En Väktarnattssaga

´

Sara på Segerbankett för Draakhem

För många år sedan, innan landet ännu var delat, levde här i socknen en rik storbonde. Hans ägor var vidsträckta, hans kor var välgödda och hans rikedom mäkta omtalad i bygden. Då han på sin ålders höst låg på sin dödsbädd, kallade han till sig sin hustru och de två söner hon fött honom och sade:

"Jag har kallat hit er, emedan jag fruktar att den soluppgång jag i morse bevittnade var den sista i min levnads dagar. Ty jag plågas av häftiga smärtor i bröstet och det synes mig som om Den Förste stod vid bädden bredvid er, redo att ta mig med. Därför har jag kallat er till mig, att jag må klargöra min vilja angående det arv jag lämnar efter mig."

Och till sin hustru sade han:

"Du har levt vid min sida och stått mig bi sedan vår grönskande ungdoms dagar. Troget har du skött om mig när jag legat sjuk och lika trofast har du varit när jag varit frisk och stark. I svåra tider har du stöttat mig, liksom under goda år. Därför har jag älskat dig, såsom du har älskat mig och det är min innerligaste önskan att du då jag har lämnat jordelivet inte ska lida någon nöd, utan tvärtom kunna fortsätta att leva gott. Åt dig, kära hustru, lämnar jag därför denna gård och alla ägor som därtill hör."Och till sina söner sade han:

"Emedan jag föddes fattig till världen och allting jag i denna stund äger och har är den frukt jag har sått med hårt arbete och vishet, är mitt hjärta motvilligt till att mina ägor ska delas mellan er. Ty det är hårt för en man att se resultatet av sin sparsamhet spridas för vindarna. Därför är det min vilja, att du, Peder, min äldste, ska ärva merparten av mina ägor. Dock skall du inte ärva allt, ty det vore mig fjärran att lämna din broder helt utan medel efter mitt bortfall, emedan han har hjälpt mig att vårda gården i lika stor utsträckning som du. Därför ska du låta Hans, din broder, som jag vet att du håller av, få torpet Ängsgården och de ägor som därtill hör. Där må han leva som han behagar, antingen han är nöjd med sin lott i livet, eller om han vill söka utöka sina ägor. Så lyder min vilja."

Därmed slöt den gamle mannen sina ögon och drog sitt sista andetag. Hans söner sörjde honom av hjärtat och svor att beakta hans sista vilja. Sålunda flyttade Hans och hans unga hustru till Ängsgården, medan Peder och hans hustru tog Andershyttan som sitt hem och så levde de alla nöjda för en tid.

Snart började dock Peders hustru drabbas av habegär. Ty hon kom från en fattig familj och när hon väl fått smaka på rikedomens bitterljuva sötma, tycktes det henne som om hennes makes förmögenhet inte var nog. Därför sade hon en kväll till honom:

"Säg mig, käre make, var inte din fader den rikaste mannen i denna socken?"

Han medhöll att det så hade förhållit sig.

" Tyckes dig det då inte underligt att din rikedom, trots att den stora merparten av din faders ägor lämnades till dig, inte uppgår till mer än den gör? Ty prästgårdens ägor är även de vidsträckta och deras avkastning ansenlig. Om din fader ägde mer än prästfamiljen, torde väl vi vara dem överlägsna i förmögenhet, men så tyckes det mig inte. Tvärtom ser jag prästfrun gå klädd i rött ylle och varje dag är hennes hals omhängd med ett vackert silversmycke, medan mina klänningar blott är av linne och mina smycken är få och inte alls särskilt kostliga. Därför undrar jag vart resten av din faders förmögenhet har tagit vägen, emedan den inte ligger i våra kistor."

Då hennes make häftigt förnekade att det fanns något av faderns ägor som var honom fördolt, slog hon ut med händerna och sade att den saken visste han bäst själv.

Den yngre brodern, Hans, levde däremot ett hårt liv i Ängsgården. Han och hans hustru gick upp i ottan, såsom småbönder plägar, och arbetade hårt på fälten hela dagen. Men då Hans stundom beklagade sig för sin hustru över att han, som var son till en sådan rik man, slavade på fälten, tröstade hon honom och sade:

"Kära min make, vad klagar du för? Det må så vara att våra ägor är små och vårt arbete stundom tär på våra krafter, i synnerhet under sådden och skörden. Dock har vi ett tak över våra huvuden och mat på bordet. Våra kläder må vara enkla, men dock värmer de gott under vintermånaderna. Och nog är mina smycken enkla och få, men de är mig av den anledningen desto kärare. Lägg därtill att jag kan vara dig nära, och jag svär vid alla helgon att jag inte kunde vara lyckligare. Gråt därför inte över din lott, min make, utan fröjda dig därvid. Ty ditt skratt är mig dyrbarare än några juveler."

Då han hörde sin hustrus kloka ord, upphörde Hans med sin klagan och tog henne skrattande i sin famn och utbrast:

" Sannerligen är jag välsignad, då jag har en sådan vis hustru."

Och de levde lyckliga trots sin fattigdom och sitt slit.

Men allteftersom tiden led, blev Peders hjärta mer och mer misstänksamt och hårt. Emedan han själv ofta trätte med sin hustru, trots sin rikedom, blev han ond på brodern som levde i sådan sämja med sin maka. Då han inte kunde begripa hur Hans kunde leva så lyckligt utan pengar, blev han alltmer övertygad om att den stora merparten av faderns förmögenhet på något vis gått honom förbi och tillfallit brodern och att det nu tillföll honom att försöka ta tillbaka det som var hans fädernesarv. Därför begav han sig en dag till Ängsgården och sade till sin broder:

" Som du säkerligen minns, gav dig vår fader detta torp och de ägor som därtill hör. Jag har även i alla år ärat hans vilja och låtit dig ha torpet, trots att det lagligen tillhör mig, såsom den äldsta sonen och arvingen. Men nu har tiderna blivit hårda och knappa, och jag har inget annat val än att avkräva dig hyra för gården, eller, om du vägrar, däri inhysa annat bondfolk som kan betala för sig. Dock ser jag helst att du bor kvar, emedan du är min broder och jag kan lita på att du inte bedrar mig. Så särskilt mycket hyra ska jag heller inte avkräva dig, utan nöjer mig med en tiondel av din skörd, samt tjugo kopparstycken varje år, vilket inte ens uppgår till hälften av vad jag kunde inkräva från dig, ty åkermarken här är bördig och dina inkomster måste vara goda. Dock är du min bror och jag ska låta mig nöja med en tiondel av skörden och tjugo kopparstycken."

Med de orden tog han avsked och gick. Nu började Hans åter beklaga sig över sin lott och den orättvisa värld som inte ens lät honom njuta sitt fadersarv, utan ständigt sökte att beröva honom allt vad han ägde. Men hans hustru tog hans huvud i sina händer och sade:

"Käraste make, beklaga dig inte. Ty din broder har rätt i att detta är hårda tider och missväxt har drabbat mången bonde, så att priset på spannmål har stigit. Säkerligen känner han sig tvingad till denna sin handling, då han talar så till dig, sin broder. Även är hyran sådan att vi kan betala den och ändå leva väl på återstoden. Låt oss därför tillmötesgå honom i detta, att vi må bli kvar vid torpet, som ändå är vårt hem. Så snart tiderna blir bättre, är jag säker på att han efterskänker oss hyran."

Hans log då han hörde sin hustrus tal och prisade återigen Den Enda för att han hade en sådan förståndig maka. Och så blev det, att de årligen betalade den hyra som brodern hade utkrävt av dem, och de gjorde så utan att klaga.

Men allteftersom åren gick, växte Peders misstro. Ty trots att hyran tärde av deras resurser och tvingade Hans hustru att spinna om nätterna för att få pengar till kläde, levde dock det unga paret lyckliga tillsammans. Den äldre brodern kunde inte släppa tanken på att det någonstans gömt i Ängsgården fanns en kista med faderns penningar, penningar som enligt lag och rätt tillhörde honom, Peder. Därför höll han svartsjukt sina giriga ögon på brodern och väntade på att han skulle avslöja sig.

En dag sade Hans hustru till honom:

"Käraste make, vi har nu levt samman i nära fem somrar, och jag har inte ångrat en dag av den tiden. Så gläd dig nu, ty vår kärlek har burit frukt och jag är havande. Tag därför våra besparingar och giv dig av till marknaden och köp där en ko, att vårt barn kan ha mjölk att dricka. Men nöj dig inte med vilken ko som helst utan se noga till att hon är frisk och stark och kan ge rikligt med mjölk.

Hans gladde sig vid hustruns ord och begav sig genast till marknaden med de besparingar paret skrapat ihop under fem års tid och köpte där en fin, välgödd ko. Hustrun såg på kons välfyllda juver, vackra länder och snälla ögon och prisade sin makes köp. De satte kon att beta i en liten inhägnad bakom huset och gick sedan till sängs.

Morgonen därpå kom Peder för att språka med sin broder och se sig om efter den gömda skatt han var övertygad om var dold i huset. Då han fick se kon som fridfullt betade i sin inhägnad, trodde han sig se bevis på broderns dolda rikedom, ty inte kunde väl Hans ha råd med en så pass fin ko med sin ringa inkomst. Därför störtade han in i huset i triumf och ilska och sade:

"Är detta tacken för allt jag har gjort för er? Inte nog med att ni är senfärdiga med betalningen av hyran och aldrig uttryckt tacksamhet för min generositet, ni har dessutom försnillat mitt fadersarv och säkerligen skrattat gott åt min godhet bakom min rygg. Och nu har ni olovandes låtit ert magra kreatur äta sig välgödd på min mark, utan att betala mig för det. Men nu har jag kommit på er. För våra föräldrars skull, ska jag denna gång låta nåd gå före rätt och låta er behålla torpet, trots att ni knappast förtjänar min godhet. Men kon tar jag, vilket inte är mer än rätt, emedan hon ätit sig fet på mitt gräs, och därför tillhör mig i större utsträckning än er.

