| Utskriftsvänlig sida |
Dräktmodet i kungariket Merovia och de småländer som sammantaget brukar beskrivas som Låglandet är inspirerat av västeuropeiskt, främst franskt och flamländskt, dräktskick under sent 1300- och tidigt 1400-tal, ca 1370-1450.
I de östra landsdelarna, hertigdömet Aquilon och de områden som gränsar mot Latilien, liknar dräktskicket mer klassiskt burgundiskt mode av något senare snitt, omkring 1400-1475.
OBS: Dräktriktlinjerna har en konventionell uppdelning i mans- och kvinnodräkt, vilket inte är något att stirra sig blind på. Det råder inte någon strikt sådan uppdelning i det jämställda Terra Cognita - indelningen är helt enkelt övertagen från de historiska förebilderna. Det som beskrivs som "mansdräkt" kan lika väl bäras av kvinnor, vilket är vanligt särskilt bland krigare och andra mycket aktiva karaktärer. Det är alltså inte heller något konstigt eller avvikande med en kvinna som går i t ex tröja och hosor. Terminologin är således inte helt konsekvent och logisk. Deal with it. ;-)
##
Alla bilderna föreställer inte sunnanslättska karaktärer, men alla bär kläder som kan passa roller från Merovia och Låglanden. Klicka på bilderna för att se en stor version.
I den följande texten finns länkar till tillverkningstips och -beskrivningar som normalt placerats i anslutning till det de beskriver. Först har vi dock en klump länkar som inte passade in under någon mer specifik rubrik - de kan gälla dräkt överlag, dekorationer eller liknande.
##
 |
Mi-parti |
De vanligaste materialen är ylle – från grov vadmal till tunt, mjukt, fint vävt kläde - och linne. Siden och sammet förekommer också, men är långväga och dyrbara importvaror. Rent bomullstyg är rätt ovanligt, men fustian, en blandning av linne och bomull, är vanligare. Läder är naturligtvis vanligt i skor, bälten, väskor osv, men mindre vanligt som material för kläder – det kan dock förekomma i ytterplagg, och/eller som foder. Päls och skinn är också populära material för foder av ytterplagg eller kantningar.
Allra bäst är naturligtvis om man kan använda helt autentiska material, men det är inte alltid genomförbart – rent ylle kan t ex lätt bli dyrt. Blandtyger av t ex ylle och olika syntetmaterial fungerar om de åtminstone liknar ylle. Blandtyger av linne och bomull är ett helt OK surrogat för linne, och bomull är också OK i underplagg.
Underplagg som skjortor, särkar och brokor är i allmänhet i vitt eller ofärgat linne. Ytterplagg däremot är oftast färgade, i så glada färger och starka nyanser som man har råd med. Tyg och färg är dyrt och därför är tygkvalitet och färgprakt en viktig statusmarkör – det är bara fattigt folk som går i ofärgade ytterkläder. Även enkelt folks kläder – bönder och husfolk t ex – går gärna i flera färger men ofta i blekare, mer dämpade nyanser.
De billigaste färgerna (eller brist på sådana) är alltså beige, gräddvitt, brunt i allehanda nyanser och grått. Något dyrare färger är t ex gult, gulgrönt, blekgrönt, tegelrött/klarrött, brandgult, laxrosa, blekt vitt (för linne) och blå till blågrå, samt blandfärger som t ex lila (av blått och rött), blågrönt eller svart. Allmänt gäller att ju dyrbarare plagget ska föreställa, desto starkare och djupare färgnyans passar.
Tvåfärgade kläder, s k mi-parti, alltså plagg delade i två eller flera färgfält, är mycket populära särskilt bland medel- och överklassen.
Här följer en mycket kort översiktlig beskrivning av vad som är typisk för sunnanslättsk dräkt och särskiljer den från dräktskicket i andra länder.
