| Greve |
| Peder Orm |
| Friherre |
| Gabriel Klinga |
Theo Axner
Henrik Hoffström
Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen under återstoden av 1143. För tidigare händelser, se:
Under vintern och våren hade de Norra Kungarikena som sagt förberett sig för nya framstötar mot Furstens besittningar i Thule och Talvala. Planerna i grova drag såg ut som följer:
Kung Sigtryggs av Högmark oväntade död i Steinheim i januari väckte naturligt nog viss oro för att planerna för det gemensamma fälttåget mot norra Arosia skulle kullkastas eller åtminstone försenas. Så illa blev det dock inte; Astrid Kettilsdotter Järnek valdes till ny drottning i mars och begav sig strax därpå ned till Arosia via skogsvägen från Järnforsa för att rådgöra med kung Angantyr. Flera av de högsta även från Gedanien och Sunnanslätt kom att möta upp.
|
|
|
||||
|
|
||||
|
|
|
Krigsrådet kom i första hand att handla om just det planerade gemensamma fälttåget mot norra Arosia, med syfte att i första hand återerövra Järneskans. Under hösten och vintern hade stora ansträngningar gjorts för att samla information till underlag för fälttåget. Detta arbete hade organiserats av greve Peder Orm, rikets hövitsman i norr, och friherre Gabriel Klinga, kungens främste kunskapare. De hade dock haft mycken hjälp av några betrodda frälsemän med större lokalkännedom; två av dessa, riddarna Ragnar Ragnarsson till Stenåsen och Dan Eliasson Gåås, båda tidigare lagmän i nordligaste delen av landet, var med på krigsrådet för att själva berätta om vad de funnit ut och ge råd.
Man hade funnit att den Furstligt kontrollerade delen av Arosia som väntat var starkare försvarad än förra vintern; dess militära och administrativa centrum, slottet Järneskans, hade en manstark garnison och kunde uthärda en lång belägring, och Aagrans bergslag, vars stadbebyggelse bränts och raserats under förra vinterns fälttåg hade byggts upp och återbefolkats – till största delen med inflyttat manskap. Även Aagrans befästningar hade rustats upp och bergslagen hade försetts med en stark garnison.
Med ledning av dessa underrättelser och i samråd med rådgivarna från norr utarbetade kung Angantyr och drottning Astrid en enkel fälttågsplan. Grundtanken var att, omgående efter Regnbågshögtiden i slutet av april, anfalla samtidigt från norr och söder och innesluta Järneskans.
Samtidigt skulle en gedansk här mönstras och, understödd av de Fria Skepparna och sunnanslättska skepp och värvat manskap, lägga Norholmen under belägring.
Det arosisk-högmarkiska fälttåget visade sig bli en invecklad historia med åtskilliga turer fram och tillbaka.
Båda monarkerna mönstrade under senvintern och våren sina härar – kung Angantyrs kom att räkna omkring 600 ryttare och 2 000 fotsoldater; drottning Astrids ett drygt hundratal ryttare och omkring 3 500 fotgångare.
 |
||
|
||
 |
På måndagen efter Regnbågsdagen, den 25 april, avtågade den arosiska härsmakten från sitt läger vid Stenkärna. Den första dagsetappen gick rakt västerut fram till färjeläget vid Runna, där landsvägen korsade Vitån. Dit hade redan båtar, pråmar och flottar med det mesta av härens tyngre last - huvudsakligen proviant, men också delar till de kastmaskiner som skulle byggas på plats - skeppats upp; man fraktade så mycket man kunde längs ån då det, även med de besvär som omlastningar och annat medförde vid de forsar och andra oseglingsbara passager som blev vanligare högre upp, var betydligt smidigare än att ta allt i oxkärror. Lyckligtvis rann Vitån längs vägen hela vägen upp till Järneskans.
Nästa dagsmarsch blev den sista i arosiskt territorium. När man slog läger på kvällen hade man kommit helt nära gränsen till det Furstliga norra Arosia. Det första hindret att forcera skulle bli Vedenäs, en befäst kungsgård vid vägskälet där vägarna till Aagran och till Järneskans möttes. De Furstliga hade börjat bygga en större befästning vid platsen men inte kommit långt ännu. Vedenäs visade sig dock bemannat, men dess garnison gick efter en kort dagtingan med på att ge upp kungsgården – som de inte gärna kunde hålla mot en hel här – mot fritt avtåg.
En arosisk garnison lämnades på Vedenäs och huvudstyrkan gick vidare in i det ockuperade Arosia. Efter denna första lätta seger utan ett svärdsslag var stämningen hoppfull och humöret gott, men det fanns många hinder kvar. Där vägen gick in i den mörka och täta Vargveden korsade den Vitån på nytt, och här stötte man på problem; de Furstliga hade förstört bron, och strax bortanför den hade de fällt bråtar och byggt allsköns hinder över vägen. Några margholiska vildmän skymtades också i skogen och först fruktade man ett bakhåll. Inget anfall kom dock, men det tog större delen av dagen att reparera bron, säkra övergången och röja vägen framåt. Kung Angantyr beslöt att slå läger utanför Vargveden och forcera skogen nästa dag.
