| Utskriftsvänlig sida |
Den här artikeln innehåller riktlinjer och tips för lämpliga vapen, rustning och annan stridsutrustning för karaktärer från Sunnanslätt. Den kan också användas för karaktärer från Eormenland som har ungefär samma dräkt- och vapenskick.
Liksom det civila dräktskicket liknar rustningsteknologin och vapendräkten i Sunnanslätt närmast europeiskt 1300-tal. Den dominerande rustningstypen är en kombination av brynja och plåt. Den fullrustade riddaren bär ringbrynja och hjälm, kompletterat med kropps-, arm- och benskydd i läder och/eller plåt. Väpnare, svenner och välutrustade fotsoldater är i typiska fall “halvrustade“ med brynjeskjorta och hjälm; övrigt fotfolk klarar sig kanske med en gambeson, den tjocka vadderade jacka som bärs under brynja. Typiska hjälmtyper är kittelhatt, bascinet (öppen toppig hjälm, med eller utan visir) och tunnhjälm. Sköldar är vanligen trekantiga “riddarsköldar“ eller rundsköldar - det sista är vanligt bland enklare rustat fotfolk.
Länkar till tips för hur man tillverkar olika boffervapen och rustningsdelar själv finns instoppade i artikeln. Här nedan kommer det att finnas en lista över kommersiella länkar.
Disclaimer om länkarna: Jag har inte kunnat undersöka alla beskrivningar och deras resultat personligen, även om jag tar bort sådana som jag får klart för mig inte är bra. Jag kan alltså inte garantera att en kommersiell eller hantverkslänk är bra. De jag vet är bra är märkta "Rekommenderas".
Eftersom Thule-kampanjen använder blankvapen på somliga lajv och boffervapen på andra kommer vapenbeskrivningarna oundvikligen att bli en aning tvetydiga. I det normala fallet utgår beskrivningarna från att vapnen ska representeras med blankvapen, men i åtskilliga fall sätter boffervapnens karaktär och möjligheter begränsningar för hur sådana vapen kan vara utformade. I de fall där boffervapen behöver se annorlunda ut än sina blankmotsvarigheter framgår detta tydligt i texten.
|
| Svärd |
Svärdet är på många sätt det mest symboltyngda av alla vapen, det som mer än något annat utmärker riddaren och yrkeskrigaren och symboliserar hans status. De dyrbaraste svärden går ofta i arv - ett svärd som har ett namn och en historia anses extra värdefullt.
Helt rätt: Svärd förekommer i åtskilliga former och storlekar. Den vanligaste svärdstypen, det man avser om man säger "svärd" utan att specificera sig närmare, fattas och används med en hand - vanligen tillsammans med en sköld - och är i typiska fall 85-110 cm långt.
Långsvärdet eller en-och-en-halv-handssvärdet är också populärt. Det brukar vara ca 100-120 cm långt. Det kan användas med en eller två händer; till fots är dock tvåhandsfattningen mest effektiv särskilt för längre vapen. Slagsvärdet är en ännu större variant, oftast omkring 110-135 cm långt och används alltid med tvåhandsfattning.
Klingor och hjalt kan vara utformade på många olika sätt. Klingan är dubbeleggad och smalnar ofta av mot en skarp stötspets, även om de mer gammalmodiga raka klingorna också förekommer. Parerstången kan vara rak men är ofta krökt fram mot klingan; svärdsknappen är oftast rund eller ibland kilformad. Somliga svärd kan rentav vara nästan eller helt renodlade stötvapen.
Om man verkligen vill gå in på de nördiga detaljernas djup rekommenderas artikeln om Ewart Oakeshoots klassificering av medeltida svärdstyper. Typ XII, XIII, XIV, XV, XVI och XVII med deras undervarianter är de modeller som är allra mest rätt för Sunnanslätt.
En speciell svärdsvariant är falchionen, en eneggad huggare. Den har ett hjalt som ett vanligt enhandssvärd och en kort, tung, macheteliknande eneggad klinga.
Boffersvärd: Svärd som inte är byggda för att gå att stöta med blir med nödvändighet rena huggvapen.
Tillverkningstips:
OK: Andra svärdsmodeller går också bra så länge de är i ungefär samma storlek. Svärd bör inte vara längre än 135 cm, och svärd längre än ca 1 m bör hanteras med båda händerna.
Eneggade vikingasvärd, så kallade långsaxar, är tillräckligt lika falchioner för att kunna passera som sådana.
