| Utskriftsvänlig sida |
Här följer lite enkel information om ”vardagsreligion” i Thule, inklusive något förenklade versioner av de vanligaste bönerna.
I ett gytter av gårdshus, omgivet av en trävall, i sin tur omgiven av goda betesmarker lever fyra generationer av tre familjer av boskapsherdar. Man tillverkar framför allt ost, som man säljer vidare till bygden omkring. På gården följer man i mångt och mycket djurens rytm och lever långa dagar, men börjar ändå dagen med gemensam morgonbön. Tidigt under morgonen byter man också ljuset i lyktan som brunnit under natten, gårdens huvudlykta, eller sätter till mer olja om det är en oljelampa. Om man vaknar under natten och den har slocknat, då tänder man den på nytt. Det betyder tur att tända alla eldar och ljus på eld som kommit, ytterst, från huvudlyktan, liksom att den skall brinna kontinuerligt. Mindre gårdar gör inte så, men på denna har man möjligheten, och påminns om kyrkans altarljus vid varje åsyn av lyktan. Den ursprungliga elden bör komma från templet, i annat fall hämtar man helst från en granne som har sådan eld, eller i absolut nödfall, så tänder man lyktan under bön. Det är den äldstas uppgift, som fortfarande är kapabel, att byta ljus eller olja i lyktan.
Över alla måltider under dagen läser man tillsammans en mycket kort bön om tacksägelse, mest av reflex. Vid större gemensamma måltider för hela gården använder man ibland den längre formen, men inte annars. I övrigt finns inte mycket av andlighet i dagens arbete, annat än när man arbetar på uppdrag från det lokala templet, genom att göra kryddost till tionde åt sockenprästen. Under sådant arbete läser man oftast en kort bön, eller gör åtminstone piltecknet, när man sätter sig ned för att arbeta, och därefter när man reser sig igen.
På kvällarna när man ätit är det sed att alla sitter ned och samtalar om dagens upplevelser. Därefter, när det är tid för de minsta att sova, läser man alla aftonbönen tillsammans. Kvällen tar inte nödvändigtvis slut där, men dagens plikter och vedermödor är tänkta att vara över. På resa ber man aftonbön bara genom att tända ett ljus före och släcka det efter, i fångenskap kanske enbart bönen, men alla vet att aftonbönen och den samlande stunden runt den är det bästa sättet att finna styrka och ljus såväl i vardag som i kris.
Varje vecka går man i mässa, alla som bor på gården, och det är också då man träffar granngårdarnas folk. Mässan äger rum mitt på dagen, men före och efter förekommer andra aktiviteter i och runt templet, bland annat handel och rådslag mellan släkternas överhuvuden. Viktigare överenskommelser bestämda under dessa rådslag befästs gärna i kontraktsceremonier under mässan. Olika gårdar sänder sina barn till templet olika dagar i veckan för tempelskola, och ofta finns fattigstugan i anslutning till templet. Mässan är centrum för veckan och den punkt då vilket den får sitt sammanhang, på samma sätt som aftonbönen ger dagen dess sammanhang.
Prästen för bok över alla i sin församling, och övervakar hur deras liv utvecklar sig - inte minst genom att hela tiden finnas till hands för bikt. För detta syfte reser prästen runt till varje gård minst en gång varje månad, mottas som gäst av de äldre och samtalar med dem, och förhör sig därefter med alla på gården om hur deras liv ter sig. Inte minst kan prästen besvara frågor den enskilda människan kan tänkas ha om sådant som skett i bygden. Dessutom välsignar prästen gården, eventuella nybyggnationer, nya odlingar, kreatur som skall föda eller liknande.
Alla förväntas bikta sig åtminstone en gång varje eller varannan månad - oftare än så ifall man begått någon synd innan mässa skall hållas, eftersom man bör vara ren inför mässan. Detta sker oftast när prästen reser runt, men den troende kan också komma till prästen eller bikta sig på mässdagen inför mässan - oklokt dock ifall botgöringen är av sådant slag att den kan ta lång tid. Klokast är alltid att bikta sig så snart man kan efter att en synd begåtts. Med jämna mellanrum reser prästen runt för att besöka de som inte kan ta sig till mässan och för att hålla lite koll.
Under året hålls ceremonier kopplade till den enskildas liv - dop, äktenskap, fadderskapsed, åldringsblivande, begravning, försoningsceremonier - helt enkelt när de behövs, men generellt inte på mässdagar. Vissa behov uppstår förstås oftare under vissa tider på året, men ceremoniernas tidpunkt är något som prästen diskuterar sig fram till i samråd med de berörda släkternas åldringar. Kontraktceremonier och sanningsägarceremonier sker vid behov, ofta inbakad som en komponent i mässan.
Utöver dessa finns ceremonier kopplade till speciella dagar, främst helgonens dagar, men också tidpunkter som Väktarnatten. För helgonen gäller, att man på deras speciella dagar håller extra åminnelse- eller bönemässor kopplade till dem. Omkring dessa dagar nämner man också gärna dessa helgon extra mycket under de vanliga mässorna. På detta sätt hanterar prästen och templet också kalenderförandet för de troende.
Flera korta, enkla böner är i allmänt bruk och förekommer
ofta. Den förmodligen vanligaste, och även den kortaste, är känd som just ”Lilla
bönen” och lyder:
|
Morgon- och aftonböner förekommer i lite olika versioner. En av de vanligaste versionerna av aftonbönen lyder som följer:
|
Aftonbönen läses normalt varje kväll, ofta i samband med kvällsvard eller annan samling.
Piltecknet är ett gemensamt kännemärke för alla Ljustrogna och tros dessutom erbjuda ett skydd mot onda makter. Det är enkelt att utföra: med högra handens fingrar vidrör man först pannan och sedan bröstet. Piltecknet utförs ofta som avslutning på en bön eller välsignelse, men det är också mycket vanligt att det används som en avvärjande besvärjelse vid omnämnandet av något ont.
Hälsningsfraser med religiös innebörd är vanliga, alldeles speciellt förstås bland präster men även annars. ”Ljusets frid” är en vanlig hälsning, som oftast besvaras med samma ord. På samma sätt är ”Gå i Ljuset” en vanligt förekommande avskedshälsning; den är en förkortning av välsignelsen:
| Vandra i Ljuset, sky Mörkret och tjäna den Enda. Gå i frid. |
En annan kombinerad hälsningsfras och välsignelse är t ex ”Ljuset vare med dig” (besvaras oftast med ”Och med dig”). Det finns gott om varianter och utrymme för improvisation.
Enligt Ljusets lära och dess doktrin om den Rena Anden är
ingen synd så svår att den inte kan förlåtas. Onda tankar, ord och gärningar
sätter fläckar på människans ande, vilka kräver rening för att ”tvättas bort”.
Denna rening sker genom bikt och botgöring, något som är en mycket central
rituellt inslag i livet i Thule.
En god Ljustrogen måste bekänna sina synder för en präst
minst en gång om året – helst oftare – och utföra den botgöring hon då åläggs.
Botgöringen är oftast symbolisk och ceremoniell när det gäller mindre betydande
synder, men i svårare fall kan det bli fråga om tunga personliga uppoffringar: t
ex en pilgrimsfärd eller att ge kännbara gåvor till de fattiga.
Kvällen före Väktarnatten är ett traditionellt tillfälle att bikta sig, och ofta arrangerar man möjlighet till detta i anslutning till kvällen-före-kalaset. De flesta är angelägna om att vara nybiktade under den mörka och spöklika Väktarnatten.