| Utskriftsvänlig sida |
Theo Axner
Ny och omarbetad 2009-05-25
Det territorium som nu räknas till Furstendömet Margholien har under större delen av sin historia inte utgjort en politisk enhet. Den historiska översikten gäller det geografiska området som helhet, det vill säga landområdena i Thule som gränsar till Högälven i söder, Högmark och Steinheim i väster och Nordanlanden i norr.
De gamla folklanden i norr har varit bebodda länge av flera folk, men i forntiden fanns ingen större politisk organisation än stammar, bygdegemenskaper och små hövdingadömen; den enda egentliga statsbildningen, om det inte bara är en legend, var alvriket Oriani.
Omkring LjÅ 300 och framåt erövrades stora delar av norra Thule av häxmästaren Gholan den Ogudaktige, som krossade Oriani och etablerade sitt rike i det som blev Margholien. Hans skräckvälde sägs ha varat i över hundra år, tills han slutligen besegrades av människan Imrar från Geda omkring år 450. Gholans rike föll sönder och kungariket Gedanien grundades vid samma tid. De främsta källorna till dessa händelser är det fragmentariskt bevarade Imrarskvädet.
Margholien förblev löst knutet till Gedanien men infogades aldrig fast i riket. Koloniseringen av älvdalarna tog fart på nytt och de olika folklanden kom till stor del att sköta sina egna affärer. De sydligare delarna var närmare knutna till Gedanien, men även dessa band började lossna med tiden. Norra Thule dominerades under de århundraden som följde av mänskliga nybyggare längs kusten och älvdalarna, vildmän djupare in i skogarna och orcher och vättar längre upp i norr.
Ett nytt blad vändes år 1134 eller 1135 då den mystiske Fursten, som många tror är den gamle tyrannen Gholan som på något sätt återvänt till livet, dök upp och under ett par års tid etablerade sitt välde i Margholien stödd på en kombination av våld och lämpor. Hans regim var till stor del stödd på legosoldater och lycksökare utifrån, men han etablerade också tidigt allianser med flera av de gamla hövdingarna och knöt snabbt orcherna och vättarna till sig. Under de närmast följande åren växte snabbt en robust och hårdhänt skött militärdiktatur upp.
Furstendömet utropades formellt i början av 1137 och inledningsvis försökte Fursten etablera goda relationer till de misstänksamma grannrikena. Två år senare anföll Furstendömet Gedanien och Arosia och ockuperade delar av länderna; enligt din Furstliga propagandan rörde det sig om ett nödvändigt preventivkrig. Samtidigt expanderade Furstendömet snabbt i österled och lade under sig delar av det fordom herrelösa landet Talvala öster om Innanhavet.
Sedan dess har Furstendömet befunnit sig i krig mot en allians av kungarikena Gedanien, Arosia, Högmark och Sunnanslätt samt den gedanskt anknutna S:t Ahriks Orden. För närvarande har Fursten själv en något orolig allians med den mäktiga riddarorden Ordo Alemandi, som dominerar stora delar av Österlandet. Övriga maktfaktorer i Norden har antingen hållit sig neutrala eller skiftat allianser fram och tillbaka.
Det är nu snart tio år sedan Furstendömet grundades och en ny generation har börjat växa upp som inte minns mycket av livet dessförinnan. Trots förtrycket har kriget och umbärande faktiskt svetsat samman folket en del; den Furstliga propagandan har oförtröttligt inpräntat att man är omgiven av fiender åt alla håll och att Furstens styrka och makt är det enda som kommer att skydda Margholiens folk från dessa fiender och föra det till seger och välstånd.
Läs mer: Margholiens historia
Furstendömet Margholien är det till ytan största riket i Thule; det gränsar i söder till Gedanien, i sydväst till Arosia, i väster till Högmark och Steinheim, i norr till Nordanlanden och i öster till Innanhavet. Gränserna mot Steinheim och norra Högmark är något oklart fastlagda och går genom vidsträckta ödemarker. Den formella gränsen mot Arosia och Gedanien utgörs av Högälven; år 1146 ligger dock delar av norra Gedanien och norra Arosia ännu under Furstlig ockupation.