Inte OK: Stora tvåhandssvärd i 1500-talsstil. Värjor och sablar av renässansmodell. Alltför spaceade fantasymodeller på svärd.
 |
|
| Enhands stridsyxa | |
 |
 |
| Tvåhandsyxa | Pålyxa |
Yxan är ett mycket vanligt vapen bland enkelt folk, helst som en välslipad vanlig vedyxa går att använda som ett vapen. Fastän yxan inte har samma status som svärdet är den ett mycket populärt vapen även bland yrkeskrigare, från enkla handyxor som används tillsammans med en sköld till de fruktade långskaftade stridsyxor som svingas med båda händerna och sägs kunna klyva en ryttare och hans häst i samma hugg. Yxan är ett kraftfullt och skräckinjagande anfallsvapen.
En särskild variant är pålyxan, en långskaftad yxa som förutom yxbladet ofta har en spjutspets och ett trubbigt hammarhuvud. Den förknippas särskilt med riddare och frälsemän som strider till fots, till skillnad från övriga stångvapen som associeras med enklare fotsoldater.
Helt rätt: Stridsyxor har ofta ett avlångt huvud, oftast med en, mer eller mindre symmetriskt, utsvängd egg (bredyxa). Enhandsyxor har oftast ett skaft på 60-90 cm, medan tvåhandsfattade stridsyxor kan vara upp till 120-150 cm långa. Pålyxor kan vara ännu längre, i extrema fall uppåt 2 m. Bofferpålyxor bör dock inte vara längre än 120-150 cm.
OK: De flesta eneggade yxor upp till 150 cm är OK. Yxor som är längre än 80-90 cm bör hanteras med båda händerna.
Inte OK: Dubbeleggade fantasyyxor.
 |
| Spjut |
Spjutet, ett av de äldsta vapen som finns, förekommer dels som lättare kastvapen (vilket dock i Sunnanslätt nästan bara används för jakt) och dels i form av det längre, tyngre stötspjutet. Spjutet är ett särskilt användbart vapen i mer ordnade strider i formation. Ryttare använder ett särskilt långt och tungt spjut, en lans.
Helt rätt: Stötspjut kan vara antingen korta, avsedda för att användas med en sköld, eller långa som hanteras med båda händerna. En omtyckt modell är det s k björnspjutet med sina ”vingar” på båda sidor om spetsen, men andra har en slät spets utan tvärstång.
Bofferspjut behöver ha en säker och snygg spets, och den som ska använda spjut behöver vara väl tränad för att hantera det säkert.
Tillverkningstips:
Kommersiella länkar:
 |
 |
 |
 |
| Glav | Hillebard | Bardiche | Stavsvärd |
Många olika former av stångvapen - en samlingsbenämning för långskaftade vapen som normalt används med båda händerna - förekommer i Sunnanslätt och används av många fotsoldater. En del av dessa vapen har utvecklats från olika jordbruksredskap som slagor och liar. De är enkla att använda, lätta och billiga att tillverka och nästan obrytbara.
Helt rätt: Typiska sunnanslättska stångvapen, förutom spjut och pålyxor som beskrivs ovan, är till exempel:
Läs mer:
OK: De flesta stångvapen är OK så länge de är fungerande och säkra.
 |
 |
 |
||||||
|
|
|
Olika sorters klubbor och andra krossvapen förekommer också; de är populära som sidovapen för riddare mot tungt rustade fiender.
Helt rätt: Stridsklubbor förekommer av många olika slag, men en typisk modell är hjälmkrossaren som har ett huvud bestående av ett antal trubbiga "vingar" av stål som gör den mycket effektiv mot rustning. Den är oftast ganska kort, 50-80 cm lång, och kan vara helt i stål eller ha ett träskaft.
Andra krossvapen har helt enkelt ett tungt, solitt huvud, ibland förstärkt med spikar. Långa tvåhandsklubbor förekommer också men är rätt ovanliga.
Ett specialiserat krossvapen är stridshammaren, som är särskilt konstruerad för att användas mot tungt rustade motståndare. Den liknar just en hammare, vanligtvis med en lång spets bakom huvudet.
OK: Kättingvapen som stridsgissel och -slagor förekommer men är ovanliga. Boffervapen med kättingar får inte användas då skaderisken är hög pga svårigheten att kontrollera vapen, däremot kan blankversioner förekomma.
Dolkar och knivar av olika slag är också mycket vanliga sidovapen, särskilt bland enklare kämpar. De bärs också, till skillnad från andra vapen, ofta till vardagsdräkt. Den typiska dolken liknar i grund och botten ett litet svärd med en spetsig, dubbeleggad stötklinga. Den är ett vapen och inte ett verktyg.
