| Sara som |
| Miriam på |
| Väktarnatts-sagor |
|
|
|||
|
I Högmark, Ljusets År 1135.
"Jaså, det är här du gömmer dig."
Lars, Miriams äldste bror, stod lutad över henne. Det skyddande buskaget hade han skjutit undan med armen, och nu sken solen henne skoningslöst i ögonen. Hon blinkade yrvaket mot honom.
"Vet du hur länge vi har letat efter dig, jäntunge? Tror du inte vi har bättre saker för oss än att springa efter dig närhelst du får lust att leka kurragömma? Kom fram nu!"
Han tog ett fast grepp om hennes arm, hårt nog att lämna ett blåmärke, och drog ut henne ur snåret som hade skylt henne i ett par dyrbara timmar. Hon slet sig loss och gned surmulet sin ömmande arm, samtidigt som hon såg på honom under lugg. Lars var arg, det såg hon, men det var inte enbart ilska hon hörde i hans röst. Magen knöt sig i henne, och den välbekanta ångestklumpen gjorde sig påmind i halsen. Han hade kommit för att ta henne tillbaka.
"Vad blänger du för? Kom nu - far väntar på dig. Dina plikter försvinner inte bara för att du gömmer dig, vet du. Raska på!"
Han knuffade henne i riktning mot byn. Oförberedd som hon var snubblade Miriam och föll handlöst ner på stigen. Genast var Lars framme och drog upp henne på fötter. Även sedan hon fått balansen åter behöll han ett grepp om hennes överarm och halvt ledde, halvt släpade henne längs stigen, ilsket muttrande.
"Förbannade jäntunge! Du har fanimig varit hopplös ända sedan mor dog. Får du inte mat, kanske? Och husrum? Och nya kläder oftare än någon annan i huset? Och vad begär vi i utbyte, va? Inget mer än vad som är rätt och riktigt, inte. Lite husarbete. Hjälp med skörden. Att du tar över mors plats i hushållet, det är allt. Är det för mycket begärt, kanske? Att du ska vara kvinnan i huset? Sablar! Far är alldeles för släpphänt med dig, det har jag fanimig alltid sagt."
Och så fortsatte det. Samma gamla visa. Miriam släpades med tillbaka till byn som så många gånger förr, den här gången av broder Lars, andra gånger av broder Håkan eller fadern själv. Ångesten fick hennes mage att krampa, men fötterna fortsatte att snubbla fram över stigen. Hon skymtade redan Ylva smeds kornåker bortom trädstammarna, och bortom den smala tegen låg byn. Paniken stegrades inom henne, och hon körde ner hälarna i marken och spjärnade emot broderns grepp.
"Snälla”, viskade hon.
"Sluta sjåpa dig, Miriam. Kom nu." Han slet till, men hon lyckades hålla emot.
"Snälla, Lars. Jag ber dig."
Han vände sig om och såg på henne. Kanske lyste paniken igenom, för Lars ansikte mjuknade något, och hans röst blev vänligare.
"Men, Miriam. Vad är du så rädd för? Det är ju bara jag. Jag ska ta med dig hem
igen."
Hon skakade stumt på huvudet. Han suckade ljudligt.
"Var inte dum nu. Det är klart att du ska följa med hem. Vart ska du annars ta vägen? Det är alldeles för långt till Eksäter för att du ska kunna ta dig dit på egen hand. Särskilt utan vare sig mat eller vatten. Kom nu, Miriam. Far väntar på dig."
Han talade lugnt och lågmält, som till en skrämd häst, slog det henne.
"Vi har saknat dig, vet du, jag och Håkan. Det är så tomt utan dig i huset. Vi blev så oroliga när vi vaknade imorse och du inte var där. Vi trodde att du hade blivit skadad eller något. Far var utom sig. Och inte har vi kunnat äta något heller, så oroliga har vi varit."
Han slog utan förvarning en arm runt hennes axlar. En broderlig gest, utåt sett, men Miriam kände hur hennes hud försökte dra sig undan från beröringen.
"Seså, Miriam. Var inte sjåpig nu. Vi vill att du kommer hem igen. Det finns saker du måste göra, det vet du."
Hans andedräkt var varm mot hennes kind. Hans hand kramade om hennes axel.
"Och vet du, det har kommit en speleman till byn. Om du är duktig och sköter dig kanske far låter dig gå till värdshuset ikväll och lyssna. Det vill du väl?"
Han strök henne över håret. Lars hade stora händer, grova och starka efter arbete på åker och i skog. Hans fingrar fastnade i en knut, och han svor när han lösgjorde dem.
"Förbannade trassel till hår! Kan du inte hålla det i en fläta åtminstone, så att man slipper fastna i det för jämnan?"
Miriam svarade inte. Hennes tankar gick till den nyanlände spelemannen. Hon ville gå och lyssna på honom; av hela sitt hjärta ville hon få gå dit och lyssna. Vilket bara var möjligt om hon gjorde som Lars sade och följde med honom tillbaka. Och han hade rätt: hon hade ingen annanstans att ta vägen. Hon svalde hårt ett par gånger i ett fåfängt försök att bli av med den eviga ångestklumpen, och när hennes bror åter försökte få henne att styra kosan mot byn gjorde hon honom till viljes.
Miriam hade hoppats få en stund att hämta sig innan mötet med fadern, men i detta, som i så mycket annat, svek den Enda henne. Johan Larsson var ute på gården och grävde i den nya köksträdgården. Han såg upp när de närmade sig, lutade sig på spaden och torkade svetten ur pannan med en jordig hand. Det sneda leendet blottade en jämn tandrad som fortfarande var förvånansvärt vit för en man i hans ålder. Miriam rös. Det påminde henne om ett rovdjursgrin.
"Jag ser att du har hittat vår rymling, Lars”, ropade han till sin son. "Jag hoppas att hon inte var allt för besvärlig att släpa tillbaka."
"Ingen fara. Hon spjärnade emot lite, men sedan tog hon sitt förnuft till fånga."
Hon visste att han grinade ikapp med fadern: leendet hade gått i arv. Johan lutade spaden mot husväggen och vinkade henne till sig.
"Kom hit, min flicka. Var inte rädd - jag är inte arg, bara lättad över att du har kommit välbehållen tillbaka till oss. Jag har saknat dig. Kom nu."
Lars släppte greppet om henne, och gav henne en lätt knuff i rätt riktning. Med sänkt blick gick hon till fadern och lät honom lotsa henne upp för de två trappstegen in i huset. Solljuset försvann när Johan stängde dörren bakom dem. En hand lades på vardera axeln på henne. Stora händer, ännu grövre än Lars.
"Miriam, Miriam, Miriam. Varför springer du din väg hela tiden? Förstår du inte att det är här du hör hemma, med din familj? Vet du inte hur viktig du är för oss? Vi kommer alltid att ta hand om dig, sötnos. Vi kommer aldrig låta något hända med dig. Varför rymma från dem som bara vill dig väl?"
Han strök hennes hår åt sidan och kysste hennes nacke lätt. Han andades tungt. Andedräkten var varm mot hennes hud.
"Vet du, din mor hade precis sådant här hår. Men så har du ärvt det mesta av ditt utseende från henne, också."
Hans händer gled fram över hennes axlar och började fumla med hyskorna på hennes livstycke. Miriam tvingade sig att andas lugnt, och att tala.
"Far?"
"Ja, min flicka?"
Livstycket föll till golvet. Händerna vandrade vidare till kjollinningen.
"Lars sade att det har kommit en speleman till byn."
Fadern skrattade till.
"Jasså, det berättade han? Och nu gissar jag att du vill gå och lyssna ikväll."
Miriam släppte ut ett skälvande andetag. Då fanns det i alla fall en speleman. Hon hade varit orolig för att det hade varit en lögn för att få henne att följa med.
"Nåväl”, fortsatte Johan. "Om du är en duktig flicka och gör det du ska utan att
klaga, så kanske du kan gå."
Han vände henne om.
"Men då måste du vara riktigt duktig, och hjälpa mig och dina bröder. Förstår du
det, Miriam?"
Hon föll på knä.
"Ja, far."
* * *
Jens Andersson, från det avlägsna Gotmar, lekare till yrket och en duktig sådan (åtminstone om han fick säga det själv), blängde ilsket på den rundlagda värdshusvärdinnan och hennes två drängar. Var de tvungna att väsnas så när de skrubbade rent bord och golv? De hade haft hela dagen på sig att prata och skratta, så var det strängt taget nödvändigt att göra det här också, medan han försökte stämma sin luta? Han kunde knappt höra sig själv tänka, än mindre om bassträngen fortfarande var lite låg. Han vred om nyckeln lite till och svor högt när den gamla, och mången gång misshandlade strängen brast med en ljudlig smäll. Värdshusvärdinnan, fru Moa, såg oroligt upp från sitt arbete, men han log och vinkade lugnande mot henne, och hon återvände till borden. Han hade redan börjat sträcka sig efter sina reservsträngar när han mindes att även om han länge hade ämnat köpa en ny bassträng till lutan, så hade han ännu inte kommit sig för det. Han drog ett djupt andetag, lugnt, kontrollerat, och släppte ut det igen. Inget att göra något åt nu. Lutan åkte in i sitt oljade fodral igen. Ikväll fick det bli flöjter och sång, enbart. Inte vad han hade siktat på, men vad göra?
Han reste sig och gick ut på förstutrappan för att tänka över vad han skulle spela. Fru Moa kom fram till honom under det att hon torkade händerna på förklädet.
"Är allt som det ska, Jens?"
Han log lugnande och viftade bort hennes oro.
"Allt är som det ska, fru Moa. En olycksalig kombination av gamla strängar och lättja, bara. Jag får spela flöjt ikväll, helt enkelt."
"Men du kommer att spela?"
"Naturligtvis kommer jag att spela. Det är ju därför jag är här, trots allt."
"Bra! Vi får så sällan hit lekare, jag vet att många hade blivit besvikna om du inte hade kunnat uppträda ikväll."
Hon gav honom ett sista leende och försvann tillbaka in i sina domäner för att ordna med... vad som nu än behövde ordnas med inför kvällen. Väl ensam knep Jens tag om näsroten med tumme och pekfinger för att försöka kväva den begynnande huvudvärken i sin linda. Tjugo år hade han vandrat runt i de norra kungadömena. Man kunde ju tro att han skulle ha lärt sig att alltid ha reservsträngar med sig.
Han såg ut över byn. Mårdsmark hade inte förändrats nämnvärt sedan han var här sist. Vilket bara bevisade att även om fem år kunde vara en lång tid, kunde det också vara ett ögonblick i en bygds historia. I de små byar han hade besökt, här i Högmark så väl som i Arosia, Gedanien och Sunnanslätt, tycktes tiden snigla sig fram. Folk blev äldre, gifte sig, fick barn, dog. De ambitiösa högg ner skog för att utöka sina åkrar eller grävde nya brunnar. Jämfört med städernas jäkt kunde det långsamma livet i byarna te sig lugnt och fridfullt. Och fruktansvärt tråkigt. Det fanns en orsak till att han lämnat sitt barndoms Myrhult med dess nio gårdar och fyra getter.
Där han stod kunde han se ner till sjön, bryggan och den lilla strand som byborna höll fri från vass för att lättare komma åt att byka. Nu såg han hur en ensam figur skyndade längs stigen ner till stranden. Hon (för det var en kvinna) hyskade upp kjolarna en bit, tog ett par steg ut i vattnet, och hukade sig ner för att tvätta sig. Jens såg kvickt bort. Det fanns saker man inte skulle se andra göra, och han räknade intimtvätt bland dem. Istället duckade han in i värdshuset och började värma upp röst och fingrar inför den stundande kvällen.
* * *
Sensommarsolen hade inte riktigt gått ner när Mårdsmarks invånare började troppa in i värdshuset. Jens Lekare väntade tålmodigt på sin bänk tills han var relativt säker på att de flesta hade kommit, satt sig tillrätta och hunnit få sig något att dricka. Han sträckte sig efter en flöjt - en med en ljus klang, för att höras över sorlet - och började spela. Gradvis tystnade folk, och han märkte hur de lyssnade på honom. Värdshusdörren öppnades och ytterligare en bybo smög in, så tyst hon förmådde. Han kände igen henne som den kvinna han sett vid sjöstranden, och nickade välkomnande mot henne. Hon rodnade och böjde huvudet så att ansiktet doldes av hår. Nåväl, tänkte Jens. Om hon var blyg skulle han inte skrämma henne. Han vände uppmärksamheten åt annat håll.
Efter ett par flöjtstycken bestämde Jens att det var dags för ballader. Om det var något alla lekare visste, var det att folk gillar att sjunga med i bekanta omkväden, så han började med en av de mest välkända balladerna i Högmark, Lill-Mats och Näcken. Snart skrålade hela byn med, och han kunde nästan känna tyngden av deras mynt i sin pung. Han fortsatte med ytterligare ett par välbekanta sånger, och snart nog började byborna komma med förslag på vad han skulle sjunga. Allt som oftast gjorde han dem till viljes.
Det var inte förrän kvällen led mot sitt slut och de flesta hade dragit sig tillbaka som han märkte att den blyga kvinnan från sjöstranden hade kommit närmare. Nu satt hon bara ett par meter bort, och han såg att hon knappast var mer än en flicka. När en av bykvinnorna föreslog att han skulle sjunga balladen om Riddar Elins färd till Österlandet såg han ett förväntansfullt leende spela runt den unga kvinnans ögon, och när han kom till det långa omkvädet var hon den enda av byborna som kunde hela texten och inte stakade sig. Det, och glädjen i hennes ögon när hon sjöng, väckte en tanke inom honom.
Morgonrodnaden syntes redan när den sista bybon gäspande tackade för sig och gick hem, rusig av både öl och musik. Den unga kvinnan reste sig med ett litet leende för att följa hans exempel.
"Vänta lite”, sade Jens, och hon frös mitt i steget. Blicken som hon gav honom över axeln var inte rädd, men försiktig och nervös.
"Kan du balladen om Liten Kerstin och hennes bror?"
Hon vände tillbaka.
"'För vänner och fränder, och svågrar och mågar'?"
"Just den. Sjung den med mig en gång."
Hon tvekade, men när han började sjunga föll hon snart in. Halvvägs in i balladen övergav Jens melodin och plockade upp en enkel andrastämma. Kvinnan stakade sig lite precis då han bytte stämma, men höll sedan melodin utan större svårigheter.
"En gång till”, sade Jens när de hade nått slutet av balladen, "och den här gången sjunger jag melodin, och du får sjunga en stämma."
"Jag? Men jag har aldrig-"
"Försök."
Och hon försökte. Det var inte lätt för henne, det märktes, och under merparten
av sången lät det rent bedrövligt, men i tid till de sista verserna hade hon
plockat upp en enkel, men fungerande stämma. Jens nickade.
"Inte illa. Du har aldrig funderat på att bli lekare?"
Hon såg på honom med... Skräck? Hopp? Bådadera?
"Tror du att jag skulle kunna det?"
"Varför inte? Din röst är behaglig nog, och du är tonsäker. Med tiden kan du nog lära dig att plocka upp stämmor också."
Hon kastade en blick bort mot fönstret. Bakom glaset låg byn där hon hade fötts och växt upp. Jens visste att det inte var alla som kunde tänka sig att lämna sin födelseplats, än mindre sin familj. Han satt tyst, och gav henne tid att tänka igenom saken.
"Om jag-"
Hon avbröt sig, såg ner på händerna som låg i hennes knä, och började om. "Om jag svarar ja, kan du då ta mig med härifrån? Snart?"
"Tja, snart och snart. Jag hade tänkt stanna i ett par dagar, kanske-"
"Nej." Hon såg honom i ögonen, och nu brann de av beslutsamhet. "Om jag ska följa med dig måste vi ge oss av snart. Imorgon. Tidigt imorgon bitti."
"Va? Varför det?"
"För att jag måste härifrån. Nu. Innan..."
Rösten stockade sig för henne, och hon kunde inte fortsätta.
"Jag vet inte”, sade Jens. "Jag hade liksom tänkt..."
Hon grep om hans hand. "Snälla”, viskade hon. "Snälla, ta mig med härifrån. Jag ber. Snälla."
Jens tänkte. Han började bli till åren kommen, det var sant, och ensamheten på
vägen började tära på honom. En reskamrat vore trevligt, och kvinnan verkade
läraktig. Dessutom visste han inte hur mycket längre han ville leva så här,
ständigt på resande fot. Det var hög tid att ta sig en lärjunge. Om hon hade
skäl att vilja ge sig av härifrån, nåväl, det var hennes ensak.
"Låt gå”, sade han. "Vi ger oss av tidigt imorgon. Det är bäst att du går hem och packar."
Då log hon brett, kramade hans hand och sprang mot dörren.
"Vänta!" ropade han. Hon vände sig om, med handen på dörrvredet.
"Om vi ska färdas tillsammans måste jag få veta vad du heter."
"Jag heter Miriam."
Det lät bekant. Nog hade han stött på henne sist han var här? "Miriam på näset? Miriam Johansdotter?"
Hon skakade på huvudet.
"Nej. Miriam Lekare."