Det nya Furstendömet omfattar ett antal traditionella ”folkland” och har i stort sett behållit dessa som utgångspunkt för sin administrativa indelning. Folklanden är, från söder till norr, kända som Nedomskog, Arilda, Höghede, Ovanstig, Brantvik och Utmark. Arilda, Höghede och Ovanstig är de kärnland som ibland benämnts ”det egentliga Margholien”, men detta är mer traditionellt än vad det motsvarar någon praktisk verklighet. Utöver ovannämnda har också östra delarna av folklandet Ravnsmark, som tidigare tidvis räknat dvärgkungen i Steinheim som sin överherre (de västra delarna lyder fortfarande under dvärgriket), inlemmats i Furstendömet.
Nedomskog, dvs sydligaste Margholien, är låglänt och jämförelsevis öppet, rikt på torvmossar och lerslätter. Norröver, från det skogsbälte som skiljer Nedomskog från Arilda, övergår landet i ett högland mestadels täckt av granskog som blir tätare ju längre norrut man kommer. Strängt taget syftar begreppet Mörkaskog (eller Margholerskogen) på skogsbältet som skiljer Nedomskog från Arilda, men det används ofta för att beteckna de barrskogar som täcker större delen av Margholien. Jorden är mestadels mager och terrängen ojämn och stenig, men det skogklädda höglandet bryts upp av en mängd vattendrag och fjärdar. På det hela taget sluttar landet långsamt österut från Nifelbergen till havet, men i nordost stiger en bergstunga plötsligt brant upp nära kusten, de s k Björnramsbergen.
I de stora älvdalarna finns bördig odlingsmark; bebyggelsen är också tätt koncentrerad kring kusten och dalgångarna. De största älvarna är Mörknan, Saxan, Graneälven, Sandälven, Norrälven och Uma älv längst i norr. De odlade bygderna förbinds av vatten samt av gamla farleder som de Furstliga gjort stora satsningar på att få till farbara vägar.
Djurlivet är rikt; även för de bofasta bönderna har jakt och fiske alltid spelat en stor roll i försörjningen.
|
Furstendömet Margholien är hem för ett antal olika folk och kulturer, såväl mänskliga som andra.
Svioner: Den inhemska bondebefolkningen i kustlandet och älvdalarna är nära besläktad med folket i de sydliga grannländerna; de är ursprungligen till stor del ättlingar till nybyggare från söder som genom århundradena dragit norröver. I likhet med grannfolken är de i stort sett alla Ljustrogna. Huvuddelen av bondebefolkningen är enkla och förtryckta bönder, men en del har gjort karriär i Furstens tjänst. Dräktskick och kultur i allmänhet påminner om nordiskt 1100-1200-tal.
Vildmän: Det primitiva, nomadiska vildfolket som oftast kallas ’Skymningsstammen’ – det är lite oklart huruvida de är en enda stor stam eller en sammanslutning av besläktade stammar – tillber Fursten som en gud och är bland hans ivrigaste och mest fruktade tjänare. De är människor men tycks för de bofasta mer påminna om vilda djur; de klär sig i skinn och pälsar, känns igen på sin skräckinjagande krigsmålning och utövar rituell kannibalism. Skymningsstammens icke-stridande har tilldelats en del ’reservatområden’ på olika ställen i Margholien; de flesta av deras vuxna tjänar Fursten som spejare och krigare.
Orcher och vättar är talrika i norra Margholiens inland, och under de senaste tio åren har många enstaka krigare, familjegrupper och hela stammar flyttat ned från Nordanlanden för att söka tjänst hos Fursten. Han har värvat dem i stora antal till sina arméer och i likhet med Skymningsstammen har en del av stammarna tilldelats egna områden för sina icke-stridande; det har ofta rört sig om annars ödelagda eller avfolkade trakter.
Dvärgar: Dvärgkolonin i Björnramsbergen, Nárdrifa, lyder under Furstens överhöghet men intar en tämligen självständig ställning. Nárdrifas härskare och mästerhantverkare, Kalin, står högt i Furstens gunst då han bidragit med många anmärkningsvärda uppfinningar och konstruktioner – hans mästerverk är järndraken Náuglug. Ingenjörer och hantverkare från dvärgstaden syns numera till här och var i Furstendömet och åtföljer ofta Furstliga arméer i fält, särskilt vid belägringar.