Så skedde också. Dagen därpå, den 28 april, tågade hären genom Vargveden längs Vitån och den nu ganska smala och oländiga kungsvägen. Trots att vägen genom skogen bara var någon mil blev marschen långsam och tröttsam. Flera bråtar och improviserade skansar blockerade vägen och måste röjas, och små flockar av vildmän och vättar som rörde sig som skuggor i skogen plågade delar av den långa kolonnen med störattacker - de var inte många och de dödade eller sårade få, men oron för dem var en ständig plåga. Angantyr och hans hövitsmän sporrade hären vidare - man måste ta sig igenom skogen under dagen, att slå läger i skogen, på vägen där man stod och gick, vore alldeles för riskabelt.
På kvällen kom man till slut ut ur den mardrömslika skogen, och nu var man inte långt från slottet Järneskans som tornade upp sig över ännu en landsvägskorsning. Norrut ledde kungsvägen vidare till Högmark - det var den vägen drottning Astrids här skulle komma - och österut den stora vägen mot Strand, som byggts under åren före kriget. En mindre, äldre väg slingrade sig mot sydväst mot Aagrans bergslag. Borgen var stark och respektingivande, en av de mäktigaste i Arosia, och talrika svarta fanor vajade från dess tinnar.
Inga tecken syntes ännu av högmarkarna, och de första spaningarna tydde på att den omedelbart omgivande landsbygden var övergiven. Man slog läger på en ås nära vägen; enkla fältbefästningar och en vagnborg upprättades som ett provisorium första kvällen, och en stark vakt sattes ut för lägret. Runtom i fjärran syntes vårdkasar brinna. Nästa dag skulle belägringen börja på allvar.
Fredagen den 29 april, dagen efter att den arosiska härsmakten kommit fram till Järneskans, inleddes belägringsarbetet på allvar. Man började befästa huvudlägret och förbereda utposter, samtidigt som starka patruller red ut längs vägarna för att spana och angripa eventuella uppdykande mål. En lämplig plats för ett andra befäst läger öster om borgen, vid vägen till Strand, skulle spanas ut och förbindelser med hären från Högmark skulle upprättas. Järneskans' försvarare gjorde inte mycket väsen av sig och arosierna kunde ostört börja på sitt arbete.
Redan före middagstid återkom dock ett par av de spanare som sänts norrut med i hög grad oroväckande nyheter. När de kommit ut i de öppna dalgångarna i södra Högmark hade de sett brinnande bål och vårdkasar, och snart hade de upptäckt en Furstlig armé som slagit läger vid Högälvens västra strand i närheten av ett av de större vadställena. Av lägrets storlek att döma var den här Furstliga styrkan betydligt talrikare än den arosiska huvudarmén, men man hade inte kunnat göra sig någon pålitlig bild ännu. De här första budbärarna hade sänts tillbaka omedelbart med den upptäckten; spejarna skulle försöka spana ut de Furstliga närmare och om möjligt ta sig förbi dem för att hitta och få kontakt med drottning Astrids här, som man ännu inte sett någon skymt av.
Det här var både överraskande och oroande nyheter och kung Angantyr lät genast samla till krigsråd medan han ivrigt väntade på nya spaningsrapporter. En stark Furstlig armé som tidigare inte upptäckts måste ha gått in i Högmark en annan väg än via Järneskans från Strand. Men vad var deras syfte? Att som vid Draakhems belägring distrahera de allierade med en brutal räd mot oväntat mål?
Bara någon timme senare, medan rådslaget fortfarande höll på som bäst, kom de nya underrättelser man väntat på. Tyvärr var de inte av muntraste slag. Med de återvändande spanarna följde en av drottning Astrids hirdsvenner, Knut Palnesson, som skickats med bud och lyckats ta sig förbi de Furstliga. Han förklarade att högmarkarna drabbats av en katastrof: de Furstliga hade överraskande brutit in i landet med en övermäktig styrka, tagit sig nära dem och tidigt i morse mött dem i batalj och slagit dem. Den högmarkiska hären var slagen och skingrad och bara en liten styrka fanns ännu sammanhållen under drottning Astrids fana.
Högmarks härsmakt hade avtågat från Ranheda enligt planerna två dagar tidigare; första dagsmarschen hade gått längs Högälven vilket tillät dem att frakta mycket av trossen på båtar och flottar. Under marschen hade man upptäckt att något var på färde; vårdkasar brann österut och spridda rapporter tydde på att en Furstlig rädstyrka brutit in i sydöstra Högmark. Spejare skickades österut över Högälven för att ta reda på om hotet var allvarligt. Budbärare hade också skickats söderut till arosierna, men de måste ha blivit uppfångade på vägen.
