Minnesvärda ögonlick från Den svarta nyckeln

Magus Salvatore, Kollegiet: När Trast hade tagit Teresinha som gisslan med en liten jädra kniv och hade den mot hennes hals.. Och jag blev utdragen i hallen för att någon hade tagit en av de mina som gisslan. Min karaktär ser vad det är som händer, stoppas från att gå för långt fram.. Och medan jag pratar med Trast står jag och börjar måla upp cirklarna på golvet med min stav.

Första cirkeln...
Hirdhövding Erk börjar prata med henne. Förhandlar.
Andra cirkeln..
Förhandlingarna fortsätter, ingen verkar märka något allt för mycket.. ingen uppmärksammar någon på mina handlingar.
Börjar förbereda mig på vilken besvärjelse jag skulle använda. Hade bestämt mig för "Rego Corpus" och ta kontroll över hennes kropp...

Ungefär samtidigt som jag skall slutföra triangeln som gör besvärjelsen redo att användas så lyckas de tydligen förhandla fram en lösning. Teresinha släpps...

Jag bryter cirkeln och andas ut.

Odört, shaman av Skymningsstammen: Under middagen på fredag kväll sitter Odört, Klo och Tibast och äter på golvet bredvid talvi-shamanen Kätterikken och hennes livvakt Mika. Det är vissa spänningar mellan Mika och oss vildfolk innan vi etablerat om vi ska slåss eller inte. Vid ett tillfälle börjar Klo skryta om sin skicklighet.

- Björnen... hon gör en konstpaus och rör vid sitt halsband ...jag tar med händerna.

- Vargen... paus, hon rör vid sin päls ...jag tar med händerna.

- Mannen... hon tar en paus, Odört sträcker sig fram och klappar henne på låret. Odört avslutar ...Hon tar nån annanstans!

Iasmina di Verenza, Förste Ministerns assistent: Lyckades med bedriften att få säga att jag var för vacker för att dö inlajv, att vända från att eventuellt bli gripen för sabotage till att flirta med Nestor, när tvillinglegionärerna sjunger för mig...

Trast, fången Drakfågel: Vi fångar hade fått tag på en stor spik och ett par nålar Trast ivrigt bankade på fönstren med (som skulle vara reglade in och som var fastmålade off). Det låter helvetiskt mycket, får byta fönster, låter ännu mer..
Hör att vakterna säger nåt om att vi väsnas.
Kastar ut Elin genom fönstret (hon är den mest oskadda).
Ser en man titta förbryllat, liksom, "Jaha, där kom en kvinna utrullande från fönstret, jaha, där sprang hon iväg..".
Strax efter hör vi vakterna bli lite mer oroliga över oljudet, kastar oss ner under filten när de tittar in.
Påstår att Elin är på avträdet och att dörren är gisten. Bägge fönstrena står vidöppna.
Vakterna tittar, nickar, varpå de går ut.
Vi hör: "Med det oväsendet måste det vara en riktig rännskita .." Vi håller på att avlida av skratt.
Sen hörs snabba steg och nån frågar om fångarna håll säkert, vilket vakten glatt försäkrar. Pinsam tystnad när Elin bärs ner och Domedagsgardisterna frågar om de är säkra på att de inte saknar nåt ...

Och ingen trodde på min förklaring att spiken förmodligen trillat av nån rustning...

Annars var sämsta historien den jag snabbt drog ihop när vi fångades med Särla pilskadad. Träffat på en björn, skulle rädda henne, sköt henne av misstag istället för björnen, tappade sen bågen när jag sprang... ingen trodde på det...

Frijarl Malva Geirsdotter Erenskiöld, värdinna på Högmyren: Spelet inom hushållet. När Erk sparkade min kammarjungfru i magen så hon fick missfall. Så synd... ;) Skräcken för mig och Erk kort efteråt, när magikerna säger att det är ett barns själ som fastnat i staven och generalmajor Järv frågar mig om ett barn nyligen dött på gården *gulp*

Broder Vile, Salamander: När Vile demonstrerar oknyttstortyr på en stackars alv. Mycket trevligt (samt förhoppningsvis lärorikt för åhörarna).

Rana: Att lyckas övertala Isilva var hysteriskt roligt. Från hennes första panik när hon märkte vem som pratade så vänligt med henne, till hennes första "Hell Fursten." Och sedan hur folk tyckte att "...det gick snabbt?" Well, klart det gjorde. Det var ju Rana... och dessutom med Morigail.

Samt varenda gång jag började prata med en ny person - utifrån vem jag pratade med, bytte Rana förhållningssätt. Det var väldigt roligt att sitta och planera krig, skrämma folk med "...när jag var vid liv förra gången..." och andra kommentarer. Men allra, allra bäst var att hela tiden, varenda ord och mening och tanke, var manipulation. Allting.

Valdemina skrivare: När jag insåg från prior Virvel och broder Vile att de ansåg mig vara en förrädare, herregud vilken panik jag fick, underbart. Även när generalmajor Järv bestämde sig för att sätt mig arrest under mitt bord (då jag tydligen inte blivit straffad för min inblandning med Drakfåglarna, jo hej du). Alla var så underbara och spela mot mig trots min lite konstiga position under bordet.

Sten i Nordanby: När jag fick blodsserumet under lördagen. Inget får folk att stirra som att få en 15 cm nål inkörd i halsen.

Isilva Lanthir, fången alv: "Få den att sluta" - Sagt av Tyra när Isilva flinade åt henne. Hela situationen när Vile reste sig upp och örfilade Isilva.

Igels piskande efter att Isilva varit omedgörlig och \'oresonlig\' mot Virvel nere i källaren. (I loved it! :D)

Auxiliär Garuk, orchsoldat: När orcherna bråkat uppe i salen och blev nerslängda i fånghålan, där de tog ut sin frustration på fångarna. Förvånansvärt kul att spela vidrig.

Tibast, shaman av Skymningsstammen: Det maffigaste för min del skedde under storritualen. Alla schamaner stod utanför den yttre cirkeln och koncentrerade sig för att skydda ritualen från att påverkas av utomstående andar och väsen. Vi trummade, sjöng, jojkade m.m på ett sätt som föll så naturligt att man blev riktigt fascinerad. Folk bytte takt och ton exakt samtidigt utan någon som helst ledning och vi lyckades läsa av varandras spel riktigt bra under hela ritualen.

Adept Artemon Kolymagov, Kollegiet: Det roligaste som hände under lajvet var när jag och lärjunge Bartolomeo stod och pratade, varvid den ormandiske trälen gled fram till oss två från ingenstans och levererade en totalt spårlös ordvits för att sedan försvinna igen. Off höll jag på att börja asgarva, men jag lyckades hålla mig. In-lajv tror jag att vi kom fram till, efter viss diskussion, att det hela måste ha varit någon slags mycket subtil varning eller hot - att det skulle vara ett skämt föll oss givetvis aldrig in. (Humor är generellt inte arcuriska magikers starkaste sida.)

Syster Eira, Rödkåpa: Förhören var roliga och slutritualen

Nestor, Furstens ärkemagiker: När Nestor på slutet av lördags kvällen äntligen fick bli asförbannad på en av Salvatores adepter som av misstag så åt honom att vara tyst och försvinna från platsen.

Adept Tamara, Kollegiet: Den stora ritualen har gått väl. Trots turbulenta symposiedagar har Adept Tamara samlat sig, och sköter sin del i ritualen strålande. Hon har redan avslöjat en magisk amulett som skulle ha kunnat förstöra hela ritualen, och hon har räddat ansiktet och anseendet på hela laboratoriet inför Försteministern och Nestor. Dessutom har hon överlevt en meningsskiljaktighet med sin mästare utan att dö - hon fick till och med beröm och ökat förtroende. Hela tiden har hennes trogna, skickliga lärjunge Lothario stått vid hennes sida, en hand på hennes axel. Ritualen blir det klimax Tamara har väntat på. Äntligen medvind! Världen ligger för hennes fötter! Lothario, hennes älskade lärjunge viskar i hennes öra "jag kommer alltid att finnas vid din sida, Mäster". Hon svarar med något så sällsynt som ett äkta leende: "och jag finns alltid här för dig"...

...Tamara samlar sina kjolar, tar ett ljus i sin hand - som visserligen bländar mer än det lyser upp - och går med lätta steg och lätt hjärta från ritualplatsen tillbaka mot symposiesalens värme. Lotario dröjer, och hon väntar tålmodigt vid ytterdörren med ljus i hand för att ledsaga honom in. Ögonblick läggs till ögonblick. Tiden går och han dröjer än. Så kommer Hauriel, smyger sig obehagligt nära och viskar med hes stämma "Dina.. ähum... kollegor såg... väldigt nöjda ut... när de högg ner din lärjunge..." Tamara i sin isgrå klänning står som förstenad. All färg i hennes ansikte dör bort. Då kommer hennes kollega och rival om makten: Adept Liliana. Hon ler, nästan dansar fram. "Du borde hålla efter din... (mumlar) ...bättre" ler hon. "Vad sa du?! Tala tydligare!" befaller Tamara gällt. "Du hörde nog..." småskrattar Liliana och svassar nöjd iväg in i huset. Ljuset i Tamaras hand får eget liv och faller till marken med en smäll. Det blir bäcksvart. Hon springer genom mörkret de få stegen bort till ritualplatsen. Där i natten ligger en ensam gestalt ihopsjunken i snön. Lothario! Den skärva av kärleksfullt hjärta en iskall magiker ändå kan ha förfrös i det ögonblicket i en lavin av sorg och hat. "Förädare! Uslingar! Jag ska hämnas..."

Förste minister Egil Örnkloo: Jag kan berätta om tre scener där jag fick tillfälle att spela min roll som jag vill ha den. Det var:

- Förhandlingarna med familjen Erenskiöld och magikerkollegiet angående missväxten på gården.

- När de olika magikerfalangerna kom och bad om hjälp att lösa deras samarbetsproblem. Det var Sosfena, Virvel och Tamara, och vi satt en god stund och diskuterade problemen, som sedan Förste Ministern löste genom att resolut hugga itu denna knut. Om detta var planerat, så tackar jag extra mycket. Om inte, så är det ett exempel på lajv när det är som bäst.

- När talvi-shamanen Kätterikken bad om en liten konferens med Förste Ministern och Nestor, och la fram förslaget om en shaman-skola i Talvala. Det var en kort scen, och vi var i stort sett överens redan från början, men den kändes väldigt bra.

Tora, piga på Högmyren: Mina bästa moments var väl när jag fick leka i fånghålan och när jag spelade zombie och lyckades avväpna en soldat för att sedan ha en cool brottningsmatch. =) Det var skoj.

Eirik, omvänd (?) fånge: När Eirik blir bunden till Fursten med en blodsed och kommer tvingas ha ihjäl en massa oskyldigt folk, just efter att åter (och som han tror för evigt) ha skiljts från sin en gång så älskade Missan.

Mäster Vinda: Åh, det var en ganska trevlig känsla att övertala en av Furstens alver att komma tillbaka till den mindre onda sidan hehehe... Och Rana avskydde mig tydligen, det var trevligt att höra. ;)