Och därmed gick han och tog med sig kon. Hans grät och beklagade sig, och denna gång hade hans hustru inga tröstande ord, utan sörjde för sitt barns skull, som skulle få växa upp utan färsk mjölk.

Men under hösten insjuknade Peder plötsligt i feber och dock efter en kort tid. Änkan sörjde honom knappfälligt och fortsatte att leva sitt liv i Andershyttan såsom hon alltid gjort, ty hon var ensam arvtagare till hela förmögenheten. Men så kom vintern, och med vintern kom Väktarnatten. Då änkan under denna ödesdigra natt låg i sin säng, hörde hon hur någon knackade på dörren. Hon steg upp och ropade:

"Vem där? Säkerligen kan ingen levande varelse vara dumdristig nog att bege sig ut en natt som denna."

Svaret kom:

" Kära min maka, släpp in mig i huset, ty mina leder är trötta och mina ögon svider som av eld."

" Ingen släpper jag in som inte bär ljus med sig, och kalla mig inte din maka, ty jag är änka och har ingen man."

" Kära min maka, giv min broder kon tillbaka. Eljest får jag ingen ro."

Då änkan hörde detta, gav hon till ett förskräckt rop och drog sig undan från dörren, och återstoden av natten tillbringade hon vid den brinnande eldstaden, där nattens skuggor inte kunde nå henne. Men då morgonen randades, bannade hon sig själv för sin rädsla, och sade:

" Sannerligen, vilket våp jag är. Det var bara en av vidskepelsen skapad dröm. Ingenting hände och ingenting tillkommer mig att göra. Säkerligen har min make ro i sin grav och önskar att jag behåller kon, ty hon är ett fint kreatur och ger rikligt med mjölk."

Sålunda tröstad gick hon att sköta sina sysslor. Men tiden står aldrig stilla, och snart hade ännu ett år förflutit och Väktarnatten kom åter. Då änkan låg i sin säng om kvällen, hörde hon hur någon knackade på sovrumsfönstret och hon ropade:

" Vem där? Säkerligen ger sig blott en dåre ut en natt som denna."

Svaret kom:

" Kära min maka, släpp in mig i huset, ty mina ben är slitna och mitt huvud tungt av trötthet."

" Ingen släpper jag in som inte bär en lykta med sig, och kalla mig inte maka, ty min man har i över ett år nu legat i sin grav."

Men rösten fortfor:

" Kära min maka, giv min broder sin ko tillbaka. Annars fruktar jag att jag aldrig får ro."

Då drog änkan sitt täcke över huvudet, och om rösten sade något mer, hörde hon den inte, då hennes tänder skallrade högljutt. Men likt året innan jagades hennes rädsla bort av solens första strålar, och hon sade till sig själv:

" Större toka än jag har väl aldrig vandrat i Thule! Återigen har skuggor och drömmar skrämt mig och fått mig att hoppa av rädsla. Men ingenting har hänt, och mig tillkommer ingenting att göra. Ty jag är övertygad om att min make vilar tryggt i sin grav och inget hellre önskar än att jag behåller kon, ty utan hennes mjölk, skulle jag inte kunna ysta så många goda ostar eller så mycket salt smör."

Då hennes samvete sålunda var lugnat, steg hon upp och gick att sköta sina sysslor. Men snart hade ännu ett år lidit och Väktarnatten inföll ånyo. Änkan gick som vanligt till sängs om kvällen, men knappt hade hon dragit upp fällen till hakan, förrän hon hörde hur någon ropade hennes namn genom skorstenen. Hon rusade fram till spishällen och plirade upp i mörkret.

" Vem där? ropade hon. Ty, sannerligen, bara en dåre ger sig ut en natt som denna för att ropa ner i hederligt folks skorstenar."

Och svaret kom:

" Kära min maka, släpp in mig i huset, för sannerligen orkar jag inte vandra på jorden i ännu en dag utan vila."

" Inte släpper jag in någon som kommer i mörker, och kalla mig inte din maka, ty i två år har jag levt ensam."

" Kära min maka, lyss på mig. Giv min broder sin ko, att jag äntligen får frid, ty annars är jag dömd att irra i evighet."

Och han kallade henne vid de namn han hade kallat henne vid medan de ännu levde samman, och änkan förstod nu att det faktiskt var hennes make som talade. Rörd till tårar av hans plågor, kallade hon honom vid namn och lovade att göra som han bad, och innan solen stigit högt på sin bana, hade hon återbördat kon till Hans och hans hustru och unga dotter. Hon skänkte dem dessutom Ängsgården samt en häst och två grisar. Därefter fick Peder äntligen ro i sin grav och hans änka kunde sova lugnt, även under Väktarnatten.