Minnesvärda ögonblick från Jägarna och bytet

Sunniva, köksa på Edsätra: Köksfolket sitter inne i köket och sjunger på lördag kväll, det är en sång om att Sture är så envis att han dör stående när han gräver sin egen grop men refrängen går "en fri man".

Prins Imrar: När Adriana drar undan Akvin för att berätta att hon är gravid, och Ilda lätt glider förbi i ett annat ärende och hör allt. Så sjukt bra spel av alla parter!

Fenri, f d Rödkåpa: Fenri ska just ledas bort av riddar Freya, tar sitt sista avsked från Ingrid.

"Vill du återvända? Med Drakfågeln, hon som kom nyss? Tillbaka till de dina?"

"Va? Jag vet inte." Det hörs på hennes röst att hon inte snuddat vid tanken. Inte förrän nu.

"Om du vill göra det... Jag kommer att förstå."

Drotsens hantlangare runtomkring dem, hotfullt nära, grälar med Freya. Ingrid låter skör och rädd.

"Nej! Jag vill stanna hos dig, jag vill att du är kvar här med oss."

Fenri lägger armarna om henne, trycker henne till sig, hennes läppar nära Ingrids öra.

"Jag kommer att förstå, vad du än väljer. Jag älskar dig. Jag älskar dig." Kysser Ingrids kind, med en stressad intensitet. Livet erbjuder inte många val, inte för sådana som hon, inte för Rödkåpor i fiendeland, men hon tänker ta vara på de få val hon har, den styrka hon vunnit. Hon kan säga orden, hon kan låta Ingrid veta det viktigaste hon har att berätta. Därefter låter hon sig ledas, låter Freya rycka henne ur drotsfolkets händer, lämnar Edsätra med en märklig sorts lugn, trots att allt är kaos.

Ärkematriark Cordelia Petri: När mäster Johannes biktade sig. Han hade nog förväntat sig en fem-minuters men den tog minst en halv timme. Ärkematriarken försökte få honom att se sitt förflutna, nuet och en framtid. Det tog sin lilla tid. Mycket bra spelat av Johannes' spelare.

Caun Dolthorion, krigsledare från Neledh Sirion: Det fina välkomnandet av såväl alver som människor när vi äntligen dök upp!

Rakel, f d Salamander: Ett ögonblick jag kommer att minnas extra mycket är när vi sitter vi ett av borden utanför stora huset och Eskil talar med en av gårdsfolket om hur det ser ut i omgivningarna kring Rödesta sen den blå elden tändes där. Rakel sitter mitt emot Eskil och lyssnar. Mannen han talar med berättar att byn är övergiven och omgivningarna likaså.

Eskil och Rakel ser på varandra i två sekunder och reflekterar över vad de vet. Att det var Rakel som tände elden i Rödesta...

Jag vet att en av de mer creepy förslagen på vad som pågick med porten var att det var så där det såg ut på utsidan, när någon bygger en port på insidan. Det frös mitt portfararhjärta.

Jungfru Miranda Örnklo: När vi står och pratar, Adriana, Akvin, Imrar och jag, om saknad och Adriana plötsligt nämner Magnus' namn och jag känner hur tårarna kommer, vänder mig om och torkar bort dem och Akvin kommer runt och tröstar mig. Vi tar några steg bort och skillnaden mellan huset Örnklo och huset Falk blir tydlig, Örnklos stela kärlek och Falks öppna.

Magus Aemilius, Nyckelns väktare: Det var faktiskt, för att citera en norrländsk kamrat, tvärskitkul att lajva Nyckelns Väktare i underläge. Dessutom blev det så mycket enklare att involvera andra i aktiviteterna, för att vi inte hade lov att göra det själva. Och att kunna aktivera andra är en belöning bara i sig!

Att det hände så mycket gjorde att den lilla stund vi i Nyckelns Väktare, efter utfört uppdrag, kunde ligga utsträckta på rad och gona oss i eftermiddagsolen var en riktig njutning!

Adept Kari, Nyckelns väktare: Haha, det är så kul att spela en tvärsäker och självgod karaktär. Första gången vi ser porten så är Karis reaktion "Äh, den är trasig, nu går vi" och de andra bara "Neeej, den håller nog på att växa fram... eller nåt.".

Kari var mycket nöjd med sig själv när vi hittade de bortsprängda portbitarna vid Källan...

Riddar Akvin Örnklo: De närvarande rådsmedlemmarna sitter i rådslag tillsammans med alvernas utsända och diskuterar de sistnämndas situation, de har nyss förklarat att om de Furstliga går över Belenchon så kommer alla gamla värdefulla alviska grejer falla i fiendens händer och kriget kommer vara förlorat. Detta gör förstås stämningen lite tryckt. Jag frågar om möjligheterna att, ifall en så tråkig sak skulle ske, förstöra allt som är av intresse för de Furstliga så att de inte kan använda dem. Varpå de närvarande alverna nästan unisont vrider på sig lite obekvämt vid den fruktansvärda tanken på att förstöra deras urgamla artefakter och samlade kunskaper, ett pinsamt tyst ögonblick uppstår innan de tydligt intygar att det av olika anledningar är fullständigt omöjligt.

Bli mentalt misshandlad av Alcamarthiel.

Råka förolämpa riddar Valdemar och se hans chockade min när han fick en ärligt menad ursäkt.

Prinsessan Ilda: "Jag skulle vilja tala ensam med dig," säger Adriana till sin make, och de går åt sidan. Kvar står Ilda med de övriga i följet.

"Jag är lite törstig, ska bara hämta våra bägare," upplyser Ilda och går upp mot huset där de bor. Hon passerar bara några steg ifrån Adriana och Akvin, som just uttrycker glädje och förvåning på det där speciella sättet som bara blivande fäder kan göra. Ilda ler belåtet, hämtar sin bägare och återvänder till de andra.

"Adriana är havande," tillkännager hon så snart hon återvänt. "Hon berättade det just för Akvin."

Att lyckas med det hela på ett så smidigt och naturligt sätt, och att få den barnsliga tillfredsställelsen i att få avslöja en hemlighet före någon annan, stärkte verkligen min samhörighet med Ilda.

Riddar Agnes Eka: När Agnes biktade sig hos moder Elarka angående att hon kände vrede och hat över att riksmarsk Peder Silvertuna stupat. Den scenen blev oerhört fin. Agnes berättar hur hon räddade Peder från att bli ihjälslagen av draken under slaget vid Månhella 1139 och att det ledde till att hon fick ta emot riddarslaget av den då nyblivne marsken. Moder Elarkas svar blev: "Minns att du inte är ensam om att känna såhär. Prata med andra som också sörjer Peder."

Det rådet ledde sen till de tre finaste scenerna jag hade under lajvet;

• Agnes samtal med prins Imrar om vad Peder Silvertuna har betytt för dem och hur tungt det känns att han är borta. Under samtalet blir Agnes dessutom plötsligt medveten om att hon inte ens pratat med sin make, Gabriel, om detta. Hon bestämmer sig för att göra det.
• Agnes samtal med Gabriel om hur tungt det är att Silvertuna är borta.
• Och slutligen "öl-scenen" med riddar Magnus under festmåltiden.

Agnes och riddar Magnus hade börjat gräla några dagar tidigare, men inte fått göra upp ordentligt. På lördagförmiddagen bestämde de sig för att få det hela avslutat och gick ut i skogen och slogs. Agnes vann slagsmålet och planerade att bjuda Magnus på en öl på kvällen. Under samtalet med moder Elarka väcktes idén att dessutom passa på att hedra Silvertuna (passar extra bra eftersom riddar Magnus är brorson till Peder Sivertuna).

När Sture serverar Magnus ölen och säger att den är från riddar Agnes går Agnes fram med sitt eget stop, höjer det och säger "Jag vill be dig förena dig med mig i en skål för någon som inte finns med oss längre, men som jag vet att vi båda respekterade. För Peder Silvertuna."

Magnus svarar "För Peder Silvertuna" De slår ihop stopen, dricker och avslutar sedan med det där speciella handslaget (som jag nu verkligen önskar att jag visste vad det kallas. :P )

De två hårda krigarna som dricker en öl för sitt stupade befäl. Så vackert!

Eskil Bursson, Nyckelns väktare: Utflykten till Källan, när samtliga Väktare frågar riddar Valdemar om lov om de så bara skulle lyfta ett finger... Vi kan också vara småsinta.

Sofia Björnäng, Drakfåglarnas sändebud: Att bli osams med Aemilius var en av lajvets fina punkter. Heja för goda diplomatiska förbindelser mellan Nyckelns väktare och drakfåglarna!

Ångrar bara lite att jag inte pressade på mer. :)