Solaris och Gravberget

Hauriel	Risto

Solaris tittade förvånat upp på Hauriel, som plötsligt var vid deras sida.

“Två?”

“Ja, två, men jag… de är bundna av mäktiga öden, och jag kan inte skilja dem åt, kan inte se vem som är vem.”

Varelsen lät nästan lite frustrerad.

En man med stort skägg och starka armar dök upp. Kanske var det gårdssmeden?

“Jag är smed,” sa han med en svag talvisk brytning. “Risto är mitt namn.”

“Kan du titta på det här? Skulle det vara möjligt att smida en nål av den här metallen?”

Smeden tog en av stenarna i sina grova händer.

“Är det järnet från den nya gruvan?” Han fingrade nästan lystet på metallen. “Jag kan inte se vad järnet vill bli, men om järnet vill bli en nål så kan jag göra en nål!”

Solaris suckade inombords. Jaså han var den sortens smed, en sann hantverkare.Vad järnet vill bli? Som om dess vilja skulle kunna tänkas räknas. Men om detta var den Risto hon brevväxlat med var han tydligen skicklig, av allt att döma. Nåja, ingen mening att förarga honom än. Förresten ville hon ju inte ha någon nål utan ett svärd!

* * *

Iasmina di Verenza	Landgreve Valdemar Gadd

“Solaris, Sol, se vem som är här!”

Det var Iasmina som drog henne med sig, bort från bordet med malmen och fram till en grupp som bara kunde komma från Ministeriet. Solaris kände ett leende bryta fram över läpparna. Hon hade hört att representanter - nåja, fler representanter än Iasmina - från Ministeriet skulle vara på plats och hade sett fram emot detta.

“Det här är landgreve Valdemar Gadd, och Valdemar, det här är Maga Solaris…”

Mer hann inte Iasmina säga förrän den välklädde ministerierepresentanten trängde sig förbi henne och slöt Solaris i en varm omfamning.

“Maga Solaris, äntligen träffas vi!”

Solaris blev för ett ögonblick lite omtumlad av detta oväntade möte. Hade hon vetat att det var herr Valdemar Gadd som Ministeriet valt att skicka skulle hon ha sett fram emot detta ännu mer! I ett par års tid hade de utkämpat en jämn kamp pappersvägen. Solaris mindes den första lapp hon fått vidhäftad en returnerad blankett som på ett mycket tydligt sätt omtalade exakt vilka misstag hon begått när hon skickat in sin anslagsansökan. Hon mindes hur hon skrattat för sig själv medan hon införskaffade nya papper och nytt bläck. Tidigare hade hennes dokumentation mött föga motstånd. Men här fanns någon som hon kunde respektera, någon som förstod värdet i struktur och ordning och i att göra allt på exakt rätt sätt, inte olikt de traditionella arcuriska ritualer som var det blod som rann i hennes ådror. Äntligen en värdig motståndare.

Och här stod han nu. Hon hade väntat sig värdighet, intelligens och skärpa, men inte hans oemotståndliga karisma. Den tog henne lite med överraskning, trots att hon hört att han gjort en kometkarriär inom Ministeriet och faktiskt kände hans syster, som även hon hade en ytterst påtaglig utstrålning.

“Jag känner givetvis redan Maga Solaris,” sa Valdemar nu vänd mot Iasmina. “Jag har till och med sparat det första brev du undertecknade med en sol,” sa han, klappade på sin väska och log mot Solaris.

Solaris såg med en liten skälvning det spår av jordmagi som hon först missat. När hade hon börjat underteckna sina brev till Valdemar med sitt magiska sigill och varför i Den Förstes namn hade hon börjat göra det? Hon skrattade till, hon älskade när hon överraskade sig själv med sådana här små misstag. Så intressant! Det här livet var i sanning värt att leva!

* * *

Fru Sigrid Ulfsax och hennes familj

“Smakade vinet ni köpte av oss bra?”

Solaris vände sig om i vimlet av människor och log mot fru Sigrid Eriksdotter Ulfsax.

“Åh, är du här också? Ja, vinerna var helt säkerligen mycket goda, om jag bara hade fått smaka på dem!”

“Fick du inte det?”

“Nej, när jag kom för att hämta dem hos min vän Iasmina, dit ni ju levererat dem, så var flaskorna tomma. Hon hade druckit upp dem.”

Solaris fick plötsligt en lysande idé.

“Men, jag kan ju beställa nya i fru Iasminas namn! Så får hon betala för dem. Det vore ju ofantligt roligt!
Fru Sigrid svalde märkbart och skruvade på sig inför Solaris blick.

“Eller, så kanske ni kan reda ut det hela med er vän… hon är… hon är ju också en mycket värdefull kund.”

Och Förste Ministerns förste sekreterare, tänkte Solaris och log för sig själv. Inte någon som man vill stöta sig med direkt.

Men visst kunde hon ta det direkt med Iasmina nu när hon blivit påmind och hon ville ju faktiskt gärna smaka på det exklusiva vinet Furstens år, från 1135.

“Iasmina, jag har en gås oplockad med dig,” ropade hon till sin vän. “Jag kom precis ihåg, när jag skulle hämta de där vinerna som jag beställt från Hante, så var de slut. Har du någon aning om hur det gått till?”

“Ingen alls, men goda var de!”

Iasminas uppsluppna skratt fick Solaris att dra på munnen. Inget skulle någonsin få komma i vägen för Iasminas skratt om Solaris kunde hjälpa det.

“Och förresten, varför sa du inget om att Valdemar skulle komma?“

“Jag visste inte om det, men det är inte första gången ni är i samma rum. Ni har faktiskt varit på samma fest en gång.”

Solaris spärrade upp ögonen.

“Va?!!”

“Ja, jag placerade er i olika delar av rummet,” log Iasmina belåtet.

“Valdemar,” ropade Solaris, “har du hört att vi var på samma fest en gång, men Iasmina höll oss åtskilda?"

Valdemar kom fram till dem och Iasmina lade handen på Valdemars arm.

“Åh, men jag ville verkligen spara på godbiten att presentera er för varandra. Men jag kanske kan gottgöra det hela? Med en liten privat tillställning.”

Ylva Sparvhök

“Du är givetvis också välkommen,” sa hon och vände sig till personen som satt bakom dem med en lätt ogillande min. Ylva Gildasdotter Sparvhök, landgrevens sekreterare. Solaris drog på munnen. Maken till tråkmåns var svår att hitta.

“Vad trevligt att träffa dig här, Ylva, “hälsade hon.

“Det tror jag säkert, Maga Solaris,” svarade sekreteraren. “Jag är dock inte säker på att jag kommer att finna mycket nöje i er tillställning.”

“Åh, men något måste ni tre ju kunna roa er med, ni kan ju alltid ägna er åt att fylla i blanketter!” sa Iasmina skälmskt.

Solaris blev lätt upprymd vid tanken, att sitta tillsammans med både landgreven och hans sekreterare skulle vara oerhört intressant och med deras hjälp skulle hon kunna skapa en anslagsansökan lika solid som berget!

“Vilken utmärkt idé! utbrast hon.

“Lite gott vin, blanketter... och Gerard de Foix,” fortsatte Iasmina.

“Varför ska överstelöjtnanten vara med?” utbrast de andra förvånat.

“Men jag vill ju också ha lite roligt!” sa Iasmina med ett brett leende. Solaris hade inte någon riktig aning om vad hon syftade på, men gissade att det kunde ha något att göra med officerarens besvärade uppsyn när de hälsat vid ankomsten till gården.

Överstelöjtnant de Foix hade verkat besvärad när de hälsat

Samtalet fortsatte in på en diskussion om de projektansökningar Solaris gjort, något hon inte hade något emot, förrän sekreterare Sparvhök kläckte ur sig att om hon bara hade använt blanket 31B, förändring av funktion snarare än nyskapande, så kanske utfallet hade blivit ett helt annat för grytprojektet.

Solaris spärrade upp ögonen.

