|
|
Eskil Bursson, spejare för Nyckelns väktare: Episk slutstrid och ett intensivt terapiarbete med Eirik. |
|
|
Blodsvann/Vanna, vattenrå: Har nyss tjuvlyssnat till Jaroslav och Valdemar och hört dem säga att de sett Eirik bland de Furstliga. Vanna sitter och grubblar i nån minut över vad hon då ska göra för att hitta honom. Att gå till.. det kan hon ju inte! Blodsmagikerna är för många. Vad ska hon göra, vad ska hon göra... och så hör hon ett ljud från backen bakom sig. Vänder sig om. Och där smyger Eirik ner, nästan rakt mot henne, men han har inte sett henne än. Hon reser sig, sträcker ut en hand. "Eirik." Han stelnar till, får syn på henne. Ograciöst, för den här fasta formen är svag och sjuk, traskar hon närmre för att långsamt omfamna den förvirrade och skrämda mannen. "Min..." viskar hon till honom. Varför är han inte glad att se -henne-? Men det spelar ingen roll. Han är här. Hon vill skydda honom. |
|
|
Broder Thorgil Svartnäve, Salamander: När trollet slåss mot 15 eller fler personer... ensam. |
|
|
Rana: En och en halv timme prat med de andra alverna - ooohlala. Och att flyga fram över snömodden, skita fullständigt i att man trampade igenom, människor som kastar sig ur vägen - upp på krönet, blockera en pil med handen utan att tänka och sedan ned för stupet. Det kändes ganska fränt...
Och den lilla scenen där Rana rusar, mycket arg och missnöjd, rakt över stubbar och snö, faller på knä vid Enwë och med smalnande ögon letar rätt på den tunna tråden av hans själ som lämnar honom, och tvingar den tillbaka. Oh shit vad snyggt det var. Oh vad bra Jens spelade. Och vilken känsla vi fick till! |
|
|
Stens Anders Knutsson, partisan från Högmark: När vi jagat efter Odört och hon förhäxade mig att anfalla Eskil, varpå jag blir nedbrottad och vi får en väldigt snygg scen där jag skäms enormt och ber honom om ursäkt varpå han försäkrar mig om att det inte är någon fara.
|
|
|
Kronprinsessa Adriana av Gedanien: Mötet mellan prinsessan och Eirik, som blev episkt! |
|
|
Disa Valdisdotter, partisan från Högmark: Jag blev positivt överraskad av magiska dryckers påverkan på skadespelet. Jag blev nedhuggen i slutstriden och när jag hörde att mina vänner tänkte gå och hämta Eskil och den magiska läkande drycken så bestämde jag mig för att min karaktär höll på att dö. Detta blev en väldigt stark scen för mig och eftersom jag sen blev helad med magi så kändes det inte konstigt att den läkte då fort och jag kunde spela på att det var en upplevelse att bli läkt på det viset. Har annars tyckt att det är lite fånigt med magihelning, men nu vart det riktigt bra och förhöjde min upplevelse. |
|
|
Riddar Akvin Akvinsson Örnklo, gedansk hövitsman: När kronprinsessan mot slutet av lajvet frågar mig och Miranda om vi kommer stå på hennes sida mot drotsen, varpå vi med djupaste allvar försäkrar henne om att vi kommer kämpa vid hennes sida så länge det krävs.
- Att höra Eirik berätta för kronprinsessan vad han varit med om. Väldigt känsloladdat och fint. |
|
|
Aemilius Clarus, gedansk magiker: Den magiska duellen mot Rana och Västanvinden vid portalen. Den scenen var en sedan länge närd dröm, och det gjorde mig inget alls att jag förlorade. |
|
|
Västanvinden: Mitt mål före livet med Akt 2 var ffa att få gestalta ett flyktigt, uråldrigt andeväsen vars egentliga styrka var mycket större än vad som i praktiken skulle framkomma. Det blev en oväntad upptrissning i och med:
- Något slags skugga av Västanvinden närvarade (eller?) under rådslagets första kväll.
- Kringstrykande med Väktarna, vilka efter att Aemilius och Liv igenkänt mig som skum men harmlös, lät mig följa med dem ett tag och säga märkliga saker/erbjuda skumma saker.
- Därefter, slutligen, vid porten, blev det plotmässigt användbart för Västanvinden att agera konkret. Även då var det egentligen bara tänkt att gälla helt kort till dess att Rödkåporna hann komma fram, kanske förtrolla någon av bågskyttarna att inte slå larm, men i och med allt kaos med snö och stigar och avsaknad av kommunikation/planering, och att hela NV plötsligt var där, blev scenen i praktiken ännu roligare för mig, eftersom det då istället uppkom ett plotmässigt behov för Västanvinden att släppa lös mycket mer av sin kraft, vilket lät mig spela över något helt otroligt samt att skifta/kontrastera från harmlös skumraskfigur till hamnskiftande vansinnigt stormväsen. Hela konfliktscenen vid porten, trots att allt kring den var improviserat i sista sekund, kändes fantastiskt häftig från min sida, inte minst genom spelet mot Aemilius Clarus.
|
|
|
Sofia Björnäng, Drakfågel: Drakfåglarna hade många fina (eller allmänt jävliga) ögonblick. Som när vi ´vid spelstart fredag kväll skickade in Elin för att ta reda på vilka höjdare som fanns i lokalen och hon kokmmer tillbaka helt exalterad för att "dom har bönor och bröd!!!". Men också när de var så fruktansvärt osams om vad man kan lita på i världen så att hjärtat höll på att brista.
Krigsådet, så klart.
Moder Elarkas förmåga att med en blick bestämma att Sofia ska komma till henne och göra som hon säger.
Tramsiga monarker. |
|
|
Eirik: Hela lördagen var en stor känslostorm för Eirik: när kronprinsessan tog tillbaks honom till sin nåd med öppna armar trots alla hemska illdåd han begått, när han inser att allt kanske inte är förbestämt, att man kan ändra sitt öde (han hade börjat misströsta gällande det). |
|
|
Magister Gabriel Magnamontanus, Furstlig magiker i fångenskap: Roligt att spela Gabriel gentemot Väktarna; det är mycket mer givande att vara ond när inte alla omkring en är lika onda... : ) |
|
|
Solvarm av Älgstammen: Att få se Sanna in action som Blodsvann, fantastisk dräkt. |
|
|
Rotmästare Björn, gedansk soldat och sändebud till Drakfåglarna: Jag hade riktigt roligt med Drakfåglarna; spelet de gav, utvecklandet och problematiserandet av karaktärer och handling. Plus såklart vår interaktion med dignitärerna. |
|
|
Raakh, troll: Det var faktiskt rätt hemskt att bli piskad. Vid ett tillfälle hade jag varit olydig och fick mig en rejäl omgång, varvid stackars Raakh bryter ihop och skakandes av gråt sjunker ihop mot ett träd. Han var en bruten, trasig varelse. Som dessutom dog i smärta och skräck, inte en gång, utan tre, omringad av ljusa skrikande varelser som hatade honom och högg honom i bitar med sina vassa svärd. |
