera är Ljustrogna sitter spåren av den gamla ödestrons tänkesätt kvar. Ödet är givet men kan inte förutses, och det enda som är säkert är att inget är säkert. Det bästa för en krigare är att leva ett gott liv för stunden, dö med ära när det är dags för det och vinna ett gott eftermäle.
Tapperhet är naturligtvis en väsentlig dygd. Gautiska krigare har rykte om sig att våra våghalsiga och rentav dumdristiga, men de klokare bland dem gör skillnad på tapperhet och dårskap. Det finns ingen skam i att retirera från en strid som inte går att vinna, inte heller i att fly från gastar eller trolldom. Det finns heller ingen ära i att kasta bort sitt liv i onödan eller till ingen nytta. En hjältes död ska göra en skillnad.
Hederlighet och ordhållighet är ett ideal som hålls mycket högt. När en gaut givit sitt ord förväntas han hålla det in i döden. I praktiken är detta en aning tänjbart; fr a gentemot utlänningar och främlingar kan man i somliga situationer bryta sitt ord utan att förlora alltför mycket anseende.
En besläktad dygd är envishet och beslutsamhet. Har man väl fattat ett beslut duger det inte att vela; då har man givit sitt ord till sig själv och är förpliktad att hålla det.
Gästfrihet och generositet skattas som sagt mycket högt, och snålhet föraktas. Gästfrihetens lagar sätter gästen och värden i ett särskilt förhållande, och att missbruka detta (för endera parten) är oförlåtligt.
Lojalitet och trohet är naturligtvis också viktigt. Den främsta lojaliteten sätts till familjen och ätten, såvida man inte svurit särskild trohet till exempelvis en kung eller jarl (vilket t ex deras hirdmän gör). Den som gör anspråk på andras trohet måste i sin tur vara en god och inte minst generös ledare.
Tur är en egenskap som också värderas högt – detta torde också vara en rest av ödestron. Olika människor anses ha olika mycket och olika sorters tur, men en som har tur är någon att räkna med och att följa. På sjöresor anses det t ex som väsentligt att ha med någon med väderlycka ombord.
Å andra sidan finns det mörkare sidor hos det gautiska sinnelaget. Många gauter har rykte om sig för grymhet och brutalitet, och även de som undviker överdriven grymhet kan uppfattas som kallblodiga och hårdhänta av mer civiliserade främlingar. Trälar kan behandlas brutalt av sina herrar, och det makabra bruket att ta kroppsdelar som troféer av fallna fiender är inte helt utdött. I den gamla ödestron hade sådana lemlästningar en religiös betydelse, som man också kan se i runristarnas självstympningar.
Gauterna uppfattas också av många som skrytsamma och högmodiga. Det är sant att de sällan är blygsamma (detta ideal har inte slagit rot ens bland de Ljustrogna); det är viktigt att göra klart vem man är och vad man går för. Men det finns nyanser; skrävel är bra så länge man förmår sätta tyngd bakom orden. Tomt skryt väcker ingen beundran och kan t o m kasta skugga över skrävlarens trovärdighet.
Dräktmodet i Gautrike påminner om en blandning av vikingatid, nordiskt och anglosaxiskt 1000-tal och europeisk folkvandringstid, med en del fantasyinslag. Se den separata artikeln om Dräktskick i Gautrike.
I Gautrike talar man Nordtunga, liksom i övriga Thule, och namnskicket är likartat – många namn har dock levt kvar i ålderdomliga och ibland underliga former. En egenhet är att ”son” och ”dotter”-namn normalt är matronymikon, dvs man använder sin mors namn om inte fadern råkar vara märkbart mer namnkunnig.
Kvinnonamn: Alfhild, Aud, Bera, Bergtora, Ealhild, Ebba, Edria, Ella, Elvina, Endrede, Friwa, Geirlaug, Groa, Grytha, Gudrid, Gudrun, Gyda, Hedvig, Helma, Hildborg, Hildirid, Hygd, Ingrun, Jofrid, Jorunn, Jylla, Modtrud, Myna, Osk, Rae, Ragna, Ragnhild, Rannveig, Saeun, Salbjorg, Sigrid, Tordis, Torun, Trud, Tylda, Ulfeid, Vigdis, Wertha, Wyn, Yrsa.
Mansnamn: Aldhelm, Ale, Alf, Arnbjörn, Asgeir, Aun, Bard, Beastan, Beo, Biulf, Bodvar, Brand, Egil, Emund, Eglaf, Eofor, Eormenric, Erling, Finn, Folkvid, Fridgeir, Frode, Gisle, Garmund, Godleif, Gorm, Grim, Hadulaf, Hagena, Hake, Halfdan, Halge, Harbard, Hemming, Heoden, Herebald, Hjorvard, Hrodgar, Hugleik, Hunlaf, Hördred, Inggjald, Ofeig, Ormgeir, Ottar, Rodmund, Rodulf, Sigeir, Sigmund, Skjalf, Säfrid, Sämund, Tjodolf, Ulf, Ulfgeir, Ulfstan, Vagn, Valdar, Vidar, Viglaf, Yngvar.
Tillnamn i övrigt är som i de Norra Kungarikena.
Då mat till största delen odlas lokalt, är det bara kungen och de rikaste jarlarna som har råd med exotiska importerade matvaror, kryddor och viner. Korn, vete och råg är de vanligaste sädesslagen. Boskapen – får, kor, getter – ger kött, mjölk och ost. Vid kusten och längs älvarna är fisket också viktigt; torkad, saltad och rökt fisk är en stapelvara. Jakt är också en viktig källa till mat i delar av landet; det finns t ex gott om vildsvin i sydöstra Gautrike.
Dieten utgörs främst av gröt, bröd, mjölk, stekt kött när man har råd med det och annars fisk och grönsaksgrytor. Mjöd och öl är de vanligaste dryckerna.
En rik jarls eller kungs festmåltid påminner mer om banketter i övriga Thule. Man äter många rätter, gärna väl kryddade (exotiska kryddor är populärt), och dricker förutom öl och mjöd även importerat vin. Sötsaker är också populärt men mest av enkelt slag: ost, frukt, bär och nötter.
Gautrike är som sagt också ett av de sista fästena i Thule för den gamla
Ödestron, den hedniska religion som till största delen utträngts av Ljusets
lära. Enligt Ödestron finns det bara en makt som är absolut och obeveklig, och
det är Ödet. De ödestroende tror på en rad gudar, andar och andra makter –
framför allt de legendariska Gudakungarna, från början mänskliga hjältar som ska
ha upphöjts till gudomlighet – men dessas makt är begränsad och de tjänar främst
till att ge sina dyrkare kraft och visdom. Till skillnad från Ödet självt kan
gudarna och makterna påverkas genom riter, böner och trolldom.
Ödestrons centrum i Gautrike var det mörka Ettinskummel i höglandet i söder, ett
kalt berg där stora offerriter förr hölls regelbundet. På den tiden även
kungarna var hedningar var det kungen som ledde dessa riter, som bland annat
inbegrep talrika djur- och rentav människooffer. Kungarna i Gautrike har dock
varit Ljustrogna i en 60-70 års tid, och ödeskulten hade sjunkit undan i
bakgrunden. Få av de främsta i riket bekände sig öppet till den även om många av
bönderna säkert fortsatte med samma vidskepliga ceremonier som sina fäder.
Under Grimer Prästhatares korta regering upplevde ödestron en kortvarig
renässans, men den tycks definitivt vara över nu.