Berättelsen hitintills

Om kriget i Thule

Rikena i Thule, långt i norr, har i tretton års tid härjats av krig och ofärd.

I Ljusets År 1139, då isarna gått upp och sjötåget till Österlandet avseglat, kastade Fursten av Margholien vänskapens mask och gick med eld och svärd in i sina grannriken. Arosia och Gedanien led nederlag vid Månhella, härjades och ockuperades till stor del.

Men de angripna samlade sig snart på nytt till motstånd. Vid Vitehög slöts ett förbund av folk som svor att stå emot den mörke Fursten emot och ett vapen mot hans svartkonster – den så kallade Nyckeln – upptäcktes. Ett nytt hopp hade tänts i den mörka natt som fallit över Thule, men ännu var natten lång.

* * *

I Ljusets År 1142 lyckades de allierade till slut häva Furstens stora belägring av Geda. Vid Geda högar vann de sin största seger över Furstens legioner, och general Varja föll för prinsessan Adrianas svärd. För första gången sedan ofredens begynnelse stod Fursten i försvarsställning.

* * *

I norr har rebellerna mot Furstens välde, de som kallar sig Drakfåglarna, befriat Ravnsmark och tagit det i besittning. Men medan Fursten trängdes tillbaka på en kant gick han framåt på en annan. Sedan hösten 1148 har hela Högmark fallit under hans välde och drottning Astrid har tvingats i landsflykt.

Under 1150 vände Fursten med det ockuperade Högmark som plattform sig mot alvernas land i väster. Hans första stöt slogs tillbaka och den andra hejdades för ögonblicket, men allt pekar på att alverna bara vunnit en tillfällig respit.

Men de Furstliga har haft motgångar även betydligt närmare hem. Drakfåglarna och deras allierade slog först framgångsrikt tillbaka ett Furstligt angrepp mot Ravnsmark under vintern 1150 och en tid senare genomförde de själva en djärv räd mot själva Griftedal, Furstens huvudstad, och dess omnejd. Räden störde de Furstligas planer så pass att 1151 var ett av de lugnare åren under kriget.

***

Vi skriver nu april månad i Ljusets År 1152. Under de tio år som gått sedan segern vid Geda har krigslyckan gått fram och tillbaka. Hela Arosia är befriat och nästan hela Gedanien likaså.  I Österlandet bortom havet står dock Fursten säkrare än någonsin, stärkt av sin oheliga allians med den mäktiga Ordo Alemandi som nu nästan helt drivit bort Ahriksriddarna från Keriland.

Läs mer:

 

Kriget de senaste åren

1149

Hösten och vintern 1148-49 innebar många plötsliga förändringar efter flera år av relativt dödläge i kriget mellan Fursten av Margholien och de små riken i Thule som var allierade mot honom. Å ena sidan återtog de allierade de delar av norra Gedanien som Fursten ockuperat sedan krigets början, och Drakfåglarna befriade folklandet Ravnsmark och etablerade en egen bas inom Furstendömets formella gränser. Å andra sidan ockuperade de Furstliga större delen av det dittills okuvade Högmark.

Med Högmark som bas började de Furstliga under våren 1149 en prövande attack mot alvriket Ilyranas östligaste utposter. Detta första anfall slogs tillbaka med gemensamma ansträngningar av de allierade rikena och alverna – även Drakfåglarna bidrog här. De Furstliga drog sig tillbaka till mellersta Högmark och återsamlade sig där, och några lugna månader följde.

Tidigare lajv: Draksådd

Den tiden utnyttjades väl av de allierade. Vid krigsrådet på Hjortsnäs i april hade Drakfåglarna erkänts som en fullvärdig allierad mot Fursten och rentav, på papperet, som rättmätiga härskare över Margholien. En transportled mellan västra Arosia och Ravnsmark via älvarna i Ilyrana upprättades och har sedan sensommaren börjat användas för att skeppa förnödenheter och förstärkningar norrut.

Fram på hösten samlades en stor allierad här för att befria Högmark. De allierade gick till anfall från flera håll, men trots inledande framgångar slutade huvudangreppet i ett nederlag och de Furstliga stod som segrare.

1150

Med ryggen fri – eller åtminstone friare – återupptog Fursten snart sitt angrepp mot alverna. Under våren och sommaren avancerade de Furstliga långsamt och upprättade en kedja av befästa läger och utposter.

De allierade svarade till en början med räder och störanfall mot Furstens olika besittningar, främst i Högmark och södra Margholien, men mest dramatiskt med en stark sjöburen räd mot Margholiens kust. Under hösten ledde en framgångsrik allierad undsättningsmanöver till att de Furstliga i Ilyrana tvingades falla tillbaka och för tillfället hejda sin framryckning.

Framåt vintern blev Ravnsmark, som under hösten plågats av småskaliga men tilltagande Furstliga räder, plötsligt utsatt för ett större samlat Furstligt anfall. Anfallet slogs tillbaka men till ett pris.

1151

Vintern blev sträng och sedan den Furstliga offensiven mot Ravnsmark slogs tillbaka var det lugnt, tills februari då Drakfåglarna och deras allierade genomförde en djärv räd mot Griftedal och trakterna däromkring. Angreppet slogs tillbaka, men en del av rebellerna rörde sig ännu i skogarna och deras nyfunna självförtroende var oroande för de Furstliga. 

Drakfåglarnas attack på Ministeriet ledde till en förödande administrativ oreda som till stor del lamslog de Furstligas offensiva operationer under en stor del av året. Offensiven mot Ilyrana kom av sig och de Furstliga koncentrerade sig på att hålla de fästen och poster de redan tagit och utföra mindre räder därifrån.

Tidigare lajv: Med Sådana Vänner

Det offensiva mål de Furstliga prioriterade var att svara på Drakfåglarnas räd med en straffexpedition mot Ravnsmark med Rana och draken Náuglug i spetsen. Flera av rebellernas bosättningar och fästen ovan jord i östra Ravnsmark brändes och måste överges, men det är oklart hur stora effekter moträden egentligen hade.

 I Högmark utnyttjade motståndskämpar och partisaner oredan till att trappa upp sin verksamhet och störa och sabotera ockupationen. De hade stöd från fr a Arosia, men de allierade var under året fortsatt alltför försvagade för att samla sig till något stort offensivt företag – de bedrev diverse mindre räder mot Högmark och södra Margholien, och annan lågintensiv krigföring, men i övrigt koncentrerade de sig på att återhämta sig.

Sommaren och hösten fortsatte ungefär som våren. Borta i Österlandet föll till slut Svaleborg, Ahriksriddarnas sista stora fäste, för Ordo Alemandis belägring. Keriland är nu huvudsakligen under Ordo Alemandis kontroll, medan Fursten kontrollerar nordvästra delen av landet. Några av Ahriksriddarna och deras allierade tros dock ha lyckats fly och kommer kanske att fortsätta föra en underjordisk kamp.

Under de här månaderna genomförde Nyckelns Väktare och deras allierade flera rekognosceringsuppdrag och till slut kunde man med hjälp av sina kontakter bland partisanerna i Högmark lokalisera  Vinterporten.

 

Det magiska kriget

Kriget mellan Fursten och de allierade har inte förts enbart med jordiska medel utan också på magisk väg. Här ska helt kort nämnas något om utvecklingarna där under det senaste året.

 

Alvernas portar

Under de senaste åren har man börjat återupptäcka en serie magiska portar som alverna i forntiden byggde men som sedan fallit ur bruk och i glömska även bland alverna själva. Portarna tycks leda till en skugglik mellanvärld genom vilken den som känner vägen och målet kan färdas mycket snabbare än motsvarande sträcka i vår värld.

År 1146 i Österlandet hade några av Nyckelns väktares utsända funnit en grupp alver som gömt sig undan världen via en återupptäckt sådan port, och även de Furstliga var av allt att döma portarnas hemlighet på spåren. Ett fåtal äldre alver i Ilyrana, alvriket i Thule, troddes också veta mer än de berättat om de här portarna.

I samband med början av vårfälttåget mot alverna Ljusets år 1149 upptäcktes en ny sådan port i Klippiga skogen i västra Högmark, som dittills varit dold. Ett första försök av de Furstliga att öppna porten misslyckades; några veckor senare lyckades de, mitt under en rasande strid, men porten stängdes på nytt efter att några av de stridande försvunnit igenom den. Striden slutade med att de allierade tog porten i besittning men alla försök att öppna den på nytt var fruktlösa.

Under vintern 1149 upptäcktes ytterligare en port i Ravnsmark, och kvällen före Väktarnatten öppnades den och sex av de åtta – fyra allierade och två Furstliga Rödkåpor – som försvunnit igenom porten i Högmark kom ut. Det visade sig att de tillbringat de mellanliggande månaderna i en märklig skuggvärld de själva kallade Gråmark. Resan hade svetsat gruppen hårt samman och de båda Rödkåporna – som tycktes villiga att bryta med Fursten – försvarades envist av sina allierade reskamrater. De nyanlända fördes med Nyckelns väktare till deras högkvarter i Sunnanslätt. Porten i Ravnsmark har tills vidare förseglats med jordiska verktyg.