“Menar du att det hade kunnat gå igenom i så fall?” utbrast hon upprört. Hon kände sig nästan lite kränkt över att inte ha blivit informerad om detta tidigare och lite irriterad på sig själv för att hon inte tänkt på det. Nu var det sannolikt för sent att öppna projektet igen.

“Jag önskar du hade berättat detta tidigare,” sa hon till sekreteraren.

“Du frågade inte.”

* * *

Ett plötsligt rabalder uppstod vid dörren. Solaris for upp och greppade sin stav. Det var smeden Risto som gett sig på någon.

“DU, DIN YNKLIGA, OKUNNIGA VARELSE,” röt smeden med onaturlig röst. “DU HAR INGEN ANING OM VAD DU GJORT. LIKVÄL ÄR JAG TACKSAM… TACKSAM FÖR ATT DU ÄNTLIGEN SLÄPPT MIG FRI.”

Solaris såg hur en svartröd, nästan osynlig aura tänts runt smeden. Det fanns ytterligare en närvaro där. Hon var tydligen inte ensam om att ha uppfattat situationen. 

Adept Gáddjá

“Ta ut honom, det är något med järnet. Ta det ifrån honom!” beordrade Gáddjá snabbt. “Vi måste ta reda på vad det är.”

Solaris samlade ihop sina saker - sanden för skyddscirkel, kalken, staven, en flaska vatten, ljus och tänddon. Hon satte kronan på huvudet under hatten. Ringen satt redan som alltid på hennes finger. Hon kontrollerade att böckerna hon alltid använde till ritualer fanns i väskan och sedan var hon redo att ge sig ut efter de andra. Döm om hennes förvåning när Gáddjá redan var i full gång med ritualen. Hon hade slagit upp ett pentagram av kedjor på marken. Det saknade förvisso spegeln i och med att det enbart hade en cirkel runt om. Men till sin förundran såg Solaris att varje länk i kedjan i sig agerade som en liten cirkel och därmed gav visst ytterligare skydd. Det var ett fantastiskt verktyg! Inte ofelbart eller lika starkt som en korrekt uppförd, klassisk cirkelrepresentation av källor med den kraftfulla pyramidformen, men för ändamålet var den ett underverk! Detta skulle kunna revolutionera snabba ritualer. Det måste vara Gáddjás egen uppfinning!

Risto hade lugnat sig nu och pratade dämpat, nästan drömmande. Solaris såg att någon försett honom med en amulett som skapade ett skimrande hölje omkring honom.

“Det vill bli en del av något stort,” mumlade smeden frånvarande. “Att bli fritt. Jag kan inte se exakt vad det vill bli, men det vill sammanfogas till en helhet. Det är en metall, men på sätt och vis inte. Det är som om det lever och vill att jag ska vara dess verktyg.”

Magikerna tittade på varandra med höjda ögonbryn.

* * *

“Det är helt klart något med järnet!”

“Kommer det att kunna påverka andra?”

“Ni måste säkerställa att inte järnproverna gör något med människorna!”

“Är det säkert att bryta malmen? Kommer alla att bli lika tokiga som smeden?”

Frågor och åsikter haglade omkring dem när de kom in. Någon tog hand om Risto och ledde honom in mot eldstaden.

Prior Lidelle

“Så här gör vi, sa Solaris, “vi skapar en skyddsbarriär kring proverna. Låt se vad vi kan använda. Här på hyllan lägger vi metallklumparna, sedan en yttre cirkel av…”

“Järn,” sa Gáddjá. Solaris höjde på ögonbrynen,

“Ja, och en inre av sand.”

“Jag tror salt vore lämpligare,” fyllde prior Lidelle i.

“Salt, ja, det blir utmärkt!” sa Solaris.

