| Leif som |
| Aemilius på |
| Väktarnatts-sagor |
|
|
|||
|
Den gedanske magikern Aemilius Clarus berättade den här historien från sin studietid på Väktarnattskalaset på värdshuset Lyktgubben 1143.
Det var midsommaren 1108, eller om det var 1109, jag minns inte så noga. I alla fall hade vi rest från Capéthery, Meroviens huvudstad, hem till Godefrois föräldrar i Alataire. Det var Godefroi och Wilfred och jag. Godefroi från Alataire, Wilfred från Altirien och så jag från Thule. Vår läromästare, madame Genevieve, skulle besöka sin gamla far denna midsommar, så vi fick över 2 månader ledigt, och då kom Godefroi på den briljanta idén att vi skulle resa hem till hans föräldrar. Vi var inte sena att tacka ja, för vi kunde lätt räkna ut att vi skulle spara en hel del pengar på det viset. Så i mitten av juni gav vi oss iväg.
Det tog oss bara knappt en vecka att vandra, för vägarna i Merovien är goda och säkra, och värdshus finns i snart sagt varje by. Mottagandet hos Godefrois föräldrar blev, om än inte furstligt, så i alla fall gott. Gerard och Helouise var inte adliga, utan man skulle kunna kalla dem storbönder. Det tror jag är den beteckningen som stämmer bäst med deras förhållanden. Wilfred och jag fick dela en vindskupa. Kanske inte så spatiöst som i Capéthery, men det var ju bara för ett par månader, och så kostade det inget.
Alataire är ett märkligt land. Det är ganska kargt och har nästan ingen skog alls, och vinden sveper ständigt in från havet som ligger både i norr, söder och väster. Och överallt ser man de märkliga stenmonumenten som kallas "dolmen". De är många tusen år gamla och består av tre stora avlånga stenar resta på ända, lika höga som en vuxen människa, och ovanpå dem en gigantisk stenbumling, stort som ett jättekast. Godefroi visste att berätta att dessa var gjorda av människor långt före det Stora Mörkret, men var avsedda för oknytten, enligt något avtal som nu var glömt sedan länge. Monumenten visade "ingångarna" till oknyttens boningar under jord, och de både skyddade dem och märkte ut dem, så att man inte av misstag skulle göra något olämpligt där.
Snart nog drog det ihop sig till midsommarnatt, och Godefroi förslog att vi skulle gå och titta på oknyttens dans. Hans far ville förbjuda oss, eftersom det kunde vara farligt, men Godefroi försäkrade både honom och oss att en magisk cirkel skulle vara mer än nog för att skydda oss.
Vi tog med oss en liten matsäck, och begav oss till den närmaste "dolmen". Det tog oss knappt en timme att komma dit, och den låg på en kulle med lite vresiga busksnår runtomkring. Man kunde ana havets brus och vinden var saltmättad. Nedanför kullen, in mot land, fanns en flack sänka, och där sa Godefroi att oknytten skulle dansa. Det var tradition och det visste alla i trakten.
Nu var det inte tillrådligt att slå sig ner precis där – vi skulle ju bara titta på dansen, inte hindra eller störa den – så vi gick upp en bit på sluttningen på andra sidan sänkan och hittade en bra plats. Gemensamt gjorde vi så den bästa magiska skyddscirkel vi kunde åstadkomma. Den skulle vara permanent utan att vi behövde underhålla den, och försvinna först när den uppgående solens strålar träffade marken eller om någon av oss inuti cirkeln bröt den.
Ni har nog inte varit så långt söderut som i Merovien, men kanske till Almad, och då vet ni kanske att fastän deras midsommarnatt är årets kortaste, där som här, så är den inte alls lika ljus. Det är faktiskt nermörkt, så midsommar det är. Och det var när detta mörker sänkt sig började oknytten komma upp ur marken inne i dolmen. Synar man marken där i dagsljus, vilket jag gjorde några dagar senare, syns det dock inte ett enda spår av någon öppning.
Först kom det bara ett blekt skimmer från dolmens inre, men sedan kom de upp, en efter en. De var fantastiska till att skåda. Somliga var långa, väl halvannan gång så långa som jag. Andra var så korta att de bara skulle räckt mig till knäna. De flesta var dock lika människor i storlek, eller kanske något mindre. Och deras utseende varierade stort. Några hade anletet som mer före tanken till djur, och några skulle man ha kallat vanskapta om det inte varit för att deras drag var skönt symmetriska och jämna. Men återigen var de flesta lika människor även vad ansiktet anbelangar.
Eftersom det skulle bli så mörkt, hade vi tagit med oss en liten blindlykta som vi hade tänd, och jag vet inte om det var den som drog till sig oknyttens uppmärksamhet, eller om det var vår magiska cirkel, men upptäckta blev vi ganska omgående. Det var svårt att se vad som hände, för mörkret var kompakt, och vi hade bara det bleka skimret att se i. Man skickade ut vad vi trodde var en spejare mot oss, för en liten otroligt snabb varelse kom emot oss. Han, eller hon, det gick inte att se, tvärstannade strax innan vår cirkel, sprang runt den två varv runt den och sedan blixtsnabbt tillbaka till de församlade oknytten i sänkan. Vi hörde deras överläggning som ett svagt mummel, knappt skönjbart över havets ständiga brus, men det verkade som om de beslutade sig för att vi var ofarliga – och det var vi ju också – och övergick till sin traditionella midsommardans.
Godefroi hade berättat att oknytten dansar både för nytta och nöje – så säger i alla fall sägnen. Dels är det en ren glädje för dem att dansa denna natt, men den stärker också deras magi. Vi såg verkligen att det var glädje i dansen. Var musiken kom ifrån kunde jag aldrig avgöra. Förmodligen kom den av sig självt så att säga, från dem själva. Och de dansade i långdans och ringdans, och deras nöje gick inte att ta miste på. Men fastän jag tydligt kunde höra melodin, kunde jag inte dra mig den till minnes, fastän jag försökte redan dagen efter.
Efteråt tyckte vi det var underligt att vi inte märkt det redan där och då, men dansen kom allt närmare och närmare vår cirkel. Men just då var vi bara glada för det, för då kunde vi se de dansande så mycket bättre. En av deltagarna liknade en ung kvinna, och hon var faktiskt betagande vacker. Gång på gång kom hon helt nära vår cirkel, och varje gång kastade hon längtansfulla blickar på oss. Så, när musiken stannade av en aning, och det var uppenbart att dansen skulle övergå till en annan, lösgjorde hon sig från ledet, sprang fram till oss och höll inbjudande fram händerna mot oss. Hon såg både bedjande och lycklig ut på samma gång. Det var helt klart att hon ville att vi skulle delta i dansen.
Vi var alla tre helt fascinerade av denna inbjudan, men någonstans inom mig var det en liten röst som sa till mig att jag skulle ta det försiktigt. Även Godefroi hörde nog en likadan röst, men inte Wilfred, för innan vi hann göra något hade han hoppat upp och sprungit fram och tagit kvinnans händer. Han hade inte ägnat en tanke på att han därigenom hade brutit vår cirkel!
Det var helt uppenbart att oknytten planerat detta och bara väntat på tillfället. Musiken tystnade, eller snarare gick över i ett märkligt tyst oljud, och oknytten var över oss och slog på oss med någon slags tillhyggen som jag inte kunde avgöra vad det var. Det gjorde inte ont, men var mycket obehagligt.
Som en extra försiktighetsåtgärd hade Godefroi, innan vi gav oss iväg, gett oss varsin spik att ha i munnen. Den skulle skydda oss från oknyttens förtrollning, för den som hade stål inom sig kunde oknytten inte dåra, sa han. Men Wilfred, som var övertygad om cirkelns förträfflighet, hade tagit ut den när vi skulle äta vår matsäck, och därför var han nu även förhäxad.
Jag vet inte vad som skulle hänt med Wilfred om inte Godefroi varit så kvicktänkt. Hans far sa senare att hans liv nog aldrig svävat i fara, men att han säkerligen skulle fått spendera ett eller annat år i underjorden. Men som tur var förstod Godefroi nästan omedelbart vad som drabbat Wilfred. Så han drog sin dolk, och under ett vilt skrikande som fick oknytten att vika åt sidan rusade han fram och högg dolken djupt i Wilfreds lår. Nu hade även han stål i sig, så förtrollningen släppte, och tillsammans kunde vi släpa honom uppför sluttningen.
Till en början fortsatte oknytten att slå på oss, men de slutade ganska snart, och när vi kommit upp till krönet hörde vi hur de återgått till dansen. Jag dristade mig till att vända mig om, och det var bara hon som lockat Wilfred som stod helt nära och såg mot oss. När hon märkte att jag såg henne log hon överlägset och vinkade, och så sprang även hon tillbaka.
Vi klarade oss alltså helskinnade den gången. Ja, alla utom Wilfred, förstås. Men såret var litet och rent, och eftersom både jag och Godefroi ägnade våra krafter åt att bota, kunde han utan problem gå tillbaka till Capéthery när vår ledighet var över. På midsommardagen gick Godefroi och jag tillbaka till dolmen, för att se vad det blivit av vår mat och vår lykta, men vi hittade inget, utom spiken som Wilfred borde haft i munnen.