Utlänningar: En stor andel av Furstens tjänstemän och soldater är inte födda och uppvuxna i Margholien utan lycksökare från alla möjliga länder. Detta har lett till att Furstens tjänare ofta ger ett brokigt och heterogent intryck, och en del säregna blandkulturer har uppstått.
Furstendömet Margholien är liksom grannrikena en monarki, men Fursten är betydligt mer enväldig än någon av grannkungarna.
Före Furstens tid var Margholien ett politiskt bakvatten med svagt utvecklade institutioner; även om somliga landsdelar formellt ansågs lyda under kungariket Gedanien var de inte fast integrerade utan hade ett betydande mått av självstyre. Bygderna var löst organiserade i kyrksocknar och tingslag som ungefär motsvarade grannländernas härader; varje folkland hade en viss gemensam tingsorganisation men sällan någon enskild styresman utan hövdingarnas, storböndernas och lagmännens maktsfärer var mindre. Nu har dessa bondemenigheter och regionala hövdingadömen fogats in i ett invecklat och hårdhänt skött maskineri där lydnad mot Fursten sätts främst.
Fursten är Margholiens enväldige, oinskränkte härskare. Teoretiskt är hans makt över alla aspekter av samhället absolut, och även om verkligheten är något mer komplicerad har han genom sin tjänste- och krigsapparat betydligt mindre begränsad makt än monarkerna i övriga Thule och större delen av Terra Cognita.
Till sin hjälp har Fursten instiftat en invecklad, centraliserad ämbetsorganisation och en stor stående armé. Ibland omnämns de olika ämbetsverken och krigsmakten sammanfattande som Hierarkin.
Det centrala civila ämbetsverket är Ministeriet, som samordnar Furstendömets ekonomiska, administrativa och politiska förvaltning. Här ingår flera underavdelningar. Furstens närmaste generaler och staber bildar tillsammans Krigsrådet.
Andra prominenta delar av Hierarkin som kan nämnas är:
Gemensamt är att hela Hierarkin utgör en privilegierad klass i Furstendömet. Betalningen är genomgående god, och även om villkoren varierar kraftigt med placering är det inget tvivel om att ens ställning är avundsvärd sett ur en vanlig undersåtes synvinkel.
Den typ av ämbetsman som är mest välkänd är ståthållarna, som var och en har hand om ett distrikt i riket och ansvarar för att detta sköts nöjaktigt. Ståthållarna är bland annat ansvariga för att deras domäner ska uppbåda tillräckliga resurser och de ska också hålla sina områden fria från uppror och bråk. De utses på begränsade tidsperioder och avlönas i pengar.
Honnörsorden i hela Hierarkin är Lydnad, Lojalitet och Styrka. Det enda som verkligen betyder något är Furstens vilja. Han och hans företrädare ska saklöst åtlydas, och ingen av hans tjänare ska styras av lojalitet mot något annat. Ingen får heller vara svag och låta sig förledas av egna betänkligheter från att göra det som är gott för Fursten och Furstendömet.
I teorin är Hierarkin helt baserad på kompetens och inte börd. Den som visar stor duglighet, eller som skickligt intrigerar och armbågar sig fram, har stora möjligheter att snabbt avancera högt. I praktiken finns ganska stort utrymme för korruption och svågerpolitik, men på det hela taget är Hierarkin välorganiserad och kompetent.
Samhällsordningen i Furstendömet utgör en hybrid mellan gamla och nya hierarkier.
De hierarkier som fanns före Furstens tid, och som delvis bevarats och delvis omstörtats, var inte alltför skarpt tekniskt definierade, men det betyder inte att det inte fanns klara och tydliga ojämlikheter. De tidigare eliterna var storbönder, lagmän och hövdingar med större eller mindre maktsfärer.
Flera av dessa lokala stormän slöt sig tidigt till Fursten och har belönats med att ha fått behålla en privilegierad ställning; andra har ersatts med mer samarbetsvilliga släktingar, åter andra har gått under helt och bytts ut. Oavsett vilket har de som sitter kvar nu infogats i ett ämbetsverk och utövar nu sin makt som Furstens förlängda armar snarare än i eget namn, även om några tillåtits upprätthålla en viss fiktion av motsatsen. De har i gengäld med Furstens benägna bistånd fått starkt ökad makt över sina landbor, vars status nu i stort sett liknar livegenskap.