Högmarkarna slog läger utan att ha kunnat få mycket bättre underrättelser än så. Nästa morgon gjorde de en chockartad upptäckt: en stor Furstlig här, betydligt mer än en rädstyrka, hade som genom ett trollslag uppenbarat sig på Högälvens västra strand inte långt ifrån deras eget läger. De Furstliga måste dels ha varit närmare än man trott, kanske gömda i skogarna i sydöstra Högmark - gränsmarkerna närmast Strand ligger numera ganska öde - dels ha genomfört en hård nattmarsch.
Ett krigsråd hade hållits. Då den Furstliga styrkan var okänd men verkade stark - och att döma av mängden spanare och furagerare de hade ute var de ovanligt starka i ryttare - vore det alltför riskabelt att gå till anfall mot deras läger, men att själva retirera var heller inte riskfritt när man hade en så uppenbart snabbrörlig fiende så nära inpå. Man beslöt att falla tillbaka ett stycke och ta upp försvarsställningar vid Forsala, en by med ett färjeläge vid Högälven där den omgivande terrängen var fördelaktig och välkänd. Där kunde man ta upp tillräckligt starka positioner för att ha gott hopp om att avvärja eller avskräcka även en stark fiende.
Så hade också skett: vid Forsala fanns flera höjder och täta skogsdungar och man började förbereda enklare fältbefästningar sedan man kommit dit på eftermiddagen. Arbetet sinkades av återkommande störattacker från Furstliga ryttarstyrkor. Högmarkarna hade visserligen ingen svårighet att med sina många armborstskyttar driva bort fienden, men det tvingade ändå många att stå redo för det i stället för att gräva. Likväl lyckades man täcka sin front med ett grunt dike med vall och den öppna flanken med enkla hinder.
Efter några timmars febrilt arbete rapporterade spejarna att de Furstliga var på väg. Någon timme före skymningen kom de i sikte; en styrka av legionärer, orcher och vildmän, säkert minst 5 000 man stark. Förvånansvärt få ryttare syntes till. Högmarkarna ställde upp till försvar i tre bataljer till fots, alla starka i armborstskyttar, två längs den befästa fronten och en reserv på en höjd bakom.
De Furstliga ställde upp som för anfall men tycktes avskräckta av de starka ställningarna och blev stående. När det mörknade retirerade de på nytt. Högmarkarna insåg dock att det kunde vara en fint och tillbringade natten i sina stridspositioner efter att ha hört en snabb mässa.
Mycket riktigt. De Furstliga anföll någon timme före gryningen, när natten var som mörkast. Mörkret tillät dem att komma nära försvarsverken och berövade armborstskyttarna mycket av sin verkan men striden blev ändå hård och det första anfallet slogs tillbaka. De Furstliga angrep med förnyad kraft men deras ena flank, som var svagare, började vackla och brytas upp. När det ljusnade såg det ut som om segern kunde vara på väg; en motattack från högmarkarnas vänsterflank under riksmarsk Torleif Valtersson såg ut att krönas med framgång.
Men på andra sidan bröt de Furstliga, med den fruktade Svartstenslegionen i spetsen, igenom försvarsverken och började driva tillbaka högra bataljen under riddar Pål Sparvhöök samtidigt som fiendens vacklande högerflank stabiliserade sig. Högmarkarnas stridsordning började trasas sönder, och just som det blev fullt dagsljus uppenbarade sig dessutom en manstark Furstlig styrka av tunga och lätta ryttare på en ås västerut och red an mot flanken. Ryttarhindren bröt visserligen upp deras anfall och det kunde hejdas, men flankanfallet band ändå upp drottningens egen batalj, reserven, i det ögonblick då de kanske kunnat rädda resten av hären. Medan drottningens styrka kastade de Furstliga ryttarna tillbaka hade resten av härsmakten rivits upp fullständigt och huvuddelen av bondesoldaterna befann sig på brådstörtad flykt. Drottningen lät blåsa till reträtt, samlade dem hon kunde omkring sig och drog norrut. Drottning Astrid och riksmarsk Torleif hade båda kommit undan, men riddar Pål hade stupat och åtskilliga av Högmarks få riddare med honom.
Junker Knut hade varit med i drottningens styrka, som lyckats undkomma de Furstliga men nu var alldeles för svag för att kunna möta dem i fält. Den återstående samlade kärnan av hären räknade färre än 1 500 stridande (varav en tredjedel var sårade), mindre än hälften av härens ursprungliga styrka. Hur många som stupat eller tagits tillfånga var svårt att veta, men det måste ha varit åtskilliga hundra. De övriga, som flytt vartåt de kunnat, kan nog gå att samla ihop igen men det kommer att ta tid.
* * *
De arosiska spejare som mött och åtföljt Knut tillade att de Furstliga inte verkade göra någon min av att i samlad tropp förfölja drottningens retirerande styrka. I stället såg det ut som att de nu vänt om och gjorde sig redo för att gå söderut mot Järneskans.
