Minnesvärda ögonblick från Fristad

 

Smeden: Scenen med de två personerna som blivit övertagna av oknytt och släpade med Smeden (och därmed även Skalden) upp till porten för att visa runan var helt fantastisk. Den i kombination med minnet som återkom gjorde hela lajvet värt att åka på bara i sig. :D
  Liv, Nyckelns väktare: När portfararna steg ut genom porten, det var så pass mörkt att man inte alls såg vilka det var och ens hur många, bara en mörk massa folk. Det var så att hjärtat stog stilla tills Eskils röst hördes.
  Syster Fenri, Rödkåpa: Aw hell. Så många lödiga scener. Men "skenportningen" var särskilt tung och bra, när Fenri leddes upp till porten och de hotade att kasta henne tillbaka in i Gråmark.
  Adept Kari, Nyckelns väktare: Att kliva genom porten, bländad och desorienterad i mörker och rök, och mötas av en så stor folksamling, klart surrealistiskt och den snyggaste lajvmagi jag nånsin sett. :)

Även en liten söt scen mellan magiker och alver, där alverna givetvis gör intryck av att sitta på alla svar men tar jättelång tid på sig att komma till sak och blir sådär skönt högfärdsarga när jag avbryter och försöker jaga på dem...

Och typ allt spel med portfarargruppen. <3

 
 

Alva Månsdotter, Drakfågel (Stadsfänikan): Att låta rollen avslöja sina djupaste hemligheter för en annan Drakfågel under stor vånda, och erkänna för sig själv vad hon egentligen ville och formulera hur hon såg på sin familj, med Väktarnattens berättande som bakgrund var fantastiskt fint. Det krävs inte mycket för att ge mig magi när det finns en eldstad att sitta vid, en person att berätta för och många andra i rummet som kan ta del av det som händer om de vill.

  Arna Lagkvinna, Drakfåglarnas överkapten: En livlig diskussion mellan riddar Örnklo, Arna och Sofia som blev galet invecklad med diplomatiska tungor. Vad lovades och vad lovades inte, vad antyddes och vad kunde brytas?
 

Eskil Bursson, spejare för Nyckelns väktare: Spelet i portfarargruppen, blandningen av kärlek och ångest.
  Lina, Drakfågel (Illrarna): Jag hade en väldigt fin scen där jag och de två andra som var med i Illrarna förhörde ett par fångar. Vi hade väldigt bra kommunikation mellan varandra så vi kunde ha tufft spel. Vi utsatte fångarna för hård psykisk press och i slutet av scenen så hade min karaktär grävt igenom en sjukvårdsväska och hotat fången med att tortera henne med alla redskap. Scenen slutade med att min karaktär försökte strypa blodtillförseln till fången (som hette Ingrid) samtidigt som jag tröstade henne för att hon hade gått igenom mycket.
  Firáq, halvalv från Formenos: Det var roligt att gå och reagera på allt magiskt på olika sätt - peta på det och säga hur det kändes, få huvudvärk av ritualerna, undersöka artefakten och prata om pappas leksaker osv - och bemötas med "Men du är inte magiker, sluta pillra på våra saker, lek inte med dem!" Jag satt till och med med på mötet för magikunniga!

Jag kunde inte ha planerat Firáqs "har magisk talang i en egentligen magisk familj men ingen har upptäckt den pga ouppmärksamhet" bättre själv!
 

Miriam Lekare: Jag tror faktiskt att samtalet med RiddarAkvin var det bästa som hände på lajvet för mig. Miriam, som inte alls gillar högdjur (och som hänvisade till Akvin som ""Hans Högfärd"" så fort hon trodde att hon kunde komma undan med det), bestämde sig för att sprida illasinnade rykten om honom och Adriana, mest bara för att slänga grus i maskineriet.

Så, efter ett par inte-så-subtila antydningar om att det gick rykten om den gode riddaren, beordrade Akvin henne att förklara sig. Så hon började, mycket motvilligt, att berätta om de rykten som (enligt Miriam) sprids i Gotmar just nu.

Hon berättade om vadslagningen som pågår om hur länge Akvin kommer att överleva sedan han allierat sig så nära med kronprinsessan (ett halvår? sju månader?), och om ryktena om att prinsessan kanske föredrog att ""umgås"" med Akvins syster egentligen - var äktenskapet en politisk nödvändighet? Och var det inte så att fadern till prinsessans barn var hennes Sanna Kärlek, och att Akvin mest bara var den första bästa idiot som gick med på att gifta sig med henne för att säkra tronföljden? Osv, osv.

Akvins ansikte blev rödare och rödare. Hans nackmuskler spändes, och jag har nog aldrig sett någon se mer sammanbiten ut. När vi skilts åt satt han stilla i fem minuter och funderade, sedan drämde han näven i bordet och stormade ut.

Och kvar står Miriam och ler för sig själv. Det där gick bättre än hon vågat tro.
 

Riddar Akvin Örnklo: - Scenen när lekaren Miriam (Sara LV) berättar för Akvin om de rykten som går i Gotmar om honom och Adriana var väldigt fin, jag fick bli extremt upprörd och indignerad och fick sedan en massa jobbiga saker att grubbla över.

- När jag går bakom husknuten med Arna Lagkvinna och Sofia Björnäng för att försöka utöva diplomati och Akvin verkligen anstränger sig för att vara helt ärlig, men detta får som följd att han blir extremt misstrodd och man lyckas tolka in att han menar att om man vinner kriget så ska Margholien bli något slags lydstat. Arna hittar elegant en massa punkter i det Akvin säger som får henne att ifrågasätta hans motiv medan Sofia bidrar till misstänkliggörandet och att elda upp stämningen så att tonlägena höjs rejält emellanåt, särskilt när det antyds att Adriana kanske inte skulle stå vid sitt ord varpå Akvin blir förorättad. Extremt frustrerande inlajv och väldigt kul offlajv. Vid ett par senare tillfällen när Akvin och Arna talar själva lyckas han nog återfå hennes förtroende och rätta till de värsta missförstånden, så detta resulterade i både bråk och samförstånd vilket kändes passande.
 

Bjark, följeslagare till adept Astrid: Det var kul att hoppa in och spela en extrascen som ett oknytt som tagit över Bjarks skepnad för att få tag i Smeden.
 

Caun Dolothorion, krigsledare från Neledh Sirion: Dolothorion och Lacharil hade en klart minnesvärd sångstund under stjärnorna samtidigt som människorna festade loss inne i stugan.
 

Syster Rakel, Salamander: En scen, lördag början på dagen;

Alven drar bort händerna från där hon hållit händerna ovan Rakels huvud och det lätta obehaget försvinner. Alven vänder sig till drakfågeln bredvid och säger "Det är något som är annorlunda. Hon är ingen salamander längre."

Orden får tiden att stanna en stund. Hur kan det vara så? Kan alven vara säker? Rakel är övertygad om att det finns ett sätt för henne att få veta om hon fortfarande är en salamander.

Hon munhuggs lite med drakfågeln men Rakel inte på humör och uppmärksamheten är fokuserad någon annanstans. Nämligen på den kniv som helt öppet sticker upp ur drakfågelns stövel, bara ett par handsbredder från Rakels hand. Hon funderar på om hon skulle kunna ta den. Men hon kommer inte hinna göra det hon vill göra innan de är över henne allihopa. Kniven som syns ur stöveln är kanske till och med en fälla. "Hon hade ett vapen, vi var tvungna att döda henne!" och Rakel vill inte dö. Tanken har alltid fått henne att rycka på axlarna tidigare, men sen hon kom ut från världen bortom porten vill hon inte dö.

Men kunde hon ta kniven utan att någon märkte det skulle Rakel få veta om hon är en salamander fortfarande. Ett enkelt snitt över handleden och en liten, dold ritual. Vad hon skulle göra är oviktigt. Hon skulle veta.

Men hon bestämmer sig för att låta bli. Hon skulle inte lyckas ta kniven.

Drakfåglarna byter vakt över henne och den nya säger några spydigheter men Rakel hör inte riktigt på. Hon drar med nageln fram och tillbaka över ådrorna på insidan av vänster handled och undrar om hon skulle kunna dra blod på det sättet utan att det märks.
Någon sätter sig bredvid henne. Kari. Kari säger att alven har sagt att Fenri har gått tillbaka helt till Fursten.
Rakel mumlar "Jag tror... det har med magin att göra. Jag vet inte om hon har.. försökt något." Hon stryker över den irriterade huden på handledens insida där ådrorna tydligt syns av all retning.
Kari tar hennes händer. "Snälla försök ingenting."
Rakel låter det vara. För Kari ber henne.

 
 

Sissela Jonsdotter, gedansk soldat: En liten scen från lördag, mitt på dagen.

Sissela sitter tillsammans med Ingrid, de har pratat lågt tillsammans tidigare och nu har Sissela tagit upp Gedaniens frihetssång. På andra sidan bordet sitter Herr Akvin och hans följeryttare, jungfru Ingvild. Då leds Rakel förbi av sina fångvaktare. Sissela kommer av sig i sången och sträcker upp en hand för att röra vid Rakel, se att hon är där på riktigt. Herr Akvin har tidigare förmanat Sissela för att ha för mycket kontakt med rödkåpona och att röra vid dem. "Sissela, tänk på vad jag har sagt." Sissela vet och Rakel tvingas gå vidare. De säger att salamandern är farlig, men de var inte där. Det är ju Rakel. Sissela kommer inte helt ihåg var hon var i sången. Då kommer Miriam lekare upp bakom henne och sjunger strofen som hon precis varit på innan. Och Sissela kan lite osäkert avsluta, men med blicken fäst på Rakel. Hon är inte farlig. De har fel. Det har de väl?

 
 

Kata Slug, Drakfågel: Kata började bli rätt rejält förbannad på Enar när han pratade om att överge Ravnsmark, ett jävla skitställe som vi "ändå bara har för att höja moralen" och så vidare. Gnäll, gnäll, gnäll enligt Kata, som till sist fräser:

"Enar, satte du dig och sket rent guld på avträdet i morgon skulle du klaga på att du var hård i magen!"

Enar tvekar inte ett ögonblick, utan replikerar utan att röra en min:

"Äh, det är säkert kattguld."