De skapade cirklarna, placerade ut järnformen och hällde salt runt metallklumparna. Solaris lade sand för jord, hällde några droppar vatten och ställde ett ljus för eld mellan cirklarna, i den klassiska triangelformen. Hon föreställde sig etern ovanför triangeln, öppnade sig för kraften och valde hastigt Strålglansens emanation. I den fanns övergångar mellan motsatser, men också gränsdragningar, öppnandet av vägar men även förhindrande av detta. Hon nickade för sig själv när hon såg jordkraften börja flöda i glödande linjer, mellan de tre elementen och pyramidens topp, linjer osynliga för det nakna ögat, men så tydliga för den som hade kraften. Sedan uttalade hon spegelns och barriärens invokationer och såg flödena nästan stanna upp när de stabiliserades. Hon synade nöjd sitt verk. Detta borde räcka för att hålla järnets influenser från att påverka någon annan.

“Om vi ska bege oss till gruvan i morgon, så måste vi ha någon form av magiskt skydd mot järnets influenser. Där kommer det att finnas mycket större mängd!” sa Gáddjá.

Solaris nickade. “Men hur ska vi göra detta? Vi kommer knappast att kunna skapa en cirkel inne i berget. Det kan vara smala gångar, vi kommer aldrig att kunna rita upp en cirkel stor nog för alla som ska med.“

“En cirkel kan även skapas och förankras i något,” sa Harjo. “Kanske ni kan bära den med er och invokera den om det behövs?”

Solaris kom att tänka på Gáddjás kedjepentagram.

“Givetvis! Vi behöver något att arbeta med, något som kan agera fokus. Varelsen verkar knuten till järnet och borde därmed ligga närmast elementet jord.”

“Luft är jordens motsats,” påminde Harjo.

“Givetvis, luft för att skydda mot jord.”

“Och en spegel av jord för att dölja oss.”

“En spegel av samma material som hotet kamouflerar från hotet,” noterade Harjo.

“Eller av järn,” utbrast prior Lidelle. “Jag har den här med mig,” fortsatte hon och plockade upp en ring som var i två delar, en inre del av silver och en smalare yttre av järn.

Solaris skakade förundrad på huvudet. Hon var inte egentligen förvånad - det hände ofta med prior Lidelle att hon hade precis rätt verktyg med sig, som om hon på något sätt kunde veta vad som skulle komma att behövas i förväg.

“Perfekt!” utbrast hon. Men för att göra en så stor ritual med så många, måste vi arbeta tillsammans.

* * *

Solaris tittade nästan misstänksamt på Risto, där han satt vid bordet. Men hon kunde inte backa nu. Med järnets röst hade smeden sagt att det inte kunde bli något så nesligt som en nål. Men ett svärd… det måste ju vara något helt annat, eller hur?

“Så, tror du att du kan ta på dig att göra ett svärd av malmen?”

“Efter att vi besökt gruvan tror jag att jag kan veta vad järnet vill!” sa smeden. “Om det vill så kan jag göra ett svärd. Fast när jag smider måste jag ta av mig amuletten ni gav mig, för jag måste kunna höra järnets röst tydligt om jag ska kunna forma det korrekt.”

Solaris funderade ett ögonblick, men att satsa smedens sinne för att få ett svärd, det var en risk hon var villig att ta!

“Du måste även be den andra smeden,” sa Harjo när Risto gått sin väg. “Båda bör smida ditt svärd. Jag kan inte skilja dem åt. Deras öden är för nära varandra nu. Om du bara har den ena riskerar du att misslyckas.”
Solaris nickade. Hauriel må vara den svekfulla vägvisaren, men den kunde inte ljuga och därmed inte heller dess mänskliga form, Harjo.

Plötsligt stod Valdemar mitt i rummet och sa med fast och myndig stämma:

“Ylva Gildasdotter Sparvhök, du är anklagad för förräderi! Du har förvanskat information…”

Anklagelserna löpte på, men Solaris lyssnade inte längre. Hon var alltför upprörd, så visade det sig att sekreteraren var förrädare. Och hon som just tipsat Solaris om vilken blankett hon skulle använda. Ingen gick att lita på!

* * *

Smeden Kol

“Smed, jag har en förfrågan,” sa Solaris och slog sig ned vid bordet där den långe mannen, som kallade sig Kol och tydligen var kringresande smed, satt.

“Låt höra,” sa han allvarligt.