Den Furstliga armén var som sagt uppenbarligen stark; uppskattningsvis kanske dubbelt så talrik som den arosiska och med en stark kontingent ryttare. (Även de legionärer som stred till fots marscherade till häst, och de färdades med en lätt tross, vilket kanske kunde förklara att de kunde bryta in i Högmark så snabbt.) Åtminstone dess förtrupp förde de erövrade högmarkiska fanorna i stället för sina egna, kanske i ett försök till krigslist. De arosiska spejarna hade dock kunnat identifiera flera baner och förband i styrkan: Voorlaugrs eget korpbanér, Svartstenslegionen och vad som återstod av Lindormskompaniet - det fria kompaniet som stred för Fursten vid Geda - ingick i den. De befann sig uppskattningsvis någon mil från Järneskans.
| FÖRSTA DELEN AV FÄLTTÅGET | |||
 |
|||
|
Oron var stor i det arosiska fältlägret. Så fort de första buden om en stark Furstlig armé i närheten kom hade hela hären dragits samman och ställts i beredskap, och när det sedan spreds att högmarkarna slagits i grund och att de Furstliga kanske var på väg - och fruktansvärt nära - i detta nu hotade paniken för en kort stund att sprida sig. I frenetiskt tempo började man bättra på lägrets försvarsverk och göra sig redo för vad som ändå måste vara en hopplös strid.
Snart visade det sig dock att de första larmrapporterna varit något överdrivna, även om läget fortfarande var mycket allvarligt. Fler spejare kom tillbaka och rapporterade att det som först tagits för förtrupperna för en snabbt avancerade Furstlig huvudstyrka tydligen bara var fiendens förtrav av spanare; det verkade som om hans huvudstyrka fortfarande skördade sin seger bortanför sitt huvudläger som låg en dryg mil norrut. De Furstliga verkade, som ofta sker efter ett slag, ha kommit i oordning efter sin seger och såg inte ut att vara varken hopsamlade eller redo att flytta sig någonstans ännu. Man borde ha åtminstone en dags frist innan man hade dem över sig vid Järneskans.
Efter dessa underrättelser beslöt kung Angantyr att även med det skyndsamt befästa lägret var ställningen här för utsatt mot en så stark styrka som Voorlaugr verkade förfoga över; man måste falla tillbaka till en säkrare position. Han gav därför order om reträtt. Snabba ryttarkurirer sändes genast till Stenkärna och Arosia med varningen om de Furstligas antåg och bud om att häradshoparna och norra Arosias landvärn måtte samlas vid Stormshult, den välbefästa kungsgård som var den främsta utposten mot norr väster om Stenkärna.
Medan ryttarbanéren ställde upp mot Järneskans för den händelse att garnisonen skulle våga ett utfall - det lät de bli - bröts lägret skyndsamt och broarna över Vitån mot väster förstördes. Därefter avmarscherade man samma väg man kommit, söderut genom Vargveden.
Kungen hade dock inte för avsikt att lämna fienden fältet fritt helt och hållet. På vägen upp hade man observerat flera platser lämpliga för att hålla stånd mot en övermäktig fiende. Medan trossen skickades vidare med en liten eskort att marschera till Vedenäs stannade huvudstyrkan upp en knapp halvmil från Järneskans vid ett gammalt, numera övergivet, vägkapell helgat åt S:t Lupus.
Kapellet låg i en dalgång där skogen öppnat sig något. På östra sidan reste sig kullar och åsar täckta av tät skog, på västra rann Vitån kantad av våt sankmark innan skogen började igen. Mellan ån och skogen hade man ett långt smalt fält med vägen söderut i mitten. Här beslöt kung Angantyr att man skulle stanna upp och hålla stånd om Voorlaugr förföljde snabbt. Här kunde man möta en långt större här utan att vara i underläge. Det var nu redan en bit fram på eftermiddagen, men man grep sig genast an med att befästa sin ställning. Diken grävdes och vallar kastades upp tvärs över gläntan på ömse sidor om vägen; arbetet fortgick till sent på kvällen, så länge det fanns ljus att arbeta i. Såväl bondesoldater som riddare måste hugga i; t o m kung Angantyr själv hjälpte till att gräva det första diket.
Till slut föll dock mörkret och det blev omöjligt att arbeta vidare. Trupperna fick gå i bivack på de ställen där de posterats för strid; det mesta av fotfolket bakom vallarna, ryttarna i två bataljer längre bak på ömse sidor om vägen. Det blev en orolig natt och många sov illa; berättelsen om hur Voorlaugrs armé smugit sig på de likaledes förskansade högmarkarna i nattmörkret stämde många till orolig eftertanke.
Inget anfall kom dock under natten, och så fort de första skymtarna av gryningsljus kom skickades spanare norrut på nytt.
Morgonen grydde över det skyndsamt improviserade lägret vid S:t Lupus kapell. Kung Angantyr och hans hövitsmän väntade otåligt på att de spejare som ridit norrut skulle återvända med rapporter om var Voorlaugrs styrka höll hus, om de var så nära att man måste ta upp striden här eller om det var säkert att fortsätta återtåget. Snart fick de emellertid annat att tänka på.
Två frälsemän som väntats vid morgonens krigsråd var försvunna: såväl friherre Gabriel Klinga som riddar Ragnar till Stenåsen. I riddar Ragnars fall saknades även hans häst och vapenrustning, medan friherre Gabriels fanns kvar vid hans tält. Ingen hade sett vart de tagit vägen, men ett par soldater som haft vakten sent på natten kom ihåg att riddar Ragnar gått förbi deras post en bra stund efter midnatt.
Kort därpå blev uppståndelsen stor i lägret: några av friherre Gabriels hirdmän, som gett sig ut att söka spår efter honom, kom tillbaka med sin herre på en bår. Han hade hittats i en närbelägen skogsglänta, klädd som en enkel fotgångare, medvetslös och synbarligen dödligt sårad av flera svärdshugg. Fältskärer och präster kallades skyndsamt till herr Gabriels hjälp och han återfick medvetandet länge nog för att ge sin bikt och även berätta åtminstone en del av vad som hänt honom för kungen och de närvarande riksråden.
Sedan nyheterna kommit från Högmark hade han anat ugglor i mossen och beslutat att gå en rond i lägret i förklädnad - friherre Gabriel hade länge varit en av rikets främsta kunskapare. Sent på natten hade han fått syn på riddar Ragnar i lägrets utkant, inbegripen i ett förtroligt samtal med en kvinna herr Gabriel inte kände igen. Hans misstankar hade dock vaknat på allvar först då Ragnar överlämnat något som såg ut som en pergamentrulle till kvinnan och sedan skyndsamt lämnat henne. Kvinnan hade i sin tur lämnat lägret och begett sig norrut.
Gabriel, som nu fruktade det värsta, hade följt efter kvinnan och hunnit upp henne i gläntan där han sedan blivit funnen. Han hade gripit henne och krävt såväl en förklaring som rullen riddar Ragnar givit henne, och hon hade vildsint kämpat emot. Det sista han mindes var att han fick ett hugg i ryggen någon måste ha smugit sig på honom.
De närvarande prästerna gav den döende friherren syndernas förlåtelse och han dog kort därpå. Hans berättelse väckte stor förfäran och vrede: hade riddar Ragnar, som nu uppenbarligen flytt lägret hals över huvud under natten, förrått arosierna och gått Furstens ärenden? Det såg inte bättre ut.
En rasande kung Angantyr befallde att förrädaren så snart det gick skulle gripas levande eller död, och att hans följe och närvarande familj genast skulle fängslas i väntan på att man finge tid till rannsakan och dom. Förutom Ragnars egen handfull svenner inbegrep detta även två av hans barn: riddar Ragnar Ragnarsson d y, en av prins Vilhelms nära stridskamrater, och jungfru Rebecka Ragnarsdotter, friherrinna Margreta Tre Rosors väpnare. De greps alla och sattes under vakt av kung Angantyrs gul- och rödklädda hirdmän. Den vredgade kungen hade först velat slå dem i järn men lät sig motvilligt bevekas av prins Vilhelm och fru Margreta. Uppståndelsen och förstämningen var stor i lägret.
Just då kom spanarna som ridit norrut äntligen tillbaka med sin rapport. Den stora Furstliga härsmakten befann sig fortfarande på betryggande avstånd. Först nu på morgonen verkade de ha börjat gå söderut från sin lägerplats i Högmark -man hade bara lyckats komma nära nog för att observera vad som såg ut som en stark förtrupp. Man hade närapå en dags försprång och det fanns tid för en fortsatt reträtt i god ordning.
Lägret bröts och återtåget fortsatte. Fältbefästningarna lämnades kvar som ett hinder och man lämnade så mycket andra hinder, fällor och annat i vägen man kunde för att sinka förföljarna. Dagsmarschen gick utan hinder eller störningar och före kvällen hade man korsat Vitån och nått lägret vid Vedenäs, där trossen med sin eskort redan slagit sig ned. Här slog man läger på nytt för att nästa dag invänta nya underrättelser. Om fienden fortsatte rycka fram skulle man falla vidare tillbaka till det väl förskansade Stormshult en dag österut.
Historien med den misstänkte förrädaren vägde tungt på mångas sinnen. Vid ett skyndsamt rådslag vid Vedenäs sent den kvällen gav kungen sin riksdrots, riddar Vimund Måånstierna, i uppdrag att ta hand om och utreda affären så snart och väl det lät sig göras. Själv hade han annat att tänka på.