Helt rätt: Under eventuella byxor eller hosor bär man brokor, ett par enkla, ofta mycket vida och bylsiga byxor av vitt eller naturfärgat linne som hålls ihop med dragsnodd eller bälte i midjan. Förutom att hålla uppe brokorna tjänar brokbältet till att fästa hosor i, och man kan ibland bära en börs i det. Brokorna kan vara mycket korta men ibland också nå till knäna eller ännu längre.
Helt rätt - kvinnodräkt: Det troligen mest autentiska bh-surrogatet är att bära ett snävt linne (alltså en kortare eller längre särk utan ärmar), så tight att man nätt och jämnt kan åla sig i det, närmast kroppen, eventuellt med ett band under bysten som extra stöd. Ett annat lajvvänligt surrogat är det s k barmklädet, som i princip är en knyttopp (länk?).
OK: Man kan bära moderna underkläder under eller i stället för brokor och/eller barmkläde om man föredrar det, så länge de inte syns.
Inte OK: Synliga moderna underkläder.
|
 |
| Skjorta |
Särk |
Helt rätt: Skjortan eller särken (särken är lång, skjortan kort) räknas också som underkläder. Den liknar en kjortel (se nedan) till formen men är oftast av vitt eller naturfärgat linne. Den är normalt långärmad och dras över huvudet.
Den syns normalt inte när man har kjortel eller tröja på sig; alltså bör den vara kortare än den. Kvinnosärkar når normalt till vristerna, skjortan oftast inte längre än till halva låret; halsöppningen kan också gärna vara vidare. Om skjortan är kort behöver den inte ha kilar utan man kan nöja sig med att slitsa den en bit i sidorna.
Skjortor är nästan alltid långärmade; särkar är det oftast, men kan vara kortärmade eller rentav ärmlösa - särskilt om man bär en eller flera kjortlar med snäva ärmar över.
Eftersom skjortan eller särken för det mesta inte syns kan man hoppa över den om det är varmt, särskilt om man har en kjortel av linne. Skjorta, särk och brokor betraktas normalt som underkläder; vid hett sommararbete eller arbete i hemmet kan de bäras utan ytterplagg men normalt betraktas man som halvklädd i dem.
OK: Skjortor som syns under kjorteln (pga längre längd, längre ärmar och/eller smalare halslinning) är OK även om det är bättre om den inte syns.
Inte OK: Pösig skjorta eller särk av 15-1600-talsmodell (om den inte helt döljs av överplaggen). Enbart vit eller ofärgad skjorta/särk utan någonting över.
 |
|
Brokor och hosor |
Byxor |
Helt rätt: De vanligaste benkläderna är hosor, i princip ett par långa sydda strumpor. De kan vara antingen knähöga, och hålls då uppe med ett strumpeband, eller nå upp på låren. I så fall är de oftast fästa i brokbältet, men kan också vara fästa i en tröja (se nedan). Långa hosor bärs till brokor (se ovan). Knähöga hosor bärs till fotsida kjortlar och houppelander, långa hosor till kortare plagg. Hosorna bör vara ganska åtsittande – de sys oftast på skrådden för att bli mer elastiska - men behöver inte sitta som målade på benen.
Enkla, raka långbyxor förekommer ibland bland enkelt folk till korta kjortlar, men hosor är det normala benplagget.
Fötterna kan täckas på olika sätt; hosor har ofta inbyggda fötter. Nålbundna sockor eller fotlappar är också mycket rätt.
OK: De flesta vanliga raka byxor fungerar, även t ex ”hopsydda hosor” av 1400-talsmodell.
Diskreta raggsockor eller andra moderna, enfärgade strumpor eller sockor är OK, men de bör synas så lite som möjligt och helst vara helt dolda.
Inte OK: Vikingatida påsbyxor. Benlindor. Pluderhosor. Synliga och iögonenfallande moderna strumpor.
 |
Helt rätt - allmänt: Det vanligaste grundplagget för vanligt folk är den enkla kjorteln eller tunikan (det mer moderiktiga alternativet är tröjan eller den figursydda kjorteln, se nedan). Kjorteln bärs över en skjorta och ofta med en överkjortel eller annat ytterplagg utanpå. Normalt skulle den vara av ylle; ibland görs kjortlar i färgat linne. Utanpå kjorteln bär man ett bälte. Kjorteln kan vara fodrad om man vill, gärna i en kontrasterande färg.
Mansdräkt: Den är långärmad, färgad, tas på genom att dras över huvudet och når normalt till knäna eller vaderna när den bärs med ett bälte – längden kan variera mellan strax ovanför knäna och till vristerna; lång kjortel är ett värdighetstecken.
I sin enklaste form liknar den skjortan till skärningen; den sitter rätt löst och ledigt över bålen och överarmarna – men underärmarna kan vara trånga - och får extra vidd nedtill genom kilar i sidorna samt fram och bak. Kjorteln kan göras något mer formsydd genom formade kilar, men den dras fortfarande på över huvudet och sitter alltså aldrig lika snävt som en tröja kan göra. Ärmarna är ofta ganska trånga och kan ha en knäppning eller snörning längs underarmen. Halsöppningen kan vara vid och rymlig, eller tvärtom ganska trång med en slits som kan fästas med knappar, snörning eller en brosch för att låta en dra på kjorteln.
 |
 |
|
Kjortel, icke figursydd |
Kjortel, delvis formsydd |
Figursydd kjortel |
Kvinnodräkt: Kvinnokjorteln i grund och botten en hellång, långärmad klänning i ylle eller färgat linne. De enkla kjortlar som beskrivs ovan bärs också av kvinnor, men de är omoderna och bärs mest av fattigt folk, äldre kvinnor, präster, nunnor och liknande. Halsringningen är oftast rundad och antingen så vid att huvudet går igenom (eller ibland ännu vidare) eller smalare och försedd med en slits framtill. Den sistnämnda kan vara försedd med knappar, spännen eller snörning.
Det vanligaste är att kjorteln är mer eller mindre figursydd och sitter ganska snävt över överkroppen. Ett mellanting mellan de enkla raka kjortlarna och de fullt ut figursydda är kjortlar som är delvis formsydda genom bruket av formade kilar (i stil med de kjortlar som hittats i Herjolfnes på Grönland, se länkar nedan). Sådana kjortlar kan vara hyfsat figurnära men dras fortfarande på över huvudet och kan alltså inte sitta hur snävt som helst.
Många kjortlar är dock mycket snäva och figurnära ner till midjan, och ibland ned till höfterna, med långa, vida kjoldelar (det plagg som dräkthistoriskt ofta brukar kallas cotehardie). De är antingen knäppta framtill eller snörda - vanligtvis i ena eller båda sidorna, men ibland framtill eller i ryggen. Ärmarna är också snäva och gärna knäppta eller snörda längs underarmarna. Halslinningen är oftast vid och ganska lågt skuren.
Utanpå kjorteln bär man för det mesta ett bälte och ofta en överkjortel (se nedan). Kjorteln kan vara fodrad om man vill, gärna i en kontrasterande färg.
OK: Kilar i avvikande färg verkar inte ha förekommit i verkligheten men kan också passera här (däremot bör man undvika det om man tänkt använda kjorteln i mer historiska sammanhang).
Inte OK: Enbart vit/naturfärgad skjorta eller särk utan någonting över.
 |
”Tröja” är termen vi valt för att beteckna de figursydda tunikor och jackor som i dräkthistorien går under namn som ’cotehardie’, ’pourpoint’, ’doublet’ etc.
Helt rätt: Tröjan sitter snävt runt midjan och ibland även över höfterna, men kan ha en vidare ”kjol”. Den kan även sitta rätt löst och ledigt över bröstkorgen och axlarna, alternativt sitta rätt snävt hela vägen. Den är vanligtvis kortare än en kjortel; den kan nå så långt som till knäna men ofta bara ner på låren. Den är normalt öppen framtill från hals till fåll, med antingen knappar eller snörning – i somliga fall kan den i stället vara snörd i sidorna. Knapparna är vanligtvis klädda med tyg och sitter tätt. Liksom på kjorteln är även underärmarna ofta knäppta.
Somliga tröjor kan ha fästanordningar för att hålla upp hosor. De kan också ha en liten ståkrage, eller en vanlig halslinning.
OK: Vanliga trä- eller metallknappar fungerar också.
 |
 |
 |
|
Yttertröja |
Figursydd överkjortel |
Ärmlösa surcoter |
|
 |
 |
 |
 |
Rock |
Houppelande |
||
Helt rätt: Över kjortel eller tröja bär man ofta ett, eller ibland flera, ytterplagg.
En vanlig modell - det absolut vanligaste för män - är att helt enkelt bära ytterligare en kjortel eller tröja, av samma modell som beskrivits ovan. Sådana ytterkjortlar eller -tröjor är vanligtvis minst lika långa som plagget de bärs över och normalt i ylle. En lång ytterkjortel till en mansdräkt kan vara slitsad framtill för ridning. Kvinnors ytterkjortlar är i det här fallet oftast figursydda (se ovan). Ärmarna är oftast långa, men ibland halvlånga, och kan ibland vara försedda med långa hängflikar, s k tippar; antingen är ytterkjortelns ärmar halvlånga och tipparna bildar en förlängning, eller så är de påfästa separat (i så fall är de ofta vita).
Ett vanligt alternativ för kvinnor är en ärmlös överklänning (sideless surcoat). I sin enklaste form är den just bara en -oftast ganska löst sittande - kjortel utan ärmar; på de mer moderiktiga versionerna är ärmhålen djupt insvängda så att en hel del av kjorteln under syns. På en del frälsekvinnors plagg går de så djupt att bara en smal remsa fram- och baktill återstår av överdelen; dessa kan ibland vara av annat material, t ex päls. Även män bär ibland ärmlösa överkjortlar, men det är gammalmodigt och ovanligt utom i form av vapenskjortor över rustning.
En annan variant är att bära en rock över kjorteln/tröjan. Sådana är oftast knä- till vadlånga, sitter löst och är knäppta framtill, ibland med en krage. En variant av rocken är juponen, en kort (lår- till knälång) rock med rymliga ärmar som ofta används som ytterplagg över rustning. Den kan ibland vara vadderad.
Ett lyxigt alternativ till överkjortlar och rockar är houppelanden, en mycket vid rock med långa, vida ärmar och hög krage. Den är för det mesta lång, ofta mycket lång, men kan ibland vara kort eller knälång. Den är dock inte lika vanlig. Houppelanden är ett dyrbart plagg (det går åt mycket tyg till den) och bärs normalt bara av frälsemän och välbärgade borgare (borgare bär oftast en knälång version). Långa houppelander är ofta slitsade framtill från fållen till knähöjd. Ärmarna kan ofta vara konstfullt uddade och/eller fodrade i päls eller siden; ibland smalnar de vida ärmarna av till en manschettöppning (s k säckpipeärmar).
Ytterplagg av alla de slag är ofta fodrade, ibland i päls, annars i tyg. Bälten bärs ibland utanpå ytterplagget men ofta under det, utanpå underkjorteln. I sådana fall har man ofta fickslitsar i ytterplagget som låter en komma åt bältet under. Houppelander brukar dock ha bältet utanpå - ofta högt på kvinnodräkter och lågt på mansdräkter.
Bland frälset förekommer ofta att överplagg smyckas med heraldiska mönster och färger.
OK: Ärmlösa "surcoter" som bara är raka tygstycken och inte hopsydda i sidorna alls (det plagg som ibland brukar kallas tabard). Ärmlös överklänning eller andra överplagg som blottar delar av armarna direkt över en vit särk är OK men rekommenderas inte; bättre att i så fall ha en underkjortel i färgat linne eller tunt ylle och skippa särken. Skjortärmarna ska helst inte synas.
Inte OK: Vikingatida hängselkjol.
 |
Helt rätt: Det enklaste ytterplagget är manteln. Den vanligaste formen är halvcirkelmanteln, som just är formad som en halvcirkel. Trekvarts- eller rentav helcirkelskurna mantlar förekommer också men är ovanligare. Mantelns längd varierar oftast mellan till mitt på vaden och till vristen, men kortare mantlar kan också förekomma. Manteln har normalt inte en inbyggd huva men bärs ofta med en struthätta till.
Manteln fästs oftast med en brosch, spänne eller knappar, men kan också vara hopsydd med en tillräckligt stor halsöppning för att man ska kunna dra den över huvudet. Fästanordningen bär ofta mitt fram, men bär man vapen är det vanligt att man i stället har spännet på svärdsarmens axel - detta för att man ska ha handen fri och lätt komma åt att dra sitt svärd även om man bär manteln på sig.
Manteln är ett gammalmodigt plagg och inte särskilt vanlig annat än som ytterplagg vid resor och i dåligt väder. Dock bärs praktfulla mantlar ofta vid särskilt högtidliga tillfällen.
Eftersom manteln är ett ytterplagg bör den vara i ylle, gärna kraftigt, och den kan gärna vara fodrad. Manteln kan rentav kantas och/eller fodras med päls.
OK: Vådsydda mantlar. Mantlar med huva.
Inte OK: Rena fantasy-mantlar med t ex höga ståkragar.
Helt rätt, mans/kvinnodräkt: Unga, ogifta män och kvinnor går ofta barhuvade men annars är det normala att man har något på huvudet. Kvinnor med långt hår har det ofta flätat, gärna i stora "kringlor" på sidorna av huvudet.
 |
|||
Struthätta |
|
Den mest karaktäristiska huvudbonaden är struthättan, en kraghuva försedd med en lång dekorativ tamp eller "strut". Struthättan är ofta fodrad, och kragen kan ibland vara uddad i mer eller mindre avancerade mönster. Struthättan kan också vändas upp-och-ned, träs över huvudet och bäras som en hatt (här fyller struten också en praktisk funktion för att surra fast hättan på huvudet). Hättan kan ibland vara knäppt eller snörd under hakan; det är vanligast på kvinnoplagg. Sådana kan ibland bäras med kragen oknäppt och öppen.
 |
 |
 |
Kveif |
Slokhatt |
Hatt |
 |
 |
 |
Hatt |
Påshatt |
Pälsfodrad mössa |
 |
 |
 |
Stoppad rulle |
Chaperone |
Läderhuva |
Annars förekommer olika varianter av hattar och mössor, gärna i kombination med struthättan:
 |
 |
|
Dok och haklin |
Hatt med slöja |
Huvudduk |
Kvinnodräkt, tillägg: Den mest distinkta kvinnliga huvudbonaden, särskilt bland gifta kvinnor, är doket eller slöjan: ett (oftast) fyrkantigt vitt tygstycke av linne eller siden som draperas över huvudet. Det kan kombineras med ett haklin, ett liknande tygstycke som fästs under hakan och runt halsen. Dok och haklin hålls på plats med hårnålar. Haklin är inte så värst modernt i Sunnanslätt: det är vanligt bland bond- och borgarkvinnor men bland frälset bärs det främst av änkor och andra äldre kvinnor. Doket, särskilt om det bärs utan haklin, kan ibland draperas över ett smalt tygband eller "krona" (coronet) runt pannan, eller kring en rund hatt. Bandet kan vara brickvävt eller t o m juvelbesatt. Enkelt folk kan helt enkelt bära en duk svept om huvudet i stället för ett dok.
 |
 |
Flätor och andra håruppsättningar innesluts ofta i ett hårnät eller ett dekorativt "rör" på båda sidor om ansiktet, monterade på ett smalt band runt huvudet.
OK: Även vuxna, stadgade personer kan gå barhuvade men det är bättre att ha något på huvudet. Har man långt hår utan huvudbonad kan man med fördel ha det uppsatt på ett eller annat sätt.
Inte OK: Barett. Hennin (toppig "prinsesshatt" av 1400-talsmodell).
Helt rätt: Den troligen vanligaste formen av dekoration är att skära kanten på ett plagg i uddar ('dagging'). Enkla 'kreneleringsmönster' är vanliga, men till dyrbarare dräkter förekommer mer avancerade tillskärningar, t ex lövformer.
Utsmyckningar i form av broderier och applikationer förekommer också. Däremot är de breda mönstrade bårderna som är typiska för t ex Gotmar nästan obefintliga i Sunnanslätt.
Att fodra särskilt ytterplagg i kontrasterande färgat tyg, eller ibland i päls, är också populärt.
OK: Kantband och bårder, så länge de inte är för breda och iögonenfallande.
Helt rätt: Allra bäst är handsydda läderskor, -kängor eller –stövlar av autentisk medeltida modell. Barfota fungerar förstås också för de roller som det passar för, dvs de fattigaste.
De flesta bär mjuka, platta skor. Höga stövlar är främst för jakt-, rese- och stridsbruk, men också rätt vanliga.
Bland finare folk är det mycket modernt med långa spetsiga skor (spetsen går i linje med stortån). I somliga extrema fall är spetsen t o m så lång att den får bindas upp och fästas vid benet (s k snabelskor) - de flesta nöjer sig dock med en mer praktisk längd. I sammanhang med större krav på praktiska skodon bärs oftast stövlar.
OK: Ridstövlar. Odekorerade kängor och skor av läder eller mocka. Repsulade tygskor. Neutrala sandaler. Militärkängor av äldre typ.
Inte OK: Tydligt moderna skodon som gymnastikskor, gummistövlar, Doc Martens och liknande.
 |
 |
 |
Helt rätt: Ett läderbälte med spänne, och/eller en gördel av vävda band som knyts ihop, håller ihop kjorteln. Bältet är oftast ganska smalt och kan ibland vara dekorerat på olika sätt.
Rikt folks bälten kan ibland vara gjorda av metallplattor som länkats ihop; runda, fyrkantiga eller i andra former, ofta förgyllda eller av någon ädel metall. Ibland är plattorna fastnitade på tyg- eller läderbälten.
OK: Breda bälten med långa hängande tampar är OK även om det inte är helt rätt.
Helt rätt: Enkla bältesbörsar och –väskor av tyg eller mjukt läder; axelväskor.
OK: Väskor och börsar av styvt läder, med eller utan dekorationer. Neutrala väskor och ryggsäckar i tyg och/eller läder.
Helt rätt: Handskar och fingervantar bärs ofta av lite finare folk; enkelt folk nöjer sig ofta med enkla tumvantar. De har ofta långa "kragar" som går en bra bit förbi handleden.
OK: Moderna handskar eller vantar, av skinn, tyg eller stickade, är OK så länge de är enfärgade och diskreta.
Inte OK: Mönstrade moderna vantar.
Helt rätt: Smycken av olika slag är omtyckta bland de som har råd med det. Broscher är särskilt på modet, och har dessutom ofta en praktisk funktion som spännen. Ringar är också populära, liksom halskedjor och halssmycken av olika slag.
Enklare folk bär ofta imitationer av dyrare smycken i form av t ex ringar och broscher i oädla metaller.
Inte OK: Vikingatida spännbucklor, bärnstenshalsband och liknande.
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | ||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | |||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | |||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | |||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | |||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | |||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