Det finns ett löst system av adelstitlar i Furstendömet, men de används främst som hedersbetygelser och är mer eller mindre direkt kopplade till ämbeten och uppdrag. Bilden kompliceras ytterligare av att somliga av de lycksökare som kommit till Furstens tjänst utifrån har haft egna adelstitlar de fortsatt använda sig av.
Mycket grovt kan man räkna in Furstendömets invånare i följande sociala grupper:
Adel: Som antytts är den här gruppen ganska lösligt definierad. Den utgörs dels av de gamla jordägande margholiska stormanna- och hövdingafamiljer som samarbetat med Fursten och fått behålla sin lokala maktställning på Furstens nåder, dels av de högre skikten inom Hierarkin och deras familjer. Högre tjänstemän tilldelas som nämnts inte sällan adelstitlar. Dessa titlar innebär inte några feodala förläningar i sig utan är enbart heders- och statusbetygelser. Adlig börd är inte heller i praktiken något krav för att uppnå höga ställningar i och med att dugliga ämbetsmän utan vidare spisning kan förlänas rätt titel från Fursten. De höga ämbetsmännen är till stor del utlänningar. Adeln utgör någon procent av befolkningen.
Fria medborgare: Den här gruppen består dels av självägande bönder, präster, köpmän och hantverkare (en relativt liten grupp), och dels av alla som tjänar i den Furstliga Hierarkin – dvs administrationen och armén - och inte räknas till adeln. Här ingår alla Furstens tjänstemän och soldater, från hög till låg, och deras familjer i den mån de har sådana. De avlönas alla av Fursten. Hierarkin utgörs till stor del av importerat manskap, äventyrare och lycksökare från många olika länder som sökt sig till Furstens tjänst. Fria medborgare får äga jord och, i teorin, bosätta sig var de vill – för den majoritet som tjänar i Hierarkin är naturligtvis rörelsefriheten inskränkt genom tjänsten.
Humiliorer: Den här gruppen består först och främst av bönder som inte äger sin egen jord utan arrenderar den av stormän eller Fursten själv (en rätt stor del av marken i Margholien har beslagtagits och är nu Furstens egendom), liksom legohjon och andra egendomslösa. Landböndernas ställning har blivit klart sämre i Margholien än i grannländerna och de är i praktiken livegna. Även bondebefolkningen i de ockuperade områdena i Gedanien och Arosia räknas som humiliorer, liksom frigivna trälar och de få utlänningar som vistas i Furstendömet och inte är i Furstens tjänst.
Om en humilior arrenderar land är han bunden till det och får inte flytta utan ägarens tillstånd, men kan däremot bli vräkt av denne. Han kan också tvingas till dagsverken och liknande. Egendomslösa som daglönare, legohjon och liknande är skyldiga att ta arbete där de kan och lösdrivare kan sättas i tillfälligt tvångsarbete. Den enda lätta utvägen ur den förtryckta humiliorklassen är att gå i Furstlig tjänst.
Trälar: Trälarna utgör botten av samhället. De är till större delen krigsfångar, men träldom har också börjat utdömas som straff för brott och somliga har av desperat fattigdom tvingats att ge sig själva till trälar.
Ett par speciella kategorier bör också omnämnas:
Prästerskapet: Formellt lyder Furstendömet i kyrkligt hänseende under Gedas ärkestift. Kyrkans ställning är dock mycket svagare än i grannrikena, den har ingen reell makt i sig själv. Fursten har också tagit kontrollen över tillsättning av präster och administrationen av kyrkoegendomar i riket. Likväl räknas de lokala byprästerna inte in i Hierarkin, men de har status som fria medborgare oavsett ursprung. De har i allmänhet fått behålla sina prästgårdar, även om dessa nu förklaras vara arrenderade av Fursten i stället. Under senaste åren har en del präster importerats från Ordo Alemandi.