Enkla långa eneggade knivar, ibland med lätt krökt klinga, kan också användas som vapen. De största kan vara stora som ett kort svärd.
Helt rätt: Några distinkta medeltida dolktyper passar särskilt bra. Basilarden har ett brett handtag och ett H-format grepp, och är ofta ganska lång och kraftigt tilltagen; testikeldolken känns lätt igen på de båda kulorna i stället för parerstång; rondelldolken har runda skivor som knapp och parerstång.
OK: De flesta knivar, dolkar och liknande fungerar. En lång kniv är ett passande sidovapen för en fattig krigare som inte borde ha råd med ett svärd.
 |
 |
||||
|
|
Bågen är också ett viktigt och vanligt vapen, som liksom spjutet används både vid jakt och i krig. Armborstet är i utbrett bruk i Sunnanslätt, men bågar är fortfarande vanliga och populära.
Helt rätt: Enkla lång- eller kortbågar i ett stycke är den typiska bågen i Thule.
OK: Sammansatta (recurve-, ryttar-) bågar är också helt OK.
Inte OK: Moderna bågar.
 |
| Armborst |
Armborstet är ett mycket populärt vapen i Sunnanslätt. Det används liksom bågen både för jakt och krig, och regelbunden övning uppmuntras genom vanligt förekommande tävlingar särskilt i städerna. Armborstet är kraftfullare än bågen men tar längre tid att ladda om; i fält skyddas armborstskyttar ofta av stora sättsköldar, s k paviser.
Boffervapen: Notera att det kan vara problem med att även leksaksvapen med låsanordningar kan räknas som vapen.
Helt rätt: De armborst som är vanliga i Sunnanslätt är ganska enkla modeller, utan vevar och andra mekaniska spännanordningar.
OK: Även andra medeltida armborstmodeller fungerar.
Det enklaste av alla vapen är en enkel träklubba, påk eller stav. Det är normalt inget vapen som används i strid annat än av de mest desperata, men de kan ha flera användningsområden: som improviserade tillhyggen, som övningsvapen och för icke-dödligt våld.
Eftersom somliga föremål kan räknas till flera kategorier kommer det oundvikligen att bli några upprepningar i den här artikeln. Vi ber om överseende med det.
Liksom det civila dräktskicket liknar rustningsteknologin och vapendräkten i Sunnanslätt närmast europeiskt 1300-tal. Den dominerande rustningstypen är en kombination av brynja och plåt. Den fullrustade riddaren bär ringbrynja och hjälm, kompletterat med kropps-, arm- och benskydd i läder och/eller plåt. Väpnare, svenner och välutrustade fotsoldater är i typiska fall “halvrustade“ med brynjeskjorta och hjälm; övrigt fotfolk klarar sig kanske med en gambeson, den tjocka vadderade jacka som bärs under brynja. Typiska hjälmtyper är kittelhatt, bascinet (öppen toppig hjälm, med eller utan visir) och tunnhjälm. Sköldar är vanligen trekantiga “riddarsköldar“ eller rundsköldar - det sista är vanligt bland enklare rustat fotfolk.
 |
|
| Trekantiga sköldar | |
 |
 |
| Rundsköld | Bucklare |
Skölden är det mest grundläggande av alla skydd, i sin enklaste form det billigaste och också det vanligaste. Nästan alla krigare som inte använder ett tvåhandsvapen har en sköld.
Helt rätt: Följande sköldtyper är vanligast i Sunnanslätt:
Sköldar av de två förstnämnda sorterna är ofta försedda med en bärrem som kan läggas över axeln så skölden vid behov kan bäras på ryggen.
 |
 |
| Rundsköld med sköldbuckla | Droppsköld |
OK: Rundsköldar av vikingamodell med sköldbuckla och ett handtag mitt på är OK, även om de är mycket gammalmodiga - de kan dock passa för t ex bondesoldater.
Avlånga droppsköldar med rundad överdel är OK om de inte är för stora - de bör inte vara längre än 90-100 cm, dvs jämstora med större strykjärnssköldar.
Ovala eller fyrkantiga sköldar kan förekomma även om det är sällsynt.
Inte OK: Stora droppsköldar (över 1 m långa) av normandisk modell. Romerska sköldar.
 |
 |
 |
||
| Bascinet |
|
Kittelhatt | ||
 |
 |
 |
||
| Barbuta | Öppen hjälm | Tunnhjälm |
Hjälmen är, jämte skölden, krigarens mest väsentliga skydd.
Helt rätt: Det finns ett antal olika hjälmtyper i bruk i Sunnanslätt:
 |
| Brynjehuva |
 |
| Gorget |
För att skydda nacken och halsen är det vanligt att man bär en brynjehuva under en öppen hjälm (en krigare som saknar hjälm kan till nöds hålla till godo med enbart brynjehuva). Bascineter brukar som sagt ha en ringbrynjekrage fäst i hjälmen, och det kan förekomma på andra hjälmtyper också. Enkla runda öppna hjälmar kan ibland bäras under en brynjehuva i stället för över den.
Halsen och området närmast runt kan också skyddas av en gorget, en sorts plåtkrage.
Under brynjehuva och/eller en ovadderad hjälm öppen hjälm bär man gärna en vadderad kveif, hätta eller mössa (se ”tyg och stoppning” nedan).
OK: Konformade "normandiska" hjälmar med nässkydd kan passera även om de är mycket gammalmodiga.
Hjälmar i läder är OK så länge de inte ser alltför spaceat fantasymässiga ut.
Inte OK: Vikingahjälmar med ögonskydd á la Gjermundbuhjälmen. Platta cylinderformade hjälmar ("korsfararhjälmar"). Salader. Armeter. Antika romerska eller grekiska hjälmar.
 |
 |
| Vapentröja | Pansar |
Den enklaste och mest grundläggande typen av kroppspansar består helt enkelt av tjocka vadderade kläder. Man skiljer huvudsakligen på två typer av sådana vadderade stridskjortlar: de kunde antingen vara avsedda att bäras under en brynja för att ta upp kraften i hugg och slag – sådana var oftast inte alltför tjocka och tunga - eller vara tjocka nog att bäras som rustning utan någon brynja över. Som med mycket annat på medeltiden är terminologin ofta motsägelsefull: ofta kallar man ett tunnare under-brynjan-plagg för aketon och den kraftigare varianten för gambeson. De svenska termer vi föreslår att man använder på lajvet i stället för de främmande orden är vapentröja eller rustskjorta för en tunnare aketon som bärs under annan rustning, och pansar (tygpansar, om man behöver specificera sig) för ett vadderat plagg som bärs som rustning i sig självt. Ett pansar (eller för den delen en aketon) kan också bäras som extra skydd utanpå annan rustning.
Både vapentröja och pansar är i princip en kraftig, stoppad tunika med sydda ”kanaler” som håller stoppningen på plats. Den är oftast av linne och kan vara stoppat med t ex tagel eller filt, eller bestå av många lager hopsytt tyg.
Helt rätt: Vapentröjan har korta eller långa ärmar - ärmarna kan ibland vara löstagbara - och når som längst ned till knäna men oftare ned på halva låret. Den är skuren på ungefär samma sätt som vanliga kläder och kan alltså variera rätt mycket i snitt, men är ofta ganska figurnära med en åtsittande midja. Det finns enkla vapentröjor man drar på över huvudet, men annars är det vanligt att de är öppna fram och sluts med spännen, knappar eller snörning. Den har ofta en stoppad krage till skydd för halsen. De sydda ”kanalerna” kan vara enkla lodräta linjer eller gå i ett ”diamantmönster”. Det yttre lagret är oftast linne, ofta ofärgat då vapentröjan är tänkt att bäras under brynja.
Pansaret är tjockare och tyngre men i övrigt likartat. Då den är tänkt att bäras ytterst är yttertyget ofta färgat, ibland i heraldiska färger (se nedan). Någon gång kan det yttre lagret vara i läder i stället för tyg.
 |
 |
| Vadderad kveif | Vadderade benskydd |
Förutom den grundläggande vapentröjan/pansaret kan man också bära vadderade skydd för huvudet och/eller benen. En vadderad huva är bra att ha under en brynjehuva eller en ovadderad hjälm. (Den bör dock inte vara för tjock, är den det riskerar den att trycka på tinningarna och ge bäraren huvudvärk.)
Vadderade benskydd kan också förekomma men är en smula gammalmodiga; de bärs oftast till brynjehosor.
OK: De flesta modeller av vaddering kan användas. Även en vapentröja tänkt att bäras under brynja kan vara färgad.
Rustning: brynjaRingbrynjan är inte lika helt dominerande som rustning som i grannländerna i norr och söder, men den är ändå vanligt förekommande bland välutrustade krigare, antingen ensam eller tillsammans med ytterligare lager. Den ger ett gott skydd mot skärskador, men däremot inte mot kross- eller sticksår. Därför bärs den gärna med en vapentröja eller annan skyddande vaddering under för att ta upp kraften i hugg och stötar. Vi rekommenderar det starkt eftersom det inte bara gör brynjan betydligt mer effektiv utan också mycket bekvämare att bära. Ett minimikrav är att den som bär brynja utan vapentröja ska bära åtminstone en kraftig kjortel eller tröja under.
Helt rätt: Den typiska brynjeskjortan når till knäna eller halva låret och har halvlånga ärmar (det som rustningshistoriskt brukar kallas haubergeon). Den längre, långärmade hauberken förekommer också ibland men är mindre vanlig. Brynjan är oftast slitsad fram och bak, eller någon gång i sidorna, för att man lätt ska kunna röra sig och rida i den. Brynjan kombineras ofta med en brynjehuva, som normalt sitter löst och då oftast har en tillhörande, rund eller fyrkantig krage. Alternativt kan nacken och halsen skyddas av en brynjekrage fäst vid hjälmen (se Hjälm ovan). |
||||
Utöver brynjeskjortan och -huvan förekommer benskydd i form av brynjehosor, som är vad det låter som - hosor av ringbrynja. De är tunga och behöver fästas i ett kraftigt bälte. Brynjehosor är dock omoderna och ovanliga i Sunnanslätt. Andra, mer ovanliga varianter förekommer också, särskilt i kombination med tyngre ytterrustningar. Under en plata kan man t ex bära en mycket kort brynja som bara täcker armarna och bröstet men inte magen, eftersom bålen ändå skyddas tillräckligt väl av ytterlagret.
OK: Kortare eller ärmlösa brynjeskjortor. Brynjeskjorta med inbyggd huva. Vapentröja av 1400-talsmodell med små bitar brynja fästa på svårskyddade ställen, förutsatt att man bär plata eller annan överdragsrustning över. Inte OK: Brynja direkt över skjorta eller linnetunika. |
 |
 |
 |
| Plata | Brigandin | Bröstplåt |
Över brynjan, eller ibland direkt över vapentröjan, bär den välförsedde krigaren ofta ett ytterligare lager rustning. Det vanligaste är en plata, en väst av läder eller kraftigt tyg förstärkt med järnplåtar. Denna rustning (rustningshistoriskt ofta känd som ”överdragsrustning” eller ”Visbyharnesk”) kan ta många olika former; det vanligaste är dock att plåtarna är rätt stora och sitter på insidan. Ibland kan små axelplåtar vara fästade vid platan (gärna med gångjärn); annars kan man bära separata axelskydd eller nöja sig med att låta axlarna skyddas av brynja.
En variant av platan är brigandinen, som i stället för den vanliga platans ganska stora plåtar har många små plåtar på insidan.
Av och till förekommer i stället smidda bröstplåtar i stål; de är dock fortfarande rätt ovanliga.
 |
 |
| Lamellharnesk | Fjällpansar |
OK: Mag- och lårskydd i plåtlameller. Plator och brigandiner med plåtarna på utsidan.
Inte OK: Full gotisk helrustning av 14-1500-talsmodell.
|
||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
Helt rätt: Armarna kan skyddas av enbart en långärmad brynjeskjorta och/eller tygpansar, men armskenor och armbågsplåtar är också vanliga. Armskenorna kan vara smidda i plåt eller spjälade, dvs bestå av metallremsor som länkats fast i varandra eller nitats fast på ett läderunderlag. Axelplåtar av olika slag är vanliga, liksom stridshandskar av läder och metall.
Benskydd bärs främst av ryttare, samt en del välförsedda fotsoldater som har tillgång till ridhästar. Typiska benskydd är benskenor i plåt eller härdat läder. Ofta är knäplåtarna och vadskenorna i plåt medan lårplåtarna är av läder förstärkt med plåtremsor ("spjälade"), men allehanda kombinationer förekommer. Det är ganska vanligt att krigare som inte har benen fullt skyddade bär t ex bara knäskydd.
På fötterna bärs också plåtskydd ibland – en sorts ”ståldamasker”.
Som noterats ovan förekommer också brynjehosor och vadderade benskydd av tyg. Båda skydden är dock ganska omoderna.
OK: Arm- eller benskydd i plåt av något senare modeller fungerar också.
Inte OK: Full gotisk helrustning av 14-1500-talsmodell.
|
||||||
|
Slutligen kan det förekomma att rustningsdelar och andra skyddsföremål tillverkas i läder. Härdat läder, kokat i vatten eller olja – s k cuir boilli – är ett förhållandevis billigt och lättarbetat surrogat för metall, även om det förstås inte skyddar lika bra.
Helt rätt : Underarmskydd i läder är praktiskt, särskilt för bågskyttar. Över- eller underbenskydd kan som nämnts ovan också göras i härdat läder.
Stridshandskar i läder, med eller utan förstärkningar i härdat läder eller kanske ringbrynja, är rätt vanliga.
OK: Hjälmar kan tillverkas i läder (se ovan). Lamellerna i fjäll- eller lamellharnesk kan också tillverkas i härdat läder i stället för plåt.
Enkla harnesk i läder kan fungera, så länge de inte ser för spaceat fantasymässiga ut.
Inte OK: Utpräglade fantasyrustningar i läder, eller saker som för tankarna till orcher eller alver.
|
||||
Som exempel på en utmärkt välutrustad sunnanslättsk
riddare ser vi greve Birger Johannesson Sol och Måne påklädd i fyra steg.
Från vänster:
|
| Helt rätt | OK | Inte OK | |
| Sköld | Heater-sköld Bucklare |
Rundsköld, viking Droppsköld, liten Oval sköld |
Droppsköld, stor Romersk sköld |
| Huvud | Kittelhatt Brynjekrage på hjälm |
Tunnhjälm Spangenhjälm |
Salad Vikingahjälm med ”glasögon” |
| Bål | Vapentröja/rustskjorta (aketon) Pansar utanpå brynja Brigandin / Visbyharnesk Bröstplåt |
Brynja, ärmlös Läderharnesk** |
Brynja direkt över skjorta Alv/orchrustning |
| Ben | Benskenor i plåt Spjälade benskydd Brynjehosor* |
Enkla knäkoppar Benskenor i läder |
|
| Armar | Brynjeärmar Armskenor i plåt Överarmskydd till lamellharnesk* |
Armskydd i läder | |
| Händer | Stridshandskar i plåt Stridshandskar i läder + ev förstärkning |
Brynjevantar* |
* = Ovanligt.
**=Förutsatt att det inte rör sig om alltför spaceade fantasykreationer.
Det här avsnittet behandlar den krigiska dräkten utöver själva rustningen.
Förutom rustning och eventuella heraldiska plagg och märken drar soldater i fält i sina vardagskläder - se artikeln om fredligt dräktskick i Sunnanslätt.
Dessa gångkläder är normalt inte enhetliga i färg eller snitt, men det förekommer ibland att stormän förser sina följen med kläder eller tyg i speciella färger – ofta men inte alltid sina heraldiska färger. Dessa blir fortfarande inga ”uniformer” eftersom plaggen sys upp vart för sig; det blir snarare fråga om att ett par färger blir genomgående förekommande i en viss grupp.
Många krigare, särskilt frälseryttare - de riddare och väpnare som själva tillhör frälset - och deras följessoldater, bär ofta en vapenskjorta eller surcot, en överkjortel, över rustningen. Denna skyddar dels rustningen mot rost och solhetta, dels dekoreras den ofta med bärarens heraldiska vapen.
Vapenskjortor passar för frälseryttare, soldater som ingår i en frälsemans följe eller en värvad slottsfänika eller för stadsvakter. Det förekommer dock att även riddare bär rustning utan något ytterplagg utanpå; särskilt om de bär bröstplåt eller fjällharnesk. I flera fall kan också den heraldiska dekorationen bäras direkt på överdragsrustningen, som ofta har ett yttre tyglager.
 |
 |
| Vapenskjorta | Vadderad vapenrock |
Helt rätt: Vapenskjortan är ofta av linne, ibland av tunt ylle. De är oftast fodrade, gärna i en kontrasterande färg, och ibland vadderade. Snittet varierar, särskilt för frälseryttarnas påkostade vapenskjortor; den sitter gärna ganska snävt och kan vara snörd i sidorna eller mitt fram. Längden kan variera från drygt knälång till grenlång. Ibland är den också kort framtill och knälång baktill. Vapenskjortan är oftast ärmlös men kan ibland ha ärmar; dessa är i så fall oftast korta eller halvlånga men gärna vida och praktfullt dekorerade. Vapenskjortan kan också gärna vara dekorerad med uddningar eller på andra sätt.
Ett alternativ till vapenskjortan är ett pansar av stoppat tyg, alternativt en mindre kraftigt vadderad ytterrock, en s k jupon. Den sistnämnda har ofta rymliga ärmar som täcker armskydden. Ett tredje, mindre vanligt alternativ är en kort, löst hängande tabard som bärs utanpå bältet (en s k "häroldstabard").
Om bäraren är frälse och alltså har ett eget släktvapen pryder detta vanligen vapenskjortan. Oftast bärs en stor vapenbild på bröstet och ibland ryggen; ibland kan vapenbilden vara mindre och återkomma flera gånger. Se bilder för exempel. Det förekommer också enkla enfärgade vapenskjortor, särskilt bland enklare frälsemän. Då används oftast en av de dominerande färgerna i ryttarens vapen, gärna bakgrundsfärgen. Om man bär pansar eller jupon ytterst är de vanligtvis enfärgade och färgen behöver inte ha något med bärarens vapen att göra.
Följessoldater som tjänar under en storman, och även andra tjänare, är ofta klädda i hens livré, dvs i en färg eller färgkombination som associeras med soldatens herre - ofta men inte nödvändigtvis herrens heraldiska färger. Det kan t ex förekomma att man bär vapenskjortor, pansar eller juponer i livréfärgerna, och/eller att färgerna kommer igen i övriga klädesplagg och utrustning. Sådana följen får ofta ett "halvt om halvt enhetligt" utseende - se bilden för ett exempel. En vanlig men långtifrån universell form av livré för stridsdräkt är t ex att bära en vapenskjorta eller annat överplagg som är vertikalt kluven i livréfärgerna; gott om andra varianter är vanliga. Följessoldater bär normalt inte sin herres vapenbild på vapenrock eller sköld; det är förbehållet herren själv och hens familj. Enklare soldaters vapenskjortor är vanligen av enklare snitt än riddarnas och inte så praktfullt dekorerade. Även värvade knektar kan förses med livréer. De olika fasta slottsfänikorna i Sunnanslätt har olika livréfärger i vapenrockarna - livréerna har också skiftat över dit, delvis pga tillgången på tyg - men använder genomgående riksfärgerna, svart och gult, på sköldar och banér. Det är också vanligt att städerna förser sina kontingenter med livréer; då oftast enfärgade vapenrockar. OK: Vadlånga, vida vapenskjortor av 1200-talsmodell är OK även om de är gammalmodiga. |
 |
||
|
 |
| Riddare och följesknekt |
Sköldar används inte bara för skydd utan också som igenkänningstecken och för heraldisk dekoration.
Helt rätt: Frälseryttarens sköld pryds av hens heraldiska vapen. Även hästens tygschabrak och vimpeln på lansen brukar smyckas av vapnet eller åtminstone färgerna i det. Det oförändrade vapnet förs traditionellt bara av familjens överhuvud; övriga medlemmar bär vanligtvis samma vapen men modifierat på ett eller annat sätt.
Ofrälse följessoldater målar vanligtvis sina sköldar i sin herres livréfärger på samma sätt som vapenskjortorna. Det händer att sköldarna också pryds med herrens vapen eller en förenklad version av det.
De lejda knektar som bär sköldar har oftast någon symbol för sin anställare målad på den – inte nödvändigtvis dennes heraldiska vapen, som ju förknippas med hens närmaste krigsfölje. Skölden kan t ex vara målad i en eller två av herrens vapenfärger eller med någon annan symbol. Vissa legoknektsgrupper har som sagt egna emblem som ofta bärs på sköldarna också.
Soldater i slottsfänikorna har som ovan nämnts genomgående sköldarna målade i riksfärgerna gult och svart, medan städernas kontingenter brukar ha stadens vapen eller åtminstone dess färger på sköldarna.
Bondesoldater bär vanligtvis ingen heraldisk dekoration på sköldarna, men kan ibland måla dem ändå av rent dekorativa skäl.
 |
Riddar Sebastian Gyldenlöv med en bältesvimpel i riksfärgerna som tecken för kunglig hirdtjänst |
Det förekommer också mer diskreta heraldiska markeringar, till exempel i form av en bältesvimpel i tyg i herrens färger. Detta är vanligt bland vuxna frälseryttare som tjänar i någon annans följe, t ex i kunglig hirdtjänst. Man bär då sitt eget sköldmärke och sina egna färger men markerar tjänsten med t ex en bältesvimpel. Det är dock vanligt att unga frälsemän som tjänar som väpnare hos en riddare eller annan storman tvärtom bär dennes livréfärger (se nedan) och en mer diskret markering av sitt eget vapen.
Även bland enklare soldater som tjänar mer tillfälligt hos en eller annan herre är liknande märken vanliga.
Den enda ansats till allmän "uniformering" som förekommer i Sunnanslätt faller också inom denna kategori; i fält ska samtliga sunnanslättska krigare oavsett rang bära en svart Ljuspil någonstans synligt på kroppen. Det vanligaste är att pilen bärs antingen som ett smycke eller på en armbindel.
 |
| Tunnhjälm med hjälmprydnad, jungfrukrans och hjälmdok |
Bälte och sporrar: Riddarens utsirade svärdsbälte – gärna i form av metallplattor - är en viktig statussymbol, liksom de gyllene sporrarna (bara riddare och högre får bära gyllene sporrar). Svärdsbältet, svärdsskidan och sporremmarna går ofta i någon stark färg. Liksom i den civila dräkten bärs bältet lågt, över höfterna.
Hjälmsmyckning: I torneringar pryds ryttarnas tunnhjälmar ofta med heraldiska prydnader av olika slag, och de som bär dem i strid tar ofta med prydnaderna. Särskilt vanlig är jungfrukransen, ett band av två tygrullar i olika färger, vanligtvis huvudfärgerna i bärarens vapen. Hjälmdok, ett tygtäcke som skyddar hjälmen från sol, bärs gärna till tunnhjälm. Även doket är ofta heraldiskt färgat efter huvudfärgerna i bärarens vapensköld; ofta med utsidan i en färg och insidan i en metall. Ibland bärs också hjälmprydnader av olika slag. Dessa bärs ovanpå hjälmen och anspelar ibland på bärarens släktvapen, men kan också ha andra betydelser. Se bild för exempel.
De sistnämnda prydnaderna hör dock egentligen ihop med torneringar och är inte värst vanliga i krig.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
 |
 |
|
|
 |
 |
 |
 |
|
|
 |
 |
 |
De allra flesta krigare har dock inte råd att hålla sig med så fullständig rustning som den som beskrivits ovan - inte ens alla frälsemän. Komponenterna i en lättare utrustning är dock till stor del de samma.
Exakt vilken utrustning som behövs för vilken roll varierar från lajv till lajv. Det nedanstående är avsett som ett försök till allmänna riktlinjer, men särskilda instruktioner inför ett visst lajv har alltid företräde.
En väpnare eller sven, dvs en enklare frälseman eller en följessoldat till häst, bär i typiska fall en brynjeskjorta (kort eller lång, med eller utan huva) eller kanske en plata; gambeson och öppen hjälm. Arm-, axel- och/eller benskydd av de olika slag som nämnts ovan kan också förekomma ibland. Ibland bärs en extra gambeson, eller en lättare vadderad jacka, utanpå brynjan som billigt extra skydd. Välutrustade fotsoldater är rustade på ungefär samma sätt, men bär sällan benskydd utom ibland knäplåtar. Enklare utrustade fotsoldater bär kanske bara gambeson och ibland hjälm.
Minimum/obligatoriskt
Rekommenderas starkt
Valfritt tillval
Minimum/obligatoriskt
Sköld (trekantig med sköldmärke) eller pålyxa eller långspjut eller långsvärd
Hjälm och/eller brynjehuva
Brynja och/eller annan rustning på bål och överarmar
Rekommenderas starkt
Valfritt tillval
Pansar (yttergambeson)
Överdragsrustning: plata, brigandin, bröstplåt etc
Vadderad kveif (om man har brynjehuva)
Benskydd - benskenor eller brynjehosor
Stridshandskar i plåt eller läder
Minimum/obligatoriskt
Sköld (trekantig eller rund) eller stångvapen eller pålyxa eller långspjut eller långsvärd eller båge eller armborst
Rekommenderas starkt
Hjälm och/eller brynjehuva
Brynja eller pansar eller överdragsrustning
Valfritt tillval
Pansar (yttergambeson)
Överdragsrustning: plata, brigandin, bröstplåt etc
Vadderad kveif (om man har brynjehuva)
Benskydd - benskenor eller brynjehosor
Stridshandskar i plåt eller läder
Minimum/obligatoriskt
Sköld (rund eller trekantig) eller stångvapen eller pålyxa eller långspjut eller båge eller armborst
Rekommenderas starkt
Hjälm och/eller brynjehuva
Valfritt tillval
Dolk/kniv
Brynja, pansar (yttergambeson) eller överdragsrustning: plata, brigandin, bröstplåt etc
Vadderad kveif (om man har brynjehuva)
Stridshandskar i läder
Inte lämpligt
Stridshandskar i plåt