“Jag behöver ha ett svärd smitt, gjort av det nya järnet. Jag undrar om du kan tänka dig att arbeta tillsammans med smeden Risto här på gården och hjälpa mig med detta?”

Kol tittade fundersamt på henne innan han nickade.

“Ja, mot betalning kan jag smida ett svärd åt dig.”

“Vad för betalning önskar du?”

“En klump av meteoritjärnet. En knytnäve stor.”

Solaris tvekade bara en sekund att lova bort något som egentligen inte var hennes.

“Taget, en knytnäve stor klump meteoritjärn till dig om du hjälper till att smida ett svärd åt mig! Men svärdet ska användas som ett arcuriskt verktyg, en av de magiska nycklarna. Det är bilden jag vill att du ska ha av det. För att det ska gå måste jag vara delaktig i smidandet! Jag behöver därför göra en ritual som binder oss samman.”

“Men bara under smidet, sedan är jag fri?”

“Givetvis, bara under själva arbetet.”

Solaris hoppades att prior Lidelle skulle visa sig villig att hjälpa till. Det skulle underlätta betydligt om de kunde länkas samman via henne.

Ett svärd, ett nytt svärd! Ett svärd av meteoritjärn, dessutom meteoritjärn som verkade vara knutet till ett mäktigt väsen. Om hon bara kunde bemästra det skulle hon kunna höjas över nästan alla andra!

II. Skyddsritualen

Pennan raspade mot papperet. Solaris avbröt skrivandet, slog upp ett nytt avsnitt i Liber Arma och läste det omsorgsfullt.

Ritualen planeras

Hon tog ringen i sin hand, synade den, slöt ögonen och rörde den med sin ande. Järn och silver, ett i det närmaste perfekt objekt att använda som fokus för det de önskade göra. Ringen i sig tillhörde luftens element i enlighet med den arcuriska traditionen, och elementet luft var motvikt mot det jordpräglade andeväsen det skulle skydda dem mot. Järnet skulle utgöra spegeln som skulle förvirra motståndaren och silvret barriären som skyddade dem mot dess krafter. Så till att välja rätt emanation, rätt flöde av jordkraften. Nästan instinktivt saktade Solaris ned sin andning och öppnade sitt sinne. Hon fokuserade sitt väsen på ringen i sin hand följde de perfekta cirklarna djupare, djupare ned i ljuset. Hon kände balansen mellan det ljusa silvret och det mörka järnet, luft mot jord, två cirklar i balans. Givetvis - rätt flöde måste vara Balansens utflöde!

Solaris skrev omsorgsfullt ned rätt invokation. För att kunna genomföra en så komplex ritual och med så många deltagare måste minsta detalj vara korrekt genomförd. Att samarbeta med magiker av så olika bakgrund var ytterligare en utmaning. Att Consangvinei Principis valt att skicka just prior Lidelle var ett lyckokast, åtminstone för Solaris. Prior Lidelle var förvisso oberäknelig - eller sanningen att säga, fullständigt galen - men hon hade en unik gåva och Solaris hade för länge sedan lärt sig hantera hennes olika sidor. En rysning for längs Solaris ryggrad när hon tänkte på blodet. Hon stålsatte sig inför det som ofrånkomligen måste komma, det var priset för att arbeta med Rödkåpor. Hon ritade ytterligare ett diagram i boken och lät pennans fjädrar kittla läpparna medan hon funderade. Nåväl, människorna som deltog måste själva knytas in i besvärjelsen. Jord ytterst och luft innerst och så sammanlänkandet via Lidelle av dem alla. Men hur skulle de utlösa besvärjelsen.

“Gáddjá, vad tror du om det här?”

Adepten studerade Solaris plan.

“Ja, vi skulle kunna låta visslan utlösa den.”

“Visslan?” undrade Solaris.

“Ja, den här.” Gáddjá visade Solaris en märklig tingest.

“Ah, jag förstår,” sa Solaris, “jag antar att den används av er i Nordanlanden? Av luft dessutom, det blir utmärkt! Då inleder och avslutar vi med den!”