Dräktskick: Merovia och Låglandet

av Theo Axner

Dräktmodet i kungariket Merovia och de småländer som sammantaget brukar beskrivas som Låglandet är inspirerat av västeuropeiskt, främst franskt och flamländskt, dräktskick under sent 1300- och tidigt 1400-tal, ca 1380-1450.

Material: Tyger som används är främst ylle (för ytterplagg) och linne (underplagg). De finaste och dyraste tygerna är silke, siden och sammet – de förekommer främst bland adeln och rikare köpmän. (Grövre bomullstyger kan användas som surrogat för linne.) Praktfulla brokadtyger är populära bland dem som har råd med dem.

Färger: Att färga tyger är dyrt; således bär man i allmänhet färggladare kläder ju rikare man är.  Vanligt folks kläder kan ha många olika färger men genomgående dämpade nyanser. Billigast är jord- och naturfärger, olika nyanser av brunt och grått. De som har råd bär starkare färger: scharlakansrött, blått, grönt, gyllenbrunt, purpur, svart, etc. Tvåfärgade eller partikolorerade kläder förekommer men är inte högsta mode; de associeras främst med livréer.

Tillverkning och utsmyckning: Kläderna är ofta sydda, och även utsmyckade, efter mer invecklade mönster än vad som är brukligt i Norden. Plagg skärs ofta med en mycket stor vidd som ger en veckad effekt och kontrolleras genom bälten eller sydda veck.

Underkläder: Närmast kroppen bär man en skjorta eller särk, oftast av vitt linne (silke om man är rik); samt brokor, en sorts byxor som närmast påminner om boxershorts. Särken är fotsid med långa ärmar; skjortan når oftast bara till grenen eller låren. Dessa underplagg är oftast skurna efter enkla, raka linjer, men kan i enstaka fall vara plisserade (veckade) som de almadianska pösskjortorna. Skjorta, särk och brokor betraktas normalt som underkläder; vid hett sommararbete eller arbete i hemmet kan de bäras utan ytterplagg men normalt anses man som halvklädd i dem.

Skodon: De flesta bär mjuka, platta skor. Höga stövlar är främst för jakt-, rese- och stridsbruk, men också rätt vanliga. Långa spetsiga skor är mycket populära bland fint folk, och även bönder kan ha lätt spetsiga skodon.

Huvudbonad: Unga, ogifta män och kvinnor går ofta barhuvade men annars är det normala att man har något på huvudet. Kvinnor med långt hår har det ofta flätat.

Mans- och kvinnodräkt: I beskrivningen av civil dräkt görs åtskillnad på kvinno- och mansdräkt. En kvinna kan dock alltid klä sig i ”manlig dräkt”, alltså t ex skjorta, väst och byxor i stället för klänning, utan att det är något konstigt med det.

Detta rör sig alltså om vanliga kläder för fredligt bruk, som inte förknippas med något särskilt yrke eller uppgift (men vitt åtskilda samhällsklasser).

En åtsittande underkjortel är det grundläggande plagget, fotsid och med långa snäva ärmar (ofta knäppta längs underarmarna). Över den bärs sedan ett eller flera ytterplagg. Det finns tre huvudsakliga modeller för kroppsbeklädnaden.

Man kan bära en ytterkjortel (cotehardie) eller klänning, som kan variera mycket i utformning beroende på bärarens status och rikedom. Enklare folk bär ofta ganska gammaldags klänningar; figurnära ned till höfterna (oftast snörd i ryggen eller sidan) men med stor vidd nedtill. En förnäm dams klänning kan ha ett litet, åtsittande livstycke med djup V-ringning (som ofta visar ett stycke av underkjorteln) och mycket långa och vida kjolar.

Houppelanden, en mycket lång och vid kjortel med vida ärmar och hög krage, är mycket populär bland adel och borgare. Plagget är extremt tygrikt och faller i praktfulla veck; det bärs med ett högt sittande bälte, ibland direkt under bysten. Ärmarna är oftast mycket långa och vida och ofta pälsfodrade.

Ett tredje alternativ är en ärmlös surcot eller övertunika. Den har utvecklats vidare från de modeller som är vanliga i Thule; ärmhålen är så djupa att bara en ganska smal remsa fram- och baktill återstår av överdelen. Den skärs nu ofta separat (och ibland av annat material, t ex päls) från kjoldelen som är mycket vid och plisseras från livstycket.

Förutom de ytterplagg som redan nämnts bär man mantel, ofta helcirkelskuren, för resor eller ceremoniella tillfällen.

Yngre, ogifta kvinnor kan gå barhuvade, med håret uppsatt i flätor som "ramar in" ansiktet; annars är det vanligt att håret sätts upp högt på båda sidor av huvudet som bas för huvudbonader. Dessa förekommer i många olika former och storlekar: från runda "hörlurar" (crespinettes) monterade på ett smalt band runt huvudet; utsmyckade och stoppade huvudkransar; horn- eller hjärtformade huvudbonader; till henniner (klassiska toppiga "prinsesshattar"). Se bilder för exempel. Tunna slöjor hänger ibland från hattarna som extra dekoration. Dessa fantasifulla huvudbonader förekommer förstås främst bland adel och borgare. Bondkvinnor - och borgarkvinnor med enklare smak eller medel - bär oftast enkla hättor och haklin.

Den grundläggande mansdräkten består av skjorta, byxor eller hosor, undertunika samt ett eller flera överplagg.

Byxorna (som i princip är ett par hopsydda hosor, för det mesta av ylle) är hellånga, ofta med fot, och åtsittande. De kan kompletteras med blygdkapsel. Enkla, löst sittande långbyxor kan också förekomma men förknippas helt med bönder och fattigt folk. Undertunikan är kort (oftast höftlång) och ibland vadderad; ärmarna är långa och åtsittande. Ofta är byxorna eller hosorna fastsnörda i undertunikan så att de ska hålla varandra på plats.

Det populäraste ytterplagget bland fint folk är houppelanden, som kan vara av allt från gren- till golvlängd (vanligast är dock att den når till vaden eller vristen; ynglingar kan bära en kort eller knälång), slitsad i sidan eller framtill, och bärs med ett lågt bälte. Ärmarna är långa och vida, antingen öppna eller "säckpipeärmar" (som samlas ihop i änden, se bild). Ärmar och fållar dekoreras gärna genom uddning; stoppade eller utsmyckade axelstycken förekommer också.

Man kan också bära en kort (gren- till lårlängd) ytterkjortel. Bland adel och rika borgare skärs den ofta för att likna en houppelande med hög krage, veck och vida ärmar; enklare folks kjortlar kan se ut mer som i de nordliga länderna - med eller utan knäppning - och är oftast knälånga. Även dessa kan ha något pösigare ärmar än vad som är vanligt norröver.

Bönder och enkelt folk använder fortfarande gammaldags huvor och struthättor, ibland i kombination med enkla runda hattar. Bland de mer välbärgade förekommer många varianter på huvudbonader. chaperone (en mössa ursprungligen baserad på en upp-och-nedvänd struthätta); mjuka hattar och mössor med rullat brätte; en tjock turbanliknande krans; etc. Rikt folk bär ofta stora och uppseendeväckande huvudbonader.

Teckningar och foton - dräkt i Merovia och Låglandet

Innehåller en handfull enkla mönster på bl a skjorta och knälång kjortel med korta kilar.

Historiska mönster till brokor, hosor, skjorta/särk, kjortel, struthätta, coif, huvuddok och haklin samt bältesväska. Brok-, hos- och skjortmönstren passar bra till en merovisk dräkt; de för kjortel, struthätta, coif och dok kan fungera för en gammaldags bondedräkt.

Dräkthistoria för England och Frankrike, 12- till 1400-talet. Inga färdiga mönster men gott om "planritningar" över dräkter.

Många äldre nummer av Livetidskriften Fëa Livia innehåller bra artiklar om dräkttillverkning. Här följer en lista över tillgängliga nummer och relevanta artiklar i dem.

Nr 9 (1995)

• Skor

Nr 11 (1995)

• Blygdkapsel

Nr 12 (1996)

• Skomönster

Nr 14 (1996)

• Byxor
• 10 råd om att sy i sammet

Nr 16 (1997)

• "Sy! - medeltida dräktsömnad
• Vida ärmar
• Hattar

Nr 17 (1997)

• Garvning
• Tovning

Nr 18 (1997)

• Crespines
• Särk och skjorta

Man beställer dem genom att sätta in 30:- per nummer på postgiro 639 95 16 - 1 Fëa Livia och ange vilka man vill ha.

Länkarna kommer, om inget annat sägs, från Anna’s LARP craft links page och The Kingdom of Atlantias Clothing and Costume Links, två utmärkta sidor som bör kollas.

Accessoarer