Theo Axner, 2004
Not: Den här artikeln behandlar åren 1134-1141, alltså inte de allra senaste åren (år 2008 är det 1146 i Thule). De kommer att uppdateras med händelserna 1141-45.
Vintern 1134 utbröt det stora upproret mot kung Toralf under Ranulf Gamle, Lejonättens äldste. Det började som en mer personlig fejd mellan Ranulf och kung Toralf (Ranulf hade dräpt en av Toralfs trogna stormän, herr Inge till Tuvalla, vid ett gästabud och utsträckt utmaningen till kungen själv), men expanderade snabbt till ett formligt uppror och inbördeskrig då båda samlade fler och fler anhängare. Både kungen och Ranulf sökte också stöd från allierade utomlands.
Markulf Ragvaldsson (son till Ranulfs brorson) återvände från sin eormiska exil med ett stort ryttarfölje och anslöt sig till Ranulfs upprorshär. Han hade dock i själva verket för avsikt att försöka ta över ledarskapet för Lejonätten, vilket slutade i en stor inbördes strid där Markulfs anhängare led nederlag. Han förvisades på nytt och fördrevs ur ätten.
Den nu försvagade och splittrade Lejontrogna hären, som i början av upproret haft framgångar, gick det nu sämre och sämre för. Slutet kom en vinterdag 1136 i slaget vid Skarpköping, som blev slutet på upproret.
Trots att Drakarnas här var närmare dubbelt så manstark som Lejonens var striden inte avgjord helt på förhand. Tack vare skickligt manövrerande från Lejonens sida kom härarna att mötas mellan Skarpköping (en i sig inte särskilt betydande köping i östra Gotmar) och en skog, så att de talrikare Drakarna inte utan vidare kunde överflygla Lejonen. Lejonens ryttare gick till en vildsint attack och bröt faktiskt igenom Drakarnas första linje, men de började snart fastna i fiendehären som i brist på utrymme åt sidorna ställt upp på djupet. Det hela avgjordes först då en ryttarstyrka som Toralf hållit gömd i reserv – som förutom hans bästa riddare innehöll ett par baner tungt pansrade eormiska ryttare – stormade fram och föll de nu oordnade Lejonen i flanken. Striden blev mycket blodig och ett stort antal av de Lejontrogna stormännen och –kvinnorna stupade (och för all del många på Draksidan). Ranulf Gamle, som stridit till fots, togs till fånga och fick lösas ut med dryga lösensummor av sina få överlevande släktingar.
Upproret följdes av en hård räfst. Toralf lät slå huvudet av några av de mest betydande fångarna (en handling som väckte stor upprördhet och förbittring), även om Ranulf själv fick behålla livet. Många av de upproriska stormännen tvingades i stället till att betala så stora lösensummor att de i det närmaste ruinerades. Toralf införde också ett borgbyggnadsförbud och tvingade sina fiender att riva sina stenbefästningar.
Toralfs och Drakeättens ställning var nu starkare än någonsin, men redan ett och ett halvt år sedan insjuknade han plötsligt och dog. Den utmattade Lejonätten förmådde inte hindra att hans dotter Ulvhild hyllades som drottning och kröntes hösten 1137.
Berörde inte Gotmar direkt, men somliga som hade släktförbindelser i Gautrike kom att delta som frivilliga på ena eller andra sidan.
Från början upprättades relativt goda relationer, dock inte så nära pga avståndet. Redan 1137 öppnades ett litet Furstligt värvningskontor i Grimstad, och många lycksökare, äventyrare och missnöjda (av vilka det fanns en hel del överblivna sedan det långa inbördeskriget) seglade norrut för att söka tjänst hos Fursten.
Mer formella diplomatiska förbindelser öppnades i samband med att kriget mellan Furstendömet, Gedanien och Arosia startade 1139. De Furstliga diplomaterna hävdade att kriget var ett preventivkrig – de Norra Kungarikena hade konspirerat om att gemensamt angripa Furstendömet – och syftade till att tvinga de norra rikena att lägga ned vapnen så att fred och lag kunde få råda.
Med tiden blev man dock mer desillusionerad, särskilt efter att de Furstliga våren 1140 fräckt tvingade sig till att få utnyttja Långviken som landstigningsplats för sin stora räd mot Sunnanslätt. Denna uppfattade underkastelse var en svårsmält nesa för många gotmariter, samtidigt som många redan var missnöjda med att man inte utnyttjade tillfället som kriget innebar till att själva gå in i Sunnanslätt på nytt.
I och med drottning Ulvhilds försvinnande och förmodade död i händerna på Furstliga soldater har folkstämningen definitivt svängt om till fiendskap mot de Furstliga. Markulfs sabelskramlande retorik till trots verkar han dock än så länge inte ivrig att dra in Gotmar i öppet krig.
Följande noveller utspelar sig under de senaste årens omstörtningar i Gotmar och ger en del fördjupad bakgrund: