Nekromanti i Furstendömet
Typer av vandöda
Vandöda marionetter
Klassiska arcuriska "zombier", tex Månhellas vandöda. De måste detaljkontrolleras, men har viss motorik pga den långsamt avklingande astralkroppen. Möjligen kan den laddas upp på nytt av en nekromantiker, något som skulle antyda att en nekromantiker också skulle kunna hålla en eldsdöpt vandöd vid intelligent skenliv utan att den behövde äta de levande.
Kalmo: eldsdöpta vandöda
Spontant resta kroppsliga vandöda med ett initialt medvetet sinne, kalmo i talvisk folktro - en benämning som fastnat även i Thule. En själ som lockats från sitt egentliga mål av en annan ansamling av blå eld kommer inte att frikopplas från sin döda kropp. Eftersom upplevelsen av kroppen avklingar i och med att astralkroppen bryts ned öppnas nya sinnliga förmågor och själen utvecklar förmågan att animera sitt eget kadaver och vandra runt i det. Om den blå elden tar fäste inuti den vandöda, blir tillståndet varaktigt, och kan möjligen smitta vidare till andra döda kroppar som fortfarande är knutna till sin själ. I och med att astralkroppen bryts ned ytterligare faller förmågan att hindra kadavrets förruttnelse bort, och sinnen och personlighet, vilka fortfarande förlitar sig på astralkroppen emedan själen inte är fri, börjar vittra. Processen hämmas så länge den vandöda kan förtära andra intelligenta varelsers astralkroppar.
Gastar eller spöken
Okroppsliga själar, tex. kummitus i talvisk folktro eller vålnaderna i Thule. Genom att låsa något slags struktur i själens sätt att relatera till sin omgivning förhindras den från att svara på kallet från blå eld, och den kan istället kvarbli i världen. Detta kan ske spontant eller åstadkommas på magisk väg. Resultatet blir ett slags spöke som endera är okroppsligt, manifesterat, eller som besätter en levande kropp, beroende på. Om det skulle besätta en död kropp blev antagligen resultatet att det hamnade i liknande situation som en eldsdöpt vandöd, dvs. att den skulle behöva äta intelligenta varelser för att inte degenerera mentalt.
Något av ett mellanting är de vandöda som har någon sorts påtaglig skepnad men som inte är fullt ut kroppsliga, eller som tycks olika solida vid olika tidpunkter. Hit kan man t ex räkna kummelgasten Atle vid Naari, som visade sig i en solitt kroppslig skepnad som kunde utkämpa ett envig, men vars kropp när gasten vilade bara tycktes bestå av några benrester. Även Furstens gengångare tycks ha en liknande halvt om halvt kroppslig skepnad när de inte besätter en levande kropp. Exakt hur sådana är beskaffade är okänt, men en teori är att väsendet bildar en mer eller mindre "hård" astralkropp uppbyggd kring resterna av sin fysiska kropp.
Eldsdopet och domedagsvapnet
Eldsdopets nekromanti
En själ vars kropp dör i närheten av blå eld (annan än det riktiga dödsrikets), eller som nyligen dött i närheten av blå eld, blir en eldsdöpt vandöd enligt ovan. Om elden tar fäste i dess inre i form av en mindre gnista är tillståndet i princip permanent, och kan spridas vidare till nyligen dödade personer den vandöda livnär sig på kött ifrån, oavsett avstånd till den ursprungliga elden.
Att åstadkomma den blå elden faller sig naturligt för själsknytt. En arcurisk magiker kan träna sig i att fokusera ett kraftflöde till att frambringa den, men processen är mycket enklare om flödet kan kanaliseras genom en Hiisi, själselementar eller liknande, eller dess käril. I annat fall måste magikern ha sett den blå elden med sin inre syn för att kunna återskapa dess egenskaper. Den största svårigheten är dock att frambringa ett kraftflöde som helt saknar spår av de andra fyra elementen, eftersom sådana skulle dominera flödet också i mycket liten omfattning.
Det behövs alltså ett sätt att helt utplåna varje spår av eld, vatten, jord och luft från den kraft som skall användas för att frambringa blå eld. Det går att sätta samman arcuriska ritualer för det, men är extremt krångligt, svårt, och riskabelt.
Drakeldsgravarna och deras frön
Blå eld sprider sig under fel omständigheter. Om den binds på blodsmagisk väg i ett sigillerat frö kan dess öppnande skjutas upp till dess fröt begravts i jord eller i kött och rituellt vattnats med blod, varefter elden tänds. När så skett kommer effekterna att uppstå inom en viss räckvidd från eldens läge. Elden kan antagligen sprida sig och krypa ut, kanske som när rötter eller underjordiska kolfyndigheter brinner, över ett stort område. Denna typ av rituell plantering är vad som omtalas som drakeldsgraven, som kallar de hädangångna. Långt i norr finns områden där sådana drakeldsgravar fortfarande brinner från Koutas tid.
Den svarta Nyckeln
Att "säkert" massproducera drakeldsgravarnas frön kan göras genom att följa Nyckelns exempel.
- Ett perfekt käril – kanske en svart kittel – kan hålla besvärjelsen. Dess material måste antagligen vara förenligt med kravet att inget element skall dominera.
- En själselementar – en Hiisi eller ett oknytt plågat till dess det ger upp all identitet – kan fokusera kraftflödet.
- Besvärjelserna som vävs in måste innefatta en rening av kraftflödet så att alla spår av de fyra elementen försvinner. Detta är ett alkemiskt eller arcuriskt problem.
- Att bygga upp själva strukturerna av besvärjelsen kräver erfarenhet av hur den fundamentalt ter sig, detta innebär att magikerna måste ha kunnat studera och förstå det inre av endera en Hiisi eller Koutas amulett, vilken alltså måste låsas upp.
- Magikerna som skall väva besvärjelsen, och alltså måste exponeras för ovanstående otrevligheter, måste förhindras att själva degenerera under den exponeringen.
- Hela kärilet måste tätas och skyddas blodsmagiskt, och ges en metod att blodsmagiskt försegla fröna, för att inte bli omedelbart smittsamt.
- Slutligen kan material löpande offras i kärilet för att producera den förseglade – eller den oförseglade, om så önskas – blå elden. Att styra den processen innebär att öppna sigillet, vilket kräver blodsmagi.