Vintern 1151 samlades schamaner från Solstammarna för en åkallanderitual i gränstrakterna mellan norra Högmark och Margholien. De lyckades locka flera margholiska oknytt, som berättade om den lokala regionens älvahov, och om att Furstens makt över källorna i regionen norr om dem har satt sin prägel på oknytten där. Gränsen för regionerna är Högälven, vars ande är en slags gränsväktare. De berättade att några mäktiga väsen helt betvingats av Fursten, eller på något sätt bannlysts. Kanske till och med spärrats in, fängslats. 

När Nyckelns Väktare fick veta detta fick de upp ögonen för att beskrivningen av andevärlden påminner mycket om världen bakom Portarna, den de kallar Gråmark. Adept Kari bjöds med på en andevandring och ”kände igen sig” tillräckligt för att ana ett samband.

Ganska snart upptäckte Nyckelns Väktare några otydliga anteckningar om rykten om fängslade väsen i samband med att Strandsfördraget slöts för femton år sedan (1137, två år före kriget). I samband med det gav de Furstliga diplomaterna varsin ädelsten i gåva till kungarna av Gedanien, Arosia och Högmark. Den i Högmark hade gått förlorad, men de andra två fanns kvar i kungahusen. Frågan var om något samband fanns mellan gåvan och det inspärrade väsendet?

Väktarna och Solstammarna sände bud till den alviske magikern och forskaren Helcaril, och tillsammans kom de överens om att rådfråga de gamla och slumrande väsendena i Laiquambo, som alverna normalt brukar lämna ifred. De mystiska ädelstenarna och ett alviskt svärd som fanns i världen bortom portarna medfördes till den gemensamma ritualen mellan alver, Väktare och schamaner.

Ritualen i Laiquambo, våren 1151

De tog kontakt med de gamla och kraftfulla oknytten  i skogarna kring Laiquambo, och fick veta en del om de väsen de Furstliga spärrat in. Oknytten kallade ädelstenarna som medförts för Strömkarlens Tårar. Om de Furstliga hade dem betyder det att det är Högälvens ande Fursten har i sitt våld. Högälvens ande är direkt knuten till vattendraget Högälven. Detta är viktigt av två orsaker; vattendraget Högälven utgör en fysisk barriär mellan Margholien och övriga Thule och fursten forslar både trupper och proviant längs den. Om oknyttet som styr över detta vatten är fri och på de allierades sida skulle det innebära att denna viktiga transport väg stängdes. Den andra orsaken är att Högälven i sig är ett mäktigt oknytt och sålunda en kraftfull bundsförvant.

Detta ledde Väktarna och de allierade att fokusera sina efterforskningar på att identifiera den port som håller anden fången. Den visade sig gå under namnet Vinterporten.

Under sommaren genomförde Nyckelns Väktare och deras allierade flera rekognosceringsuppdrag och till slut kunde man med hjälp av sina kontakter bland partisanerna i Högmark lokalisera det man trodde var Vinterporten. Man beslöt att skicka en stark expedition med ett flertal magiker, shamaner och representanter för alla grupper i alliansen under ledning av Riddar Agnes Eka av Gedanien.

Sammankomsten på Tröskeln senhösten 1151

Innan expeditionen avtågade hölls en sista samling på alvisk mark på den lilla gård som kallas “Tröskeln”. Där hölls en ritual under kvällen som en slags repetition inför det magiska arbete som skulle göras vid Vinterporten. Shamanerna påbörjade en åkallan, men blev avbrutna då det mäktiga oknyttet som kallade sig Sommarstorm plötsligt väckts ur sin dvala av de krafter som åkallades på platsen. Kort efter gav sig expeditionen av mot Vinterporten.

Tidigare lajv: Tröskeln

Under tidig vinter 1151 kom expeditionen fram till platsen för Vinterporten. De lyckades öppna Porten trots en sammanstötning med Furstliga trupper på plats, men separerades därefter i olika grupper. Fyra grupper tog sig genom Porten och hamnade på olika ställen i det så kallade Gråmark. De råkade ut för olika äventyr, mötte vad som verkar ha varit aspekter av Högälvens ande, och kom till sist under våren 1152 ut på olika ställen i Thule. Den femte delen av expeditionen blev kvar i Högmark, men lyckades fly undan de Furstliga och ta sig därifrån.

Tidigare lajv:Vinterporten

Arkiv