| Susanne |
| som Liv på |
| Väktarnatts-sagor |
|
|
|||
|
Klosternovisen Liv från Örnevall berättade den här skämtsagan på Väktarnattskalaset på värdshuset Lyktgubben 1143, inspirerad av ett par nya bekantskaper.
Det var en gång för länge sen, ja så länge sen att tiden var knappt nyfödd, som ett stort krig äntligen var avslutat. Detta krig hade härjat de två länderna länge, män hade dött och bitar av land hade bytt ägare fram och tillbaka. Nu var kriget slut, herrarna hade skrivit på alla papper och upplöst armén, nu skulle alla återvända hem. Hemåt linkade även de legoknektar som under kriget hade kämpat på den sidan som betalade bäst och precis som marken de stred för bytt sida då och då.
Sist av dem alla vandrade två kusiner, låt oss kalla dem för Didrik och Korp, och de var mycket bittra. Efter allt som de hade sett och upplevt, efter alla hemska saker som de tvingats se och göra blev de nu hemskickade och det utan full sold. De hamnade alltmer efter de andra och när mörkret föll fann de sig vara ensamma i den stora skogen. Trötta vandrade de vidare i natten och såg långt borta skenet ifrån en eld! Till sin stora överraskning såg de ett dukat bord men ingen som var där och de kastade sig som svultna vargar över maten. Inte en ostbit fanns kvar och inte en droppe vin fanns i flaskan när kusinerna stupade av trötthet bredvid elden som hade falnat.
Morgonen därpå vaknade de båda av en yxa som petade på dem och de möttes av en rasande dvärg! De hade ätit hans mat och druckit upp hans vin vilket alla vet att man inte gör obestraffat. Innan de visste ordet av så började dvärgen sejda över dem på ett obegripligt tungomål och sömniga stirrade de på honom. Dvärgen blängde på dem och sa med en skrovlig röst:
"Alla vet att det bara är dvärgar som kan dricka vin och äta dvärgaost utan att något illa händer." Han pekade med yxan på Didrik.
"Du kommer att råka ut för det som du så länge drömt mardrömmar om, det kommer förfölja dig de närmaste sju svåra åren." Sedan pekade han på Korp.
"Du kommer förföljas av sju svåra år i sju olika torn, förföljd av kvinnor du inte kan hantera."
Förvånat stirrade de på varandra medan dvärgagubben försvann därifrån och skrattade sen högt, för alla vet ju att har man sett kriget så har man sett allt.
Mätta och glada men med viss oro vandrade de vidare mot nästa stad, men de hann knappt in i staden innan den stora olyckan drabbade dem. Innan de ens hunnit innanför porten greps de av stadens vakter och släpades in till klostret. En uppretad abbot pekade med harmset finger på Didrik och anklagade honom för stöld - stöld av en helig artefakt. Med darrande händer mindes Didrik den amulett han vann i tärning av en mystisk man. Innan han visste ordet av det hela blev han dömd till att tjäna klostret i sju år och vaktas av sju prästnoviser på alla de sätt som begärdes av honom. Uppretade bybor gav Korp en rejäl omgång stryk och så kastades han ut ur byn för att klara sig själv.
Linkande tog han sig vidare, dagen blev mörkare, himlen öppnade sig och blixtarna dundrade över hans huvud när han långt borta skymtade ett torn. Mot vindarna gick han, och flera gånger var det nära att blixten träffade honom, innan han nådde fram till tornets dörr och tog sig in. Han möttes av värme, ljus och dans. Det var fest och han såg de fagraste kvinnor som alla verkade vilja erbjuda honom mat och dryck, vilket han med glädje tog emot. Efter en magisk natt somnade han mätt och glad. När han vaknade stack hans näsa av en unken doft och den fagra mön som somnat vid hans sida har förvandlats till det fulaste troll. Han hade förhäxats av trollen och nu var han fast i deras vindbitna torn. Han tvingades till att slava där i ett år under den arga och fula trollprinsessan och fick utföra de hårdaste uppdragen och äta den vidrigaste maten innan han släpptes ut.
Stackars Korp tog sig därifrån till slut, och i sitt slitna tillstånd ramlade han rakt över en fager ungmö som plockade blommor på en äng. Innan han svimmade så såg han rakt in i hennes förtrollande gröna ögon och märkte hennes guldskimrande hår. Under en lång period så vårdades han i prinsessans torn och de två fann tycke för varandra. Det bådade gott ända till hennes arge fader och ännu argare moder fick reda på det. Raskt fängslades Korp och blev instängd i en mörk håla där varken sol eller måne lyste, där fick att bo i närmare ett år. När han släpptes ut så var det för att tvingas bevittna sin älskades bröllop med en hiskeligt ful prins ifrån grannlandet, innan han slängdes ut ifrån slottet och staden.
Ensam vandrade så Korp ut i vildmarken, natten faller på och långt borta se han något som liknar en jättehög höstack eller något i den stilen. Han stapplade in för att söka vila och somnade på vad det är som ligger på marken i den konstiga stacken. Han väcktes den morgonen av ett obehagligt surrande som blev högre och högre. Trött öppnade han ögonen och stirrade in i ett moln av bin! Runt, runt honom flög de i höga hastigheter tills han blev alldeles yr. Så stannade då ett bi stilla i luften framför honom, ett bi större än de andra, och han tyckte sig ana en liten krona på hennes huvud. Han hade somnat i en bidrottnings torn och förstört deras honung! Som straff tvingades han nu tjäna drottningen i ett år innan de släppte iväg honom!
Modlöst vandrade han vidare emot nya nejder, tänkande på dvärgen och hans sejd och tröstlöst började han gråta när han insåg att han hade fyra torn och fyra år kvar. Med rinnande tårar nerför frostbitna kinder såg han inte vart han gick och med det frusna håret i öronen hörde han inte bjällrorna som lät på slädspannet! I sista minuten slängde han sig ur vägen och stirrade på den fagra kvinnan som höll i tömmarna. I sin vita dräkt var hon kall och sträng som vintern själv, men det fagraste som någonsin skådats. Med sinnet bedövat av kyla och av iskvinnans bitande skönhet märkte han inte varthän han blev förd av henne, tills han långt borta skymtade hennes slott och torn av is. Det året tjänade han i ishäxans kalla torn, slet fingrar och fötterna blodiga på isens skrovliga golv.
Med trasiga kläder och trasig kropp vandrade han sedan söderut, betänkt på att hitta dvärgarnas rike och be om ursäkt för att slippa resten av straffet. Han ville aldrig mer någonsin se ett torn och han undrade hur hans kusin hade det. Det kommer han inte att få veta, då den sagan vi berättar är Korps saga och inte Didriks saga.
Så vandrade han söderut, nu inne på sitt femte år och sitt femte slott. När han vandrade genom den mörka skogen så hörde han då hur vargar ylade, närmare och närmare kom ljudet av jagande vargar och med andan i halsen sprang han vidare i natten. Långt bort så skymtade han då en hög byggnad som var misstänkt likt ett torn! Med vargarna i hasorna slängde han sig in genom tornets dörr och smällde igen den framför nosen på bestarna! Flämtande vände han sig då om och möttes av den förvånat stirrande blicken ifrån en fager kvinna och den mordiska blicken ifrån ett monster som riktar ett laddat armborst mot honom. I det tornet tvingades han då så tjäna i ett års tid innan han lyckades fly ifrån monstret. Med sig i flykten fick han med sig den fagra mön som hade tvingats gifta sig med monstret redan som väldigt ung. Efter att ha nått säkerhet så vände han sig emot den fagra kvinnan och möttes till sin förvåning inte av ett tacksamt leende utan en rejäl smäll på skallen! När han vaknar igen var kvinnan borta, så var även hans skor och hans börs.
Med en bula stort som ett hönsägg och med huvudvärk värre än efter att han och Didrik haft fylleslag gick han ömkligt vidare.
Mer bekymrad över sitt livsöde än över var han satte sina fötter så vandrade han rakt in och trampar på ett älskande par i gräset! Mycket förvånad och generad stirrade han på paret och insåg till sin stora förskräckelse att det var drottningen, nästan helt utan kläder och mannen var inte kungen! Bestört försökte han fly därifrån men innan han hunnit över den öppna ängen kom kungens jaktparti med kungen själv i spetsen. Innan han vet ordet av blev han inlåst i ett fångtorn, anklagad för att ha försökt förgripa sig på drottningen! I ett års tid satt han så på taget av Nålsögat, det torn som var fängelse för högförräderi. I ett års tid plågades han av det starkaste solsken, den bitande vinden, det porlande regnet och den fallande snön. Sen en magisk dag, på dagen ett år efter det att han greps så släpptes han fri! Drottningen hade avslöjats med sin affär och man förstod att stackars Korp var oskyldig! Efter en ursäkt och ett stor mål mat, med en packning och hela kläder fick han nu ostört vandra vidare.
Sex år och sex torn har nu varit tänkte Korp för sig själv , undrar vad det sista blir? Samtidigt som han tänkte den tanken såg han långt borta något som liknar en dvärg. Rusande sprang han efter gestalten och villade sig längre och längre upp ibland bergen. Så såg han dvärgen springa in i en grotta och rasande sprang han efter. Steg efter steg uppåt följde han dvärgen, i en ringlande trappa uppåt och bara uppåt. Rasande och andfådd nådde han så översta trappsteget och såg en vidunderlig utsikt utöver berget. Dörren small igen bakom honom och han insåg att han var fånge, fånge i ett torn hos en dvärg. Det året ägnade han åt att bära sten, sten på sten på sten, hela tiden driven av dvärgens ilskna röst.
Sista natten på det sjunde året i det sjunde tornet somnar han så in på sin bädd av strå.
Morgonen därpå vaknade de båda av en yxa som petade på dem och de möttes av en rasande dvärg! De hade ätit av hans mat och druckit av hans vin…