* * *
Efter den brådstörtade reträtten från Järneskans och det dramatiska avslöjandet av en förrädare i de arosiska leden inträdde en period av relativt lugn åtminstone i Arosia. Hären upprättade ett fast basläger vid det välbefästa Stormshult och väntade där på att de begärda förstärkningarna från Sunnanslätt skulle anlända, något som kunde tänkas dra ut på tiden en del.
Under tiden lät kung Angantyr sända kunskapare till Högmark via Järnforsa bergslag och upprättade en kurir- och rapportkedja för att söka hålla reda på vad de Furstliga tog sig för.
Efter några dagar anlände änkedrottning Katarina själv med ett litet följe till härlägret; hon hade nåtts av nyheten om förrädaren och var angelägen om att personligen få klarhet i affären. Kung Angantyr överlät med varm hand åt henne och riksdrotsen herr Vimund att reda ut saken. Själv hade han ett fälttåg att sköta.
Efter någon veckas utfrågningar och efterforskningar var änkedrottning Katarina och herr Vimund överens om att den misstänkte förrädaren Ragnar Ragnarssons två barn, riddar Ragnar d y och jungfru Rebecka, båda föreföll oskyldiga till förräderi och inte kände till något om faderns. De försattes på fri fot men under uppsikt av prins Vilhelm Ladislaus respektive friherrinna Margreta Tre Rosor, de som de tjänade under.
Såvitt de arosiska spejarna kunnat avgöra hade den Furstliga fältarmén under Voorlaugr, efter någon veckas plundring längs östra Högälven, upprättat ett huvudläger inte långt från Ranheda, där drottning Astrid samlat återstoden av sin slagna här. Voorlaugr hade nu lagt Ranheda under belägring medan delar av hans styrkor fortsatte att slå ut räder mot landsbygden, säkert både för att försörja sig och för att terrorisera landet till underkastelse. Uppgifter som inte kunnat bekräftas gjorde gällande att Brandhäll skövlats eller rentav intagits.
Man hade lyckats upprätta viss men mycket sporadisk kontakt med drottningen, som nu är inspärrad i Ranheda. Hennes styrka där var för stark för att de Furstliga utan vidare skulle våga sig på en stormning men situationen var prekär; skulle hon falla i de Furstligas händer kunde följderna för det halshuggna riket bli allvarliga. Hon hade i sin tur uppmanat folket att fly upp i skogarna och bergen med vad de kan få med sig i väntan på undsättning. En del gerillastrider verkade förekomma men de Furstliga hade på det hela tagit undvikit att gå för långt in i landet västerut, verkade det som.
Det verkade som att Voorlaugr delat upp sin styrka - det som man tidigare tog som en förtrupp på väg ner mot Järneskans verkar ha varit ett självständigt detachement som nu troligen återvänt till Margholien via Strand.
 |
||
|
Efter fyra veckors otålig väntan i de arosiska härlägren vid gränsen mot de ockuperade provinserna, i början av juni, anlände till slut förstärkningarna från Sunnanslätt – omkring 500 ryttare och 3 500 fotsoldater - under friherrinna Vilhelmina Gyllenvåg. Omgående efter deras ankomst gav kung Angantyr order om att rycka in i det Furstliga Arosia för att via Aagran och Järneskans gå upp i Högmark och undsätta Ranheda.
Då man huvudsakligen måste släpa med sig sin tross landvägen blev framryckningstempot rätt makligt. Det blev ungefär tre och en halv dagsmarscher till Ranheda: en dag från Vedenäs till Aagran, en från Aagran och förbi Järneskans, därifrån en och en halv dag till Ranheda.
Marschen genom det Furstliga Arosia gick utan större incidenter. Några enklare bråtar och hinder hade slängts upp längs vägen vid lämplig terräng och sinkade framryckningen något, men de Furstliga verkade inte vara beredda att riskera några allvarliga förluster för att sakta ned de allierade och Aagrans garnison höll sig huvudsakligen inom sina vallar.
Likaledes gick det i stort sett incidentfritt att ta sig fram till och förbi Järneskans. Man tog sig förbi med en stark eftertrupp (för att inte uppmuntra till opportunistiska utfall mot trossen) och slår läger på behörigt avstånd kvällen den 8 juni.
Den 9 juni gick hären in i Högmark. Frampå eftermiddagen (nu var man ungefär halvvägs mellan Järneskans och Ranheda) rapporterade spejarna att den Furstliga styrkan i Högmark tycks ha avbrutit belägringen av Ranheda, tagit sig över Högälven och nu verkar befinna sig på reträtt i riktning mot Strand. Nyheten bekräftades snart av kurirer från Ranheda; de Furstliga började bryta upp föregående kväll.
Huvudstyrkan gjorde halt och slog läger medan kung Angantyr, friherrinna Vilhelmina och en mindre eskort begav sig vidare till Ranheda för att sätta sig in i läget där och rådgöra med drottning Astrid. Ett snabbt krigsråd hölls i Ranheda samma kväll. Det beslöts att arosierna och sunnanslättarna skulle återvända ned till Järneskans och börja om belägringen på nytt; de befann sig nu tillräckligt nära för att komma till snabb undsättning om de Furstliga skulle ge sig in i Högmark på nytt. Drottning Astrid skulle återsamla de styrkor hon kunde och hålla dem i beredskap för ett nytt anfall eller annan kris.