Skyddspatroner och klienter: Något vid sidan om de formella hierarkierna, även om det till viss del sammanfaller med dem, finns ett inofficiellt patronus/klient-system inte helt olikt i det antika Rom. Rika och/eller mäktiga personer kan ta sig an folk längre ned i hierarkierna som klienter och ge dem hjälp, skydd och ibland ekonomiskt stöd i utbyte mot klientens lojalitet, stöd och ibland tjänst. Överhuvudtaget är det viktigt särskilt för karriäristiskt sinnade Furstetjänare att ha en – eller gärna flera – skyddspatron högre upp. Systemet skär sig något med den officiella ideologins betoning av lojalitet och lydnad mot Fursten enkom, men det tolereras och uppmuntras rentav inofficiellt.
Furstendömet är indelat i en handfull provinser, som var och en motsvarar ett folkland. Varje provins är indelad i några distrikt eller fögderier, som i sin tur utgörs av 2-4 tingslag om vardera kanske 2-8 kyrksocknar.
Ett distrikt sköts av ett regionalt ministerium lett av en ståthållare, som ytterst är ansvarig för att administrationen sköts rätt. I ministeriet ingår en rad tjänsteposter. Till sin hjälp har ståthållaren några fogdar som ofta ansvarar för uppbörden i varsitt tingslag. Varje provins styrs av en prefekt.
Inom distrikten förblir bondemenigheten indelad i socknar. Formellt har böndernas sockenstämma en viss rätt till självstyre i lokala frågor – denna är dock tämligen illusorisk.
Nuvarande Margholiens invånare har traditionellt livnärt
sig på jordbruk, fiske och jakt. Byar och hushåll har i stort sett varit
självförsörjande, och det hela har inte varit underkastat någon speciell
förordning.
Under den nya regimen har mycket blivit annorlunda. Behovet att föda och underhålla Furstendömets stora styrka av tjänstemän och soldater har lett till att behoven kraftigt ökat, och en serie planer för att effektivisera hushållningen har satts i verket. Flera mindre gårdar har slagits samman till större bruk, speciellt i de norra delarna av Furstendömet och i de delar av Gedanien som tidigare förhärjats, där de närmast börjat anta karaktär av arbetsläger. Man har också börjat göra plats för mer åkermark genom svedjebränning. Trots att man arbetar hårdare än någonsin är ändå tiderna svåra för Margholien nu, och det råder inget överflöd även om man inte direkt hungrar.
Landvinningarna i Talvala i öster de senaste åren har medfört betydande ökningar av Furstens underhållsområde.
Den lag som traditionellt gällt i Margholien och norra Thule kallas just ”Margholerlagen” men har traderats muntligt bland de lagkunniga; det är först under Fursten som den blivit nedskriven och ordentligt kodifierad. Fursten har låtit stifta åtskilliga nya lagar och bestämmelser som tillägg till den traditionella lagen, men har avstått från att skapa en helt ny lag från grunden. Åtskilliga av de nya lagarna har teoretiskt karaktären av tillfälliga nödåtgärder, som dock i praktiken blivit permanenta genom det långvariga krigstillståndet.
De traditionella lagarna liknar i mångt och mycket grannländernas; de nya Furstliga edikten inskärper framför allt lydnad mot Fursten själv och hans företrädare och siktar in sig på motstånd mot hans styre i tanke, ord eller gärning. I de äldre lagarna är bötesstraff det vanligaste; numera är det vanligt att bötesstraff utdöms ”in natura” i form av straffarbete eller rentav träldom. Dödsstraff förekommer både i gamla och nya lagar; de nya lagarna stadgar också i flera fall kropps- och skamstraff. Ett annat nytt straff som förekommer är att få något av sina barn bortadopterat. Avrättningar sker normalt offentligt, särskilt när det gäller humiliorer, trälar och krigsfångar.
Rätten att inneha och använda vapen har begränsats beroende på ståndstillhörighet. Humiliorer får normalt inte äga andra vapen än knivar, yxor och liknande; kortbågar och björnspjut för jakt kräver särskilda tillstånd. Fria medborgare har rätt att äga även ”riktiga” vapen för självförsvar, men rätten att bära vapen vid ting och andra offentliga tillställningar är inskränkt. Storleken på de privata väpnade följen stormän har lov att hålla sig med har också skarpt inskränkts.
Inom Hierarkin är det vanligt att de högre uppsatta har viss domsrätt över de underlydande som tjänar dem direkt; detta brukar talas om som gårdsrätt. Gårdsrätten kan även utsträckas till att gälla t ex landbönder under den tid de gör dagsverken. Gårdsrätten har mer karaktär av militär lag och har inte så mycket med de traditionella lagarna att göra.
I de fall där man inte kommer åt en brottsling är det vanligt att straffet i stället drabbar dennes familj. Om till exempel en livegen rymmer är det en vanlig praxis att någon i hans familj placeras i straffarbete – formellt som ”gisslan” i väntan på att den förrymde ska inställa sig, men i praktiken för gott.
Fursten håller sig som framgått med en stor stående armé av yrkeskrigare. Soldaterna är till stor del värvade bland legoknektar, äventyrare och stråtrövare runtom i Thule och även annorstädes. Dessutom har orcher och vildmän från de stammar som svurit Fursten trohet i stora antal skrivits in i hären. Under de senaste åren har ett stort antal undersåtar i Talvala värvats till särskilda hjälptruppsförband.
Magi är inte vardagsmat i Furstendömet, men det utnyttjas i Hierarkin i betydligt högre grad och under mer organiserade former än i övriga riken. Utövande av magi är strikt förbjudet för alla undersåtar som inte ingår i hierarkin. Furstliga besvärjare är med andra ord samtliga tjänstemän av något slag, och de posteras där de behövs.
Många av de Furstliga besvärjarna begagnar sådan magi som i andra riken betraktas som svartkonst. Detta tycks inte vara behäftat med några speciella restriktioner, utom på de platser – i likhet med Strand – där det är eller har varit viktigt att upprätthålla ett sken utåt. Fursten själv är av allt att döma en svartkonstnär av rang.
Det finns två separata institutioner för officiell kontroll av magi i Furstendömet. Båda har sina högkvarter i Griftedal.
Collegium arcurum Principis, ”Furstens arcuriska kollegium” eller, som det oftast bara kallas, ”Kollegiet”, är organisationen för de klassiska arcuriska magikerna i Furstens tjänst. Det utbildar och legitimerar även nya magiker och har en akademisk framtoning. Kollegiets överhuvud är Nestor, Furstens ärkemagiker. Kollegiets symbol är en nedåtpekande triangel i en dubbel cirkel.
Consangvinei Principis, ”Furstens blodsfränder”, kallas oftast bara Rödkåporna efter de röda dräkter de bär och är en helt annorlunda organisation. De är ett ordenssällskap som har vissa likheter med kyrkliga kloster- och riddarordnar – den har även en väpnad gren, de s k Salamandrarna - men orden är världslig och tillägnad Fursten; Rödkåporna är bland hans mest fanatiskt trogna anhängare. Orden sysslar med många typer av forskning men deras mest välkända verksamhet är som Furstens övervakare av magi och övernaturliga ting – hans ”magiska polis”. Ordensbröderna och –systrarna är i många fall tränade i blodsmagi, en särskild typ av magi som sägs ha lärts ut av Fursten själv och som genomgående använder blod som en ingrediens i ritualerna. De är inte på långa vägar lika kraftfulla en och en som Kollegiets magiker, men deras styrka sitter i enighet, antal och fanatisk hängivenhet till Fursten. Förhållandet mellan Kollegiet och Rödkåporna är alltid spänt och sällan vänligt.
Även om Rödkåporna är de främsta och mest kända utövarna av blodsmagi förekommer det att andra än de använder den.
Läs mer:
Svartstenstornet: Furstens residens. Tornet ligger i hjärtat av Margholien, ett kort stycke norr om Griftedal. Tornet, en märklig forntida skapelse till synes uthugget ur en jättelik svart stenpelare, står mitt i en vid meteoritkrater, vars höga vallar skapar en naturlig ringmur omkring det. Ett bra stycke av vägen som leder från Tornet ned mot Griftedal omges också av liknande vallar; det är okänt huruvida hålvägen uppstått naturligt eller inte. Öster om tornet ligger det skogsparti som brukar kallas Döda skogen då det är rikt på väldiga, döda ekar och andra lövträd.
Själva Svartstenstornet är Furstens egen boning och högkvarter. Här finns också de rådskammare där han sammanträder med sina närmaste; hans magiska laboratorier och observatorier och hans skattkammare. En stor del av fästningen ligger under jorden; även Furstens tronsal sägs vara underjordisk. Domedagsgardet, Furstens livgarde, har sitt högkvarter vid Svartstenstornet.
