Redogörelse av Frida Jacobson, som spelade den keriska spejaren Sirkko.
 |
| Sirkko |
Bakgrund till vår grupp på lajvet:
En stor grupp av oss var ditskickade för att stödja Nyckelns väktare och dessutom ta reda på vad som hände i området pga ansamlingen av Furstetrogna. Vi var absolut inte Furstetrogna, tvärtom skulle vi skicka hem all information vi hade om dem så att våra överordnade skulle kunna agera på den. På vägen gjordes ett misslyckat anfall och Furstens soldater dödade alla utom några få, och det var vi.
Vår spelidé:
De flesta i området hatar oss och många vill ha ihjäl oss. Vi talade om att inte synas i byn alls, men bestämde oss senare för att synas första dagen, men som undercover och inte alla tillsammans. Vi skulle snabbt försöka hitta Nyckelns Väktare för att ge dem det beskydd de behövde i sin kamp mot fursten, som dessutom låg helt i vår linje.
Vad som hände:
Det var lätt att vara undercover, även om det fanns de som misstänkte några av oss för att vara mer än de utgav sig för, så verkade det inte vara någon som misstänkte Ahriksorden (vi var två riddare och fyra spejare). Några av oss undgick förmodligen helt misstankar, t.ex. Aslak som fick ett starkt förtroende från hövdingens familj och vänner. Riddarna utgav sig för att vara legosoldater och ingen agerade på någon misstanke där heller. Trots att jag var väldigt avvaktande och fullt beväpnad med båge hela tiden var det ingen som agerade mot mig heller. Vi hade ett läger som var flyttbart, utifall någon skulle hitta det. Visserligen i utkanten av lajvområdet, men vi stötte aldrig på någon annan än Kainu i "vår del" av skogen.
Vi höjde ribban lite. Vi började
synas alla tillsammans, en bit utanför byn hade vi fullt synliga
möten som vi iofs kallade samman till genom ett signalspråk, som
var väldigt användbart. Alla började gå fullt beväpnade. Vi
syntes mkt ute i skogarna och speciellt runt Nyckelns väktare, var
uppe vid porten ett antal vändor, mestadels utanför stigarna. Vi
började synas öppet ihop med Nyckelns väktare. Vi (mest jag)
började undersöka furstelägret utifrån. Jag kastade en hink
vatten över två soldater (Johan och Erik) men lyckades träffa
översten istället, haha
Vi
blängde en del på Hövdingens hird och såg allmänt förbannade ut
mot dom, våra två riddare försade sig till och med när de sa att
de tyckte det var "synd" att Ahriksorden blev nergjord
En
av oss (Kari, släkt med Karpainen) syntes väldigt väl så fort det
hände något och fick nästan all information, han var även i
furstelägret. Under lördagen satt vi allihop tillsammans under
träden i byn och pratade.
Vi blev lite förvånade över att ingen misstänkte oss, eller snarare att ingen valde att agera på misstänksamheten. När ljusprästen, som vi också umgicks med öppet, blev förhörd för misstanke om att tillhöra Ahriksorden så skrattade vi nästan högt. Snacka om att vårt undercover hade fungerat.
Vi hade funderingar över att göra
något mer aggressivt men kunde inte hitta någon jätterealistisk
förklaring till det. Dels var vi inte ditskickade för att anfalla
någon, dels tillhörde det vår religion att inte bryta mot ljusets
ord i onödan. Inte dräpa, inte ljuga, etc. Det var ganska svårt
att inte ljuga, jag gjorde det flera ggr
Bikt
var en bra lösning.
Hade vi fått fler anledningar att bli
aggressiva hade vi lätt visat våra mörkare sidor i form av hämnd.
Och jag tror inte att någon i byn tyckte att Ahriksriddare eller
spejare var "gulliga", däremot var naturligtvis Nyckelns
väktare överlyckliga över beskyddet, och detta spred dom såklart,
men om våra undercoverroller då. Enda gången jag tycker att vi
kunde ha reagerat mer aggressivt var när två av nyckelns väktare
blev brutalt slaktade i sitt tält. Det borde varit anledning tillen
gruvlig hämnd, hur det nu skulle gå till på en domedagsgardist
omgiven av ett fursteföljde på minst 60 pers
När Nyckelväktaren Liv blev
tillfångatagen av fursteföljet fick vi en anledning att vara lite
aggressiva och vi försökte oss på ett fritagningsförsök. Jag
blev dessutom påkommen utanför lägret när jag stod och funderade
på vilket tält Liv var i och vart nånstans vi skulle kunna dra ut
i skogen, visade stark förakt mot vakterna, men lyckades prata mig
ur det till slut. (Jag visste inte att det var två
domedagsgardister, och en som hade dödat våra vänner hehe...) Vi
var få och planen hade stora hål, men vi hade alla betämt oss för
att dö för Livs frihet. Efter lite smått katastrofala följder i
form av död och skador så lyckades ändå två av oss frita Liv
eller iaf ta hand om henne efter att hon själv flytt