Den 11 juni återvände så den arosisk-sunnanslättska hären till Järneskans och började om där de börjat en dryg månad tidigare. Järneskans' garnison hade förstört de läger och fältbefästningar man uppfört tidigare så det arbetet fick göras om från början. Mindre detachement och patruller sändes för att rensa vägen genom Vargveden och återupprätta försörjningsleder längs Vitån.
Då Järneskans var en stark borg med en stor garnison och inte skulle låta sig tas med storm utan stora förluster förberedde kung Angantyr en mer konventionell belägring. Järneskans skulle avskäras och förhoppningsvis svältas ut; annars skulle åtminstone belägringen binda upp fiendens resurser. Medan huvudstyrkan grep sig an med att förbereda fältbefästningar och dubbla försvarslinjer avdelades mindre styrkor för att patrullera och spana mot Aagran, Strand och längs försörjningsleden genom Vargveden.
Vädret var blött och regnigt under större delen av juni och befästningsarbetet gick trögt - först i veckan efter midsommar, då vädret slagit om och blev varmt och vackert, kom det igång på allvar. Under juli inringades Järneskans med gravar, vallar och pålverk och vägen mot Strand spärrades av. Den Furstliga styrka som gått in i Högmark låg av allt att döma tålmodigt kvar vid Strand; antagligen i hopp om att belägringsarmén skulle försvagas med tiden.
Det förslog dock inte. Juli och augusti gick utan att borgens försvarare visade några tecken på oro eller hunger - deras förråd måste vara mycket goda. Mot slutet av augusti blev det nödvändigt att hemförlova de uppbådade sunnanslättska styrkorna – då hade de ändå tjänat för sold en månad längre än sina lagstadgade två – och det arosiska frälset. Kung Angantyr beslöt att det var för riskabelt att fortsätta belägringen med en mindre styrka och gav därför motvilligt order om att häva belägringen och återtåga till Arosia. Den Furstliga fältarmén i Strand satte sig nu i rörelse efter dem men gjorde inga allvarliga försök att genskjuta och hinna upp dem, och arosierna och sunnanslättarna kunde ostört återvända hem.
Den gedanska belägringen av Norholmen blev däremot en betydligt mer okomplicerad affär – för en gångs skull gick saker och ting så gott som helt enligt planerna. Borgen kunde snabbt skäras av och lades under bombardemang - besättningen gjorde ett par mindre utfall men led brist på ryttare.
I slutet av maj slogs larm om att en Furstlig styrka verkade vara på väg från Strand via Vidmarkshus för att undsätta Norholmen, men efter ett par dagars oro och förberedelser visade det sig vara falskt larm - det rörde sig om en mindre rädstyrka som efter en mindre framstöt in i det befriade mellersta Gedanien snart drog sig tillbaka på nytt.
Den större Furstliga fältarmén under Voorlaugr tycktes under sommaren ovillig att släppa sin vakthållning mot den arosisk-sunnanslättska belägringshären, och i början av juli kapitulerade Norholmen efter dagtingan.
Norholmen återlämnades av kung Imrar under högtidliga former till sin rättmätiga innehavare, friherrinna Dagmar Birgittasdotter Hielm.
Gedanierna beslöt att följa upp framgången och grep sig nu an med att belägra det närbelägna Uriksborg. Belägringen inleddes, men efter att den arosisk-sunnanslättska belägringen av Järneskans måst hävas i slutet av augusti kom den Furstliga fältarmén till undsättning och gedanierna fick häva belägringen och retirera. Därmed var fälttågssäsongen i Thule över för året.
Då den sunnanslättska härsmakten behövts som förstärkningar i Arosia fanns inte längre de resurser till den storskaliga räd mot det Furstliga Talvala man tidigare under året tänkt sig, men en mindre rädstyrka av fr a gedanska och sunnanslättska skepp och manskap förstärkta av de Fria Skepparna slog i slutet av sommaren ut några mindre räder mot de Furstliga kustbesittningarna. Det hela ledde dock inte till vare sig några större drabbningar eller andra nämnvärda resultat.
 |
 |
||||
|
|
||||
 |
 |
Under senvåren och försommaren började också nyheter nå upp till de Norra Kungarikena om vad som skett i Sunnanslätts södra grannland Gotmar efter härtinget i april.
En av de i grunden privata fejder som så ofta plågat Gotmar hade på nytt brutit ut. Torbjörn Eskilsson, farbror till den försvunna och förmodat döda drottning Ulvhild av Drakeätten, hade överfallit rikets nyss omvalde jarl Sigmund Stenbjörnsson för att hämnas förmenta oförrätter. Torbjörn hade förutom sina egna krigare i hemlighet värvat ett kompani meroviska pansarryttare under Bruyant du Val och belägrade nu jarlen, som med nöd och näppe räddat sig ur bakhållet, och hans familj på en av hans egna gårdar, det befästa Stenshult.
Riksföreståndaren, den omstridde Markulf Ragvaldsson, ansågs inte vara någon vän av vare sig Torbjörn eller jarlen och man kunde kanske ha förmodat att han skulle ha låtit dem slå ihjäl varandra. Men de förväntningarna kom på skam; Markulf lät genast båda upp stormannaätterna i riket under sitt banér och samla dem för att undsätta jarlen. Ett förhastat undsättningsförsök av jarlens egna fränder och närmaste allierade slogs tillbaka, och Markulf gjorde ett försök att lösa saken på diplomatisk väg: han tillhöll Torbjörn att antingen försonas med jarlen eller lösa deras osämja genom envig (då via förkämpe, emedan Torbjörn var lytt och halt av gamla sår). Detta strandade dock och Torbjörns krigare stormade överraskande Stenshult. Markulfs förtrupp hann nätt och jämnt fram och lyckades rädda jarlen och hans familj till livet – men med knapp nöd; jarlen själv blev svårt sårad i bataljen.
 |
 |
||||
|
|
||||
 |
|
För Markulf och de som samlats kring honom och jarlen fanns nu inget annat att göra än att krossa den upproriske Torbjörn med full styrka. Denne hade i sin tur retirerat för att ta upp försvarsställningar vid en gammal fornborg vid Blåvattnet – han väntade ännu på förstärkningar från sina egna fränder Drakarna och deras allierade.
Torbjörns förhoppningar kom emellertid på skam. Drakeätten med sin nye huvudman, Erik av Tuvalla, i spetsen var förvisso på väg, men de hade beslutat att ta avstånd från Torbjörns egenmäktiga privatkrig och sällade sig i stället till Markulfs och jarlens sida. I och med detta var Torbjörns läge hopplöst. Han och hans närmaste gjorde ett sista desperat motanfall och höggs ner nära nog till sista man, varpå hans legoknektar sträckte vapen och kapitulerade.
Jarl Sigmund, som var svårt men inte dödligt sårad, uttryckte offentligt sin tacksamhet mot Markulf och hans folk för undsättningen och förnyade sin trohetsed till honom såsom riksföreståndare. Ivriga rykten har sedan gjort gällande att jarlen, som tidigare agerat vågmästare, nu kommer att stödja Markulf i kungavalet nästa år mot Drakarnas kandidat Erik av Tuvalla. Jarlen lär också ha kommit att hysa bittert agg mot Drakeätten, som han tidigare varit nära allierad med.
Markulf visade emellertid storsinthet i segern och godtog fullt ut Eriks förklaring att Torbjörn handlade utan hans och ättens vetskap och mot deras vilja. Alliansen mellan Lejon- och Drakeätterna, de två kungliga ätterna som tills nyligen varit svurna fiender, bestod åtminstone utåt.
Läs mer:
Hösten blev mild men mycket blöt och regnig, och det usla väglaget gjorde det svårt för några större grupper att förflytta sig. Det bidrog antagligen till att hösten, liksom den föregående vintern, blev förhållandevis lugn och händelselös i mellersta Thule.
 |
På andra sidan Innanhavet och längre bort verkade oroligheter ha uppstått. Läget mellan konungariket Volska och Ordo Alemandi, mer kända i Thule som Slagbjörnsorden, hade blivit mycket spänt – det verkar ha handlat om ett av de talrika omstridda gränsområdena. Några öppna stridigheter verkar det dock inte ha blivit.
Ett annat orosmoment i öster är att prins Gleb av Slokov, ett av de svijaslavska smårikena, börjat uppträda mer aggressivt. Med en stark här, förstärkt med vilda unganniska ryttare och ungoliska hjälptrupper från khanatet Haigar-Shan, sägs han ha slagit ut flera räder både mot Slagbjörnsriddarnas östra gränsmarker och mot Volska-Gorodeks sydöstliga besittningar. Det verkar som att prinsens makt och styrka snabbt håller på att öka.
Sent på hösten och framåt vintern började Thule nås av rykten, som så småningom kom att bekräftas, om att Fursten verkade stå i begrepp att intervenera i någon av de östliga konflikterna. Starka Furstliga truppstyrkor hade skeppats över Talvalaviken och landstigit i Slagbjörnsriddarnas nordligaste marker. Det man först fruktade, ett gemensamt anfall mot Ahriksriddarnas gränsande marker, har inte blivit verklighet. Vad som egentligen skedde borta i öster lär inte bli känt i Thule förrän senare i vinter eller framåt våren.
Fortsättning: Nyhetsbrev XIII (vintern 1143 - hösten 1144)
Är du intresserad av att blanda dig i vad som sker i Thule i framtiden? Hör av dig till Theo.