…
mitt första Möte med de som kallas Vildfolket var helt odramatiskt. Jag hade gått
ned till Långsjön för mig själv, och plötsligt stod de där: tre Män och
två Kvinnor klädda i Skinn, med målade Tecken på Armar och i Ansiktet. En av
Kvinnorna hade en Pilbåge men i öfrigt var de obeväpnade.
Jag
väntade, men de sade intet. Då jag sedan hälsade dem tycktes de förvånade.
Kanske väntade de sig att jag skulle vara rädd för dem?
De
var skygga och undflyende, men inte direkt fientliga. De retade min Nyfikenhet,
och jag beslöt lära känna dem närmare. Lyckligtvis fanns viss Kontakt
etablerad då min Make Magnus och hans Far före honom handlat en del med de så
kallade Vildarna.
Vildarna,
i sanning? Mig syntes de aldrig särskilt vilda, långt mindre så än mången
Riddare eller Herreman bland vårt Folk. Ju mer jag lärde känna dem, desto mer
förundrades jag över den Frid de tycktes känna. De fruktade många ting, men
de hatade inga. De kände icke Ljuset vid dess rätta namn, men jag kunde skönja
en Aning bland dem, en Längtan, som jag inte kan tro har annat Ursprung än den
Förstes Godhet. Helt visst har Han en Plan även för Vildfolket…
…Med
Tiden kom jag att få reda på allt mer om det Samhälle de levde i. Deras Namn
på sig själva är Björnstammen, men det finns tydligen många olika stammar i
Thule. De lyder under en sorts Kung eller Hövding, och under denne lyder de
olika Flockarnas Ledare. De lever ett kringflackande Liv men samlar sig om
Vintrarna.
Björnstammen
känner icke av Krig och deras Hövdingar är icke Krigare som våra. De tycks vörda
Ålder framför allt annat, kanske för att få av dem når hög Ålder.
De
tycks göra mindre Åtskillnad på Kvinnor och Män än vi – samma Namn kan
användas av en Man eller Kvinna utan vidare. (Björnstammen brukar hur som
helst mest talande namn.) Likväl har de någon Form av Äktenskapsseder, och de
tycks leva i Par…
Jag
skrev en gång att Björnstammen icke kände Ljuset vid dess rätta namn… men
saken är mer invecklad än så. Förvisso har de, som Fader Thomas så ondgjort
sig över, varit svåra att få att låna ett Öra till Tal om Ljuset. Men är
icke Skulden till viss Del vår egen? Söker vi övertyga utan att själva förstå,
då kan vi icke övertyga någon annan än oss själva.
Alltnog
– min första Aning tycktes riktig. Djupt i Vildfolkets Själ finns ett Minne,
förvrängt och suddigt men igenkännbart, av vår Lära och sanna Tro. Deras
Vise har berättat Sagan om Skugghjärta och Skuggbane för mig, en märklig Berättelse
som jag vid Tillfälle skall försöka nedteckna i sin Helhet.
I
all Korthet beskriver den hur Vildfolket en gång var Trälar under Skuggan, som
dödade all Glädje, men om hur Hjälten Skuggbane slutligen fängslade den lede
Skugghjärta – en Gestalt som i mångt och mycket påminner om Diz den Fallne.
Kan detta vara en hednisk Aning om Sanningen? Eller kan de ha hört våra Berättelser
om Ljusets Kamp mot Mörkret på Regnbågsberget? Knappast troligt. Betänk
deras Motvilja mot öppet Tal om Ljuset…
Sagan innehåller allehanda Trollerier dessutom – någon eller något som kallas Alvbane, och en mystisk Bägare – men grunddragen klingar rent. Jag är övertygad om att den Förste och Enda talar till varje Folk på det Språk de förstår. Kanske borde vi lära av detta.