Här och nu

• Örnevall med omnejd och Lindåkra socken
• Känt om värdshuset Lyktgubben
• Väktarnatt på Lyktgubben

Karta över Nedermark (klicka på bilden)

Vi befinner oss nu i västra Sunnanslätt, inte långt från staden Örnevall och inte heller långt från gränsen till Arosia.

Den västra tredjedelen av landet kallas sedan gammalt Nedermark; det sägs att det en gång var ett eget rike som erövrades fram och åter av gauter från söder och svioner från norr och öster, men det har nu tillhört Sunnanslätt i århundraden. I äldre tid förekom det att fränder till Sunnanslätts monarker höll Nedermark som ett hertigdöme, men efter den siste hertigens av Nedermark död för snart trettio år sedan har detta bruk upphört. Landsdelen domineras dels av den rika staden Örnevall med sin borg, dels av de malmrika Stavbergen i väster, på gränsen till Västmarkerna, med sina gruvor.

Örnevall med omnejd och Lindåkra socken

Örnevall är den största staden i västra Sunnanslätt och en av de mer betydande städerna i riket. Staden är sedan ett par sekler centrum för myntslagningen i landet.

Örnevall ståtar också med det största och mest framstående klostret i Sunnanslätt. Sedan omkring ett sekel tillbaka är det ett dubbelkloster och inrymmer såväl ett celestinerkloster som ett anselmitkonvent.

Det har blivit ovanligt rikt genom talrika donationer genom åren, och det har haft goda relationer med både kungarna och städerna (främst naturligtvis Örnevall). Klostret äger en hel del mark, främst i de omedelbara omgivningarna i Nedermark. Dess gårdar arrenderas och brukas av landbor. Själva klostret ligger något avskilt ett stycke norr om staden.

Klostret har ett omfattande och berömt scriptorium; de flesta skrivarna i riket har fått sin utbildning där. Klosterskolan är också berömd och tar förutom de vanliga noviserna in en del betalande elever – mestadels barn till lokala frälsemän och rika borgare. 

På senare år har klostret blivit mer känt för att det blivit något av en samlingspunkt för Nyckelns Väktare, den sammanslutning av lärda inom Alliansens folk som studerar Nyckeln och försöker använda den och andra metoder mot Furstens magiska krafter. Klostrets föreståndare, moder Elarka Arnvidae, är själv en av Väktarna och de har vid flera tillfällen samlats vid klostret.

Örnevall ligger vid en stor landsvägskorsning, och härifrån löper vägar åt inte mindre än sex håll: nordost mot Spegelhamn och Skiöldenäs i Arosia, nordväst mot Lindes och Ramsbergs bergslager i Arosia och vidare till Högmark, västerut mot Stavbergen och Västmarkerna, sydväst mot Korpveden och Gautrike, söderut mot Gotmar och sydost mot Oxehus.

Värdshuset Lyktgubben, skådeplatsen för Vid vägens ände, ligger drygt en halv dagsresa från Örnevall längs den nordöstra vägen; ungefär halvvägs mellan Örnevall och Skiöldenäs. Det ligger i Lindåkra socken, som också omfattar byarna Norabäck, Ensmo, Röby och Sotterbro. De bofasta i byarna är till större delen självägande bönder, men en del är landbönder under Örnevalls kloster och några av gårdarna i Norabäck tillhör greve Birger Johannesson Sol och Måne.

Känt om värdshuset Lyktgubben

Lyktgubben är ett populärt ställe att stanna upp på för resande längs landsvägen till eller från Örnevall. Värdshuset består av en stor huvudbyggnad med serveringssal och sovsal samt ett antal uthus.

Henrik av Halbeck

Lyktgubben har rykte om sig som mötesplats för Thules mer äventyrliga element ”på väg till klostret”. Lyktgubbens besökare utgörs alltså till en ovanligt stor del av resande med intressanta och fängslande livsöden - personer som har besökt flera av världens hörn och ägnat sig åt otaliga mer eller mindre rumsrena och ofta farliga sysselsättningar under sina liv. Även värdfolket själva lär till stor del vara män och kvinnor med brokiga och äventyrliga liv bakom sig.

Att det blivit så beror på att de som ägde värdshuset i början av 1130-talet kom väl överens med fader Laurentius, den dåvarande abboten för Örnevalls kloster. Abboten