Griftedal: Ett stycke söder om Svartstenstornet, där vattendragen norrifrån faller in i Mörknan, ligger Griftedal, det närmaste Furstendömet har en huvudstad. Den bördiga dalgången låg länge öde då den förknippades med de margholiska vildmännens offerriter vid Svartstenstornet, men sedan Furstendömets upprättande har här snabbt uppstått ett växande administrativt centrum och en stadsliknande bebyggelse som försörjs av åtskilliga gårdar och storbruk, till stor del bemannade av livegna och trälar. Här har Ministeriet, Kollegiet och Consanguinei Principalis sina centrala högkvarter, liksom Svartstenslegionen. Den centrala delen av staden är befäst med vallar och palissader, men det finns gott om bebyggelse utanför vallarna också. Befästningen är sammanbyggd med de naturliga vallar som täcker en del av vägen till Svartstenstornet; hela vägen från Griftedal till Svartstenstornet är alltså befäst och inhägnad.
Strand: En annan av städerna i Margholien. Strand var en handelsplats vid Högälven som uppfördes och sattes i bruk av de Furstliga under 1137 för att inleda handel med grannrikena. Strand var Furstendömets ”ansikte utåt”, där man ansträngde sig att visa sin sympatiska sida. I och med krigsutbrottet avstannade mycket av handeln vid Strand, som likväl fortfarande är en viktig transportknut men nu framför allt en administrativ och militär utpost i söder. Platsen är nu väl befäst med en stark garnison.
Norrhamn: Furstendömets tredje stad är inte nyanlagd; Norrhamn, belägen strax norr om Björnramsbergen, är ett gammalt marknads- och handelscentrum för norra Thule. Det har varit en svionsk utpost mot Nordanlanden där nybyggare handlat med nomader och periodvis t o m med orcher och vättar från norr; även folk från Talvalas nordvästra kustland har ofta sökt sig till Norrhamns marknader, antingen till sjöss på sommaren eller över isen på vintern. Man hade också en livlig handel med dvärgarna i det närbelägna Nardrífa. Norrhamn annekterades under Fursten 1138 utan någon större dramatik.
Bykle: Den största av några köpingar som vuxit upp runt andra viktiga marknadsplatser. Bykle var från början huvudsakligen ett fiskeläge men har under en längre tid fått betydelse som utskeppningsort både för margholiska handelsmän och tidigare för bergsmän från Arosia och Högmark som velat undvika gedanska tullar. Herrarna till Nedomskog satsade hårt på att utveckla Bykle som utfartshamn, vilket var ännu en konfliktkälla med den gedanska kronan. Detta har fortsatt under Fursten. Bykle är nu en av Margholiens viktigaste utskeppningshamnar; strömmingsfisket står dock fortfarande för en betydande del av dess välstånd. Andra, mindre köpingar längs kusten är Saxeholm, Svald och S:t Egils hamn.
Nardrífa och Björnramsbergen: Björnramsbergen, en utlöpare av Nifelbergen som plötsligt reser sig till en liten bergskedja strax söder om Norrhamn, är rika på grottor och tunnlar. De östra delarna av bergen domineras av dvärgarna av Kalins folk, som är koncentrerade i den underjordiska staden Nardrífa. Nardrífa är ett växande industriellt centrum. I och under de västra delarna av bergen har Järnnävestammen, den största och mäktigaste orchstammen i Furstendömet, sina hemboningar och kärnområden. Före Furstens tid rådde det ofta krig mellan orcherna och dvärgarna, men Fursten har tvingat dem att sluta fred. Järnnävestammens förre hövding, Store Sharsh, hade status som lydfurste över sitt folk, men sedan han stupade i Högmark 1142 har stammens politiska status blivit mindre självständig. De utgör dock fortfarande eliten bland Furstens orchtrupper.
Forngravarna: I norra Margholien, vid Graneälven någon dagsmarsch från S:t Egils hamn, ligger en serie stora gravhögar från forntiden. De är mycket gamla och man tror att de är lämningar efter det forna alvriket Oriani. De Furstliga har till viss del låtit gräva ut dem, men det sägs att gravarna fortfarande döljer gåtor de inte lyckats lösa.Se artiklar: