Theo Axner
Här följer en översiktlig tidslinje över viktiga punkter i det nuvarande Margholiens historia. De tidigare punkterna, fram till Imrars kröning, bygger i stort sett på det endast fragmentariskt bevarade Imrarskvädet.
Forntid |
Trakten norr om Gedanien är en ödemark, endast bebodd av vildmännen från Nordanlanden och diverse odjur. Enligt legenden fanns vid denna tid även ett alvkungarike i norra Thule. |
0 ca |
Svionska nybyggare börjar kolonisera Margholerskogen. |
200-talet? |
Häxmästaren Gholan den Ogudaktige kommer till Norden och lägger skogen och markerna under sig med hjälp av svartkonster och en här av bestar. Han inleder ett skräckvälde och förslavar alla norra Thules invånare. Med hjälp av svartkonst utsträcker han sitt liv till en orimlig längd. |
? |
Gholan krossar alvriket och inleder en systematisk utrotning av alver. |
450 ca |
Gholans härskara av odjur rycker söderut för att lägga under sig länderna kring Almarsjön. De försvagas dock av solljuset och avståndet från sin herre och besegras av svionska bönder under ledning av Imrar från Geda. |
450 ca |
Imrar lyckas finna hemligheten med Gholans odödlighet, bryta hans förtrollning och ”döda” honom. Den Ogudaktiges rike faller sönder som ett korthus. Imrar hylas som kung och grundar riket Gedanien. |
632 |
S:t Ahrik, Thules främste missionär, dör under en expedition i Margholerskogen. |
Margholerskogen och trakterna norröver kom aldrig att bli en integrerad del av Gedanien, och norr om Högälven var kontakten på gränsen till obefintlig; nybyggarna, som med tiden blev fler, förblev i princip självstyrande och självförsörjande. De sydligaste delarna räknades formellt som en del av Gedanien men hade föga kontakt med moderlandet. Skatter levererades endast mycket sporadiskt. Den högre organisation som förekom tog sig formen av att byar och områden slöt sig samman i löst organiserade förbund, tingslag. Däremot förekom en något mer regelbunden kontakt med kyrkan.
Den stora vändpunkten kom först de senaste åren…
1135 | Den nye Fursten dyker upp i Margholerskogen i spetsen för en mindre här av legoknektar, förstärkta med orcher och vilda skogsmän. Hans män lägger under sig alla bosättningar norr om Högälven. Byar och gårdar sätts under överinseende av ståthållare, tunga skatter indrivs och livet omorganiseras efter Furstens bud. |
1136 | Furstens välde tar formen av en permanent ockupation. Hierarkin och Krigsmakten omorganiseras radikalt och stabiliseras. Stora bruk anläggs i norr, där många bönder tvingas arbeta. Massiv skogsavverkning inleds i rikets centrala delar. |
1137 | En säker väg längs Högälven röjs. Handelsplatsen Strand och en serie ”mönsterbyar” anläggs. |
Furstendömet utropas officiellt och deklarerar sina förment goda avsikter. | |
Under sensommaren hålls ett toppmöte i Strand där Furstens diplomater duperar grannrikenas utsända att ingå ett fatalt fördrag (Strandsfördraget). | |
1138 | Handeln blomstrar. Furstens Hierarki och Krigsmakt bedriver omfattande rekrytering runtom i Thule och längs Innanhavets kuster. |
1139 | Korståget till Talvala avseglar och kriget bryter ut i och med Tornholmsincidenten. Se vidare artikeln om krigsförloppet. |
Margholiens gränser är inte klart fastlagda. Rikets sydliga ände gränsar i väster till Högmark, i söder till Gedanien och i sydväst till Arosia, men det sträcker sig långt upp i Nordanlanden. Få av undersåtarna har reda på hur långt riket sträcker sig.
Större delen av Margholien är täckt av skog. De sydligaste delarna är låglänta och jämförelsevis öppna, med en del torvmossar och lerslätter. Norröver övergår riket i ett högland täckt av tät granskog med små plättar av odlad mark i anslutning till byarna. Det inre av Margholien har dock till ganska stora delar avverkats under senaste åren.
Rester av de urgamla skogsvägarna från tyranniets tid har funnits kvar och möjliggjort viss kommunikation och transport mellan byarna, och under de sista åren har Furstens folk gjort stora satsningar på att få vägarna i farbart skick.
Eftersom djurlivet är rikt och odlingsmöjligheterna begränsade har jakt och fiske alltid spelat en stor roll i försörjningen – inte minst med de senaste årens klimatförsämring.
Furstendömet Margholien skiljer sig till samhällsordningen mycket markerat från de Norra Kungarikena. Det är en absolut stat under en enväldig härskare, ett begrepp som annars knappast är påtänkt i de här delarna av Terra Cognita.
Före Furstens tid hade, som sagt, inbyggarna i nuvarande Margholien vant sig vid ett betydande självstyre. Varje by eller ensamgård rådde sig i stort sett själv – de slöt sig samman i kyrksocknar och tingslag, men organisationen förblev löslig och strikt lokal. Nu har dessa bondemenigheter fogats in i ett invecklat och hårdhänt skött maskineri där lydnad mot Fursten sätts främst.
Fursten är Margholiens enväldige, oinskränkte härskare. Till skillnad från monarkerna i övriga Thule och större delen av den Kända Världen, vars makt begränsas av både sedvänjor och mer eller mindre oberoende andra maktfaktorer, har Fursten genom sin tjänste- och krigsapparat makt över alla aspekter av samhället.
Till sin hjälp har Fursten instiftat Hierarkin, det vill säga sin krigsmakt och civila administration. Även Hierarkin är naturligtvis kraftigt skiktad, men alla i Hierarkin har högre status än alla utanför den. Gemensamt är att hela Hierarkin utgör en privilegierad klass i Furstendömet. Betalningen är genomgående god, och även om villkoren varierar kraftigt med placering är det inget tvivel om att ens ställning är avundsvärd sett ur en vanlig undersåtes synvinkel.
Honnörsorden i hela Hierarkin är Lydnad, Lojalitet och Styrka. Det enda som verkligen betyder något är Furstens vilja. Han och hans företrädare ska saklöst åtlydas, och ingen av hans tjänare ska styras av lojalitet mot något annat. Ingen får heller vara svag och låta sig förledas av egna betänkligheter från att göra det som är gott för Fursten och Furstendömet.
Hierarkin är strikt, vertikal och sluten. Endast i mycket ringa omfattning har en underordnad några rättigheter gentemot sina överordnade, och insynen mot nivåerna över den egna är nära nog obefintlig. Å andra sidan är Hierarkin baserad på kompetens och inte börd. Den som visar stor duglighet, eller som skickligt ntrigerar och armbågar sig fram, har stora möjligheter att snabbt avancera högt.
Invånarna i Furstendömet kan ordnas på en strikt vertikal rangskala. Den stora skiljelinjen går mellan de som tjänar i Hierarkin, den privilegierade klassen, och de ofria bönderna och trälarna.
Närmast under Fursten kommer, som redan nämnts, Hierarkin, det vill säga administrationen och krigsmakten. Här ingår alla Furstens tjänstemän och soldater, från hög till låg, och deras familjer i den mån de har sådana. De avlönas alla av Fursten. Hierarkin utgörs till allra största delen av importerat manskap, äventyrare och lycksökare från många olika länder som sökt sig till Furstens tjänst.
Den typ av ämbetsman som är mest välkänd är ståthållarna, som var och en har hand om ett distrikt i riket och ansvarar för att detta sköts nöjaktigt. Ståthållarna är bland annat ansvariga för att deras domäner ska uppbåda tillräckliga resurser och de ska också hålla sina områden fria från uppror och bråk.
I princip är alla utanför Hierarkin ofria – livegna eller trälar. Ett par mellanskikt kan dock urskiljas.
Prästerskapet: Formellt lyder Furstendömet i kyrkligt hänseende under Gedas ärkepatriarkat. Kyrkans ställning är dock mycket svagare än i grannrikena, den har ingen reell makt i sig själv. Fursten har också tagit kontrollen över tillsättning av präster. Likväl räknas de lokala byprästerna inte in i Hierarkin, men de har ändå en något högre ställning än bönderna. De har i allmänhet fått behålla sina prästgårdar, även om dessa nu förklaras vara arrenderade av Fursten i stället.
Hantverkare och handelsmän, de sista rätt fåtaliga, intar en mellanställning. Fursten är angelägen om att ha tillgång till dugliga hantverkare – dels får många hantverkare anställning i anslutning till Hierarkin, dels kan även lokala hantverkare med bondeursprung få en något priviligierad position. Kringvandrande hantverkare, s k gärningsmän, är också en av de få grupper utanför hierarkin som tillåts resa omkring.
Furstendömet är indelat i provinser och på mer lokal nivå i distrikt. Ett distrikt är jämförbart med ett härad i grannrikena i omfattning, och i de ockuperade områdena i Gedanien och Arosia har man behållit häradsindelningen som bas för distrikten. Ett distrikt sköts av ett Ministerium lett av en ståthållare, som ytterst är ansvarig för att administrationen sköts rätt. I ministeriet ingår en rad tjänsteposter.
Inom distrikten förblir bondemenigheten indelad i socknar. Formellt har böndernas sockenstämma en viss rätt till självstyre i lokala frågor – denna är dock tämligen illusorisk.
Nuvarande Margholiens invånare har traditionellt livnärt sig på jordbruk, fiske och jakt. Byar och hushåll har i stort sett varit självförsörjande, och det hela har inte varit underkastat någon speciell förordning.
Under den nya regimen har mycket blivit annorlunda. Behovet att föda och underhålla Furstendömets stora styrka av tjänstemän och soldater har lett till att behoven kraftigt ökat, och en serie planer för att effektivisera hushållningen har satts i verket. Flera mindre gårdar har slagits samman till större bruk, speciellt i de norra delarna av Furstendömet och i de delar av Gedanien som tidigare förhärjats, där de närmast börjat anta karaktär av arbetsläger. Man har också börjat avverka stora ytor i norra delen av landet för att göra plats för mer åkermark. Trots att man arbetar hårdare än någonsin är ändå tiderna svåra för Margholien nu, och det råder inget överflöd även om man inte direkt hungrar.
Landvinningarna i Talvala i öster det senaste året har medfört betydande ökningar av Furstens underhållsområde. Effekterna av detta har dock inte börjat märkas så kraftigt ännu.
Furstens lagar inskärper framför allt absolut lydnad mot Fursten själv och hans företrädare. De livegna undersåtarna är avväpnade – de får inte äga andra vapen än knivar, yxor och liknande. Kortbågar för jakt kräver särskilda tillstånd.
Mindre angelägenheter inom socknarna får fortfarande skötas av sockenstämmorna, men alla allvarligare förbrytelser – i synnerhet varje antydan till motstånd mot det Furstliga styret i tanke, ord eller gärning - döms av Ministeriet och ståthållaren. De tidigare vanliga bötesstraffen har blivit mindre vanliga; i stället utdöms oftare kropps- eller skamstraff och straffarbete. I "svårare" fall (vilket inte behöver vara så mycket) kan "brottslingen" få något av sina barn bortadopterat, dömas till träldom eller till döden. Avrättningar av livegna undersåtar sker alltid offentligt.
I de fall där man inte kommer åt en brottsling är det vanligt att straffet i stället drabbar dennes familj. Om till exempel en livegen rymmer är det en vanlig praxis att någon i hans familj placeras i straffarbete – formellt som ”gisslan” i väntan på att den förrymde ska inställa sig, men i praktiken för gott.
Fursten håller sig som framgått med en stor stående armé av yrkeskrigare. Soldaterna är till största delen värvade bland legoknektar, äventyrare och stråtrövare runtom i Thule och även annorstädes. Dessutom har orcher och vildmän från de stammar som svurit Fursten trohet i stora antal skrivits in i hären. Krigsmakten är indelad i tre huvudkomponenter:
Legionerna är huvudgrenen. De är fem till antalet och består vardera av ca 2000 man, huvudsakligen tungt rustade fotsoldater. Legionärerna är arméns kärna och har tränats till en långt mer välutvecklad organisation disciplin än vad som är bekant i grannrikena.
Vid sidan av legionerna står hjälptrupperna. Det är en bred kategori, som huvudsakligen innefattar svartfolkens och vildmännens förband men också specialtrupper som spejare, krigsmaskinister och annat.
Slutligen har vi Domedagsgardet, som är Furstens personliga elitvakt. De känns omedelbart igen på sina tunga och groteskt dekorerade rustningar och är vida ökända för sin vildsinta blodtörst.
Den Furstliga krigsmaktens ledning är rakt igenom professionell; många av de högre officerarna är legoknektskaptener och fältöverstar från kontinenten, härdade i decennier av krig. Trots den minst sagt blandade bakgrunden hos manskapet är speciellt Legionerna en imponerande styrka, som under de senaste åren tränats till utmärkt disciplin och skoningslöshet.
Furstens soldater utgör jämte den civila administrationen en utpräglat priviligierad klass i Furstendömet. De är utmärkt välavlönade och som en följd härav väl motiverade. Klyftan mellan dem och den livegna befolkningen förstärks ytterligare av att de nästan helt utgörs av importerat manskap.
Magi är inte vardagsmat i Furstendömet, men det utnyttjas i Hierarkin i betydligt högre grad och under mer organiserade former än i övriga riken. Utövande av magi är strikt förbjudet för alla undersåtar som inte ingår i hierarkin. Furstliga besvärjare är med andra ord samtliga tjänstemän av något slag, och de posteras där de behövs.
Många av de Furstliga besvärjarna begagnar sådan magi som i andra riken betraktas som svartkonst. Detta tycks inte vara behäftat med några speciella restriktioner, utom på de platser – i likhet med Strand – där det är eller har varit viktigt att upprätthålla ett sken utåt. Fursten själv är av allt att döma en svartkonstnär av rang.
Den vanliga bondebefolkningen i Margholien är svioner, ättlingar till nybyggare och skogsbönder från främst det nuvarande Gedanien. De är alltså nära släkt med folken i grannrikena, men har alltid varit noga med att markera sitt oberoende. Som nämnts ovan har margholierna tidigare under flera sekler vant sig vid ett fattigt men självständigt liv utan mycket kontakt med kungar och herremän. Kontakter med grannfolken har främst bestått i orädda handelsmän som trotsat de farliga vägarna i hopp om goda förtjänster – klarade man resan fanns det alltid god efterfrågan på varor utifrån.
Skillnaden mot livet under Furstens ok har blivit desto större. Den fordom fria och självständiga livnäringen har ”effektiviserats” och ställts under hård kontroll, familjer och enskilda undersåtar har förflyttats, och i allt krävs lydnad mot Fursten. Gamla tiders frispråkighet har ersatts av ett klimat där få törs säga vad de tänker – vem vet om den man talar med är en tjallare?
Furstendömet Margholien är ett sjukt och olyckligt land, och bland bondebefolkningen är missnöjet med den nya ordningen utbrett om än mestadels förkvävt.
Furstens folk, i Administrationen och Krigsmakten, kommer som tidigare nämnts från vitt skilda länder, vilket ytterligare understryker klyftan mellan dem och undersåtarna.
Den svionska bondebefolkningen bekänner sig sedan många sekler till Ljusets lära. Margholien lyder formellt under Gedanien i kyrkligt hänseende, något som i praktiken inte haft någon betydelse sedan kriget började. Varje socken har i princip en kyrka eller ett kapell och en präst.
De Furstliga har inte i någon större utsträckning blandat sig i folkets religionsutövning. De präster som alltför öppet har opponerat sig mot det nya styret har avsatts och ersatts av fogligare kandidater, men i övrigt har inte mycket ändrats. Många av de Furstliga räknar sig säkert som Ljustrogna, andra tycks skrämmande likgiltiga för vad som är heligt enligt Ljuset. Återkommande rykten gör också gällande att Fursten tänker låta införa någon främmande tillbedjan. Än så länge har inget sådant skett, åtminstone inte på vanligt folks nivå.
Förutom den vanliga svionska bondebefolkningen i Furstendömet finns en del andra grupper. Det största andra folkslaget, om det kan kallas så, är svartfolken som främst bebor de norra delarna av landet. Orcherna och vättarna är uppdelade i många mindre stammar, klaner och smågrupper vilka samtliga antingen svurit Fursten trohet, förslavats eller skingrats. De orcher som svurit Fursten trohet, vilket är de flesta, har i stora antal värvats till Krigsmakten där de utgör ryggraden i Hjälptrupperna.
I Furstendömet lever också en del vildmän, vilka har behandlats ungefär som svartfolken. Dessa har i något större omfattning motsatt sig inlemmandet i Furstendömet, och flera stammar har antingen förslavats eller utplånats. De som svurit Fursten trohet har i likhet med orcherna till stor del värvats till Hjälptrupperna, där de är utmärkta spejare och bågskyttar.
Svartstenstornet: Furstens residens, beläget djupt i hjärtat av Margholerskogen. Ingen vanlig undersåte har sett det, men det sägs att det är härifrån Fursten regerar. I anslutning till Tornet ligger också Svartstenslegionens och Domedagsgardets högkvarter. Det sägs att Svartstenstornet är byggt på ruinerna av den fästning som Gholan den Ogudaktige en gång var herre över. Historierna om fästningen är talrika och fantasifulla: det sägs att den vaktas av jättespindlar och vampyrfladdermöss, och att Fursten från dess högsta torn kan se hela sitt rike och allt däri.
Strand: Strand var en handelsplats vid Högälven som uppfördes och sattes i bruk av de Furstliga under 1137 för att inleda handel med grannrikena. Strand var Furstendömets ”ansikte utåt”, där man ansträngde sig att visa sin sympatiska sida. I och med krigsutbrottet avstannade det mesta av handeln vid Strand, som likväl fortfarande är en viktig transportknut. Platsen är nu väl befäst med en stark garnison.
Bruken i norr: I norra Furstendömet sker sedan flera år omfattande skogsavverkningar för att bereda plats för ny åkermark, och arbetet sker i brutalt forcerat tempo. En del trälar arbetar vid skogs- och jordbruken, men till största delen bemannas de av livegna undersåtar som ofta tvångsförflyttats dit.
Björnramsbergen: Om Bruken är ett avskyvärt ställe är järngruvorna i Björnramsbergen, som utgör Furstendömets naturliga gräns mot norr (dock inte den yttersta gränsen – utposten Norrhamn ligger norr om bergen), en helvetets förgård på jorden. Hit skickas förrymda trälar, straffångar och upprorsmän som inte omedelbart avrättats för att slita ihjäl sig.
Fursten: Margholiens oinskränkte härskare, enligt allt sannolikare rykten Gholan den Ogudaktige själv, återvänd från de döda. Furstens namn är på allas läppar, men han visar sig sällan eller aldrig utanför sitt fäste, Svartstenstornet. Han är lika fruktad av sina anhängare som av sina förslavade undersåtar.
Nestor: Furstens främste svartkonstnär och högra hand vad gäller magi. Han sägs, som namnet antyder, vara många hundra år gammal – enligt somliga rykten har han varit vid liv ända sedan Imrarskvädets tid då Gholan ursprungligen härskade över Norden.
General Felicia av Tårpil: Befälhavare över Södra Legionen. En framstående strateg som står högt i Furstens gunst.
General Voorlaugr: Befälhavare över Östra Legionen, den ena av de två Furstliga härskarorna som sammanstrålade vid Månhella. Gick tidigare under namnet Ivar av Rönnkrona. Voorlaugr är ökänd för sin, t o m med Furstliga mått mätt, omättliga blodtörst och grymhet.
General Gladius: Västra Legionens befälhavare.
General Varja: Norra Legionens befälhavare.
Vintersorg av Ek: Furstens främste diplomat, den som rodde Strandsfördraget i land när det begav sig.
Rödkåporna: Ett mystiskt ordenssällskap inom Hierarkin; tydligen en sorts säkerhets- och underrättelseinstitution direkt under Furstens kommando. Namnet kommer av de röda dräkter de bär på officiella uppdrag.
Vakande Ögat: Furstendömets fruktade hemliga polis, som utgör en stat i staten hela den civila Administrationen igenom.
Blodsmagi: De flesta av Furstens besvärjare använder sig av en egenartad form av magi, kännetecknad av att blod är en genomgående ingrediens i alla ritualer. Detta är allmänt känt, men detaljerna är det inte.
Järnnävestammen: Den största och mäktigaste av de orchstammar som svurit Fursten trohet kallas Järnnäven på Nordtunga. Dess storhövding, Store Sharsh, har numera status som lydfurste över sitt folk.