| Utskriftsvänlig sida |
Theo Axner
2007, upplagd 2011-03-13
|
Thule delas på längden av Nifelbergen, en massiv bergskedja som sträcker sig i nordostlig-sydvästlig riktning över hela halvön. Västra delen av bergskedjan sluttar brant ned i Västerhavet, där den bildar många fjordar och öar. På östsidan sluttar den i etapper ned mot Innanhavet.
Större delen av Nifelbergen är lägre fjäll och högland, mellan 300-600 m över havet och till största delen skogklädda. Det finns några nämnvärda högre bergsområden:
Garmfjället: En högplatå av blockmark och alpängar. Bergen som reser sig från den är bland de högsta i Thule.
Rimgaddsbergen: I de här bergen i västra Nifelheim sägs det fortfarande leva jättar, och bergen sägs också vara rika på magisk kraft. Här finns de högsta bergstopparna i Thule, närmare 2,5 km höga. Strax väster om de här bergen finns Hearna-glaciären, den största ismassan i den Kända Världen.
Vestanplatån: Det här jättelika fjället innehåller stora fyndigheter av myrjärn som bryts av nifelmännen från Hugiland, Rondheland och Thyde. Ett bälte av dvärgbjörkar skiljer granskogarna från den gräsklädda bergsplatån.
Björnramsbergen: En utlöpare av Nifelbergen som plötsligt reser sig till en liten bergskedja vid Thules östra kust.
Det andra stora höglandsområdet, i södra Thule, brukar helt enkelt kallas Höglandet. Det utgör tillsammans med Blåveden det s k Vildlandet. Det är en platå, närmare 300m hög, som brant stiger upp från slättlanden i Gautrike och Gotmar och sluttar lätt söderut. Jorden är mager och stenig, överströdd av glesa knotiga skogar, små sjöar och träskmarker. Höglandet är svalare och fuktigare än slättlanden i norr och söder.
De yttre delarna av Höglandet har koloniserats av mänskliga nybyggare, men djupare in domineras det av orch- och vättestammar.
Nästan hela Thule är täckt av skog – även slättlanden är skogrika. De skogar som är namngivna här och markerade på översiktskartan är särskilt stora och täta skogar, som normalt bara kan forceras längs röjda vägar. Andra skogar är öppnare och lättare att ta sig igenom.
Nordanskogen: Längst i norr, bortom Margholien, börjar den såvitt man vet ändlösa Nordanskogen – mestadels tät barrskog med spridda inslag av pil, ask och rönn. De här norra vildmarkerna är hem för talrika orcher, troll och än märkligare odjur.
Viggmården: En lätt blandskog som sträcker sig mellan Frostviken och Nifelbergen. Ovanligt många av dess träd har klyvts av åskviggar, därav namnet (sägs det).
Margholerskogen eller Mörkaskog är mycket tät längst norrut men blir öppnare ju längre söderut man kommer. Det är en ojämn, höglänt barrskog, rik på myrjärn, uppbruten av dussintals älvdalar och långa sjöar som rinner ner från Nifelbergen. Den svionska kolonisationen av norra Margholien har utgått från åmynningarna, medan det inre av Margholerskogen till stor del behärskats av vildmän, orcher, vättar och troll. Under Furstens välde har vägar röjts, ny mark brutits och delar av skogen avverkats.
Korpveden: En blandskog (mest tall, gran, ek, björk och bok) i mellersta Thule som skiljer Gotmar och Gautrike från svionernas riken och som även täcker de s k Västmarkerna. Olika delar av skogen har olika namn – man talar t ex om Tolvmilaskogen i västra Arosia. Skogen tros vara förtrollad, hemsökt av nattväsen och jättelika ulvar. Den är också rik på myrjärn, för den som vågar sig på att utvinna det.
Blåveden skiljer Höglandet från det bördiga Ottemark. Det är en mörk och snårig skog, med förvridna askar och alar och en svårforcerad undervegetation.
Trollskogen på Hörnö är den enda täta skogen på de eormiska öarna. Den består mest av förvridna tallar och tycks onaturligt kylig. Som namnet antyder hemsöks den av stora troll.
Det finns gott om djur i de flesta av skogarna. Vanliga rovdjur är björnar, järvar, vargar (och deras större och vildare släktingar, ulvarna) och lodjur. Rådjur, älgar och längre norrut renar är vanliga. Ekorrar, bävrar, mårdar och andra pälsdjur jagas för sina värdefulla skinn.
Stora delar av Thule utgörs av berg, högland och skog, men det finns några öppna låglänta slättlandsområden. Dessa är väl uppodlade och tätt befolkade. Det finns fyra huvudsakliga sådana områden:
Almarsjödalen: Låglandet omkring Almarsjön utgör kärnbygderna i kungarikena Gedanien, Arosia och Sunnanslätt. Skogklädda åsar, klara sjöar och stenborgar brytar upp de vida, böljande slätterna omkring Almarsjön.
Slättbygderna kring Storsjön: Kärnbygderna i Gotmar och Gautrike. Särskilt västerut är det en labyrint av kullar, dalgångar och branta raviner mellan Storsjöarna och Gnipaälven. I de större dalgångarna ligger sjöar och havsvikar. Det ojämna slättlandet är rik och bördig mark.
Eormiska lågländerna: Större delen av Eormenland – Tölland, Ottemark och öarna däremellan – är slättmark, väl nedplöjda av glaciärerna. Landet är bördigt med rik lerjord.
Glimsjödalen: Länderna söder om Glimsjön i Valdmark, i sydöstra Nifelheim, bevattnas av många kalla fjällbäckar. Det är ett av de bördigaste landen i Nifelheim.
I stora delar av Thule, med sin vilda terräng och ofta dåliga vägar, är inlandets vattenvägar lika viktiga transport- och handelsleder som havet. Landvägen mellan de Norra Kungarikena och Steinheim och Frosta i nordväst går till exempel via den tvådelade Högälven, och även i Nifelheim står älvarna för de viktigaste farlederna inom landet.
Även sjö- och vattendragssystemen i östra Thule, mellan Almarsjön, Hedåssjön och Storsjön, har varit och är mycket viktiga för de svionska och gautiska rikena. Åarna och bäckarna här är ofta grunda och trögflytande och många sjöar är gjyttjiga. Sjöarna är rika på fisk – lax, forell, ål och gädda t ex – och uttrar och bävrar är vanliga.
Två stora hav omger Thule nästan helt. De utgör både ett skydd mot omvärlden och resvägar för skickliga sjöfarare.
Innanhavet är ett bräckt hav som skiljer Thule från Talvala och Österlandet. På vintern fryser en stor del av havet oftast under den kallaste månaden – norra delen av havet är ofta fruset hela vintern – och tillåter resor till fots, till häst eller med släde över isen längre norrut. Innanhavet har inget tidvatten att tala om.
Västerhavet är en nordlig del av den såvitt man vet ändlösa Västra Oceanen och ligger mellan Thule och de altiriska öarna. Där Västerhavet och Thules västkust möts har många djupa fjordar bildats och bildar säkra naturliga hamnar. Västerhavets kalla vatten bebos av många varelser och odjur– alla möjliga sorters fisk (torsk, kolja och flundra i söder, sill och makrill längre norrut), valar, bläckfiskar, sälar, valrossar, sjöormar och havstroll.
Västerhavets tidvatten varierar kraftigt efter region; ju längre norrut desto mer dramatiska skiftningar.
Thules kuster omges av ändlösa mängder små öar, holmar och skär. Många av öarna i västkustens skärgård är kala vindhärjade klippor som bara bebos av sjöfåglar och sälar. Somliga bebos eller besöks av fiskare, andra av sjötroll eller märkligare odjur.
Öarna på Innanhavet, särskilt de stora som Örike, Stora Havsö och liknande, är flacka och består mest av sand- och kalksten. Jorden är tunn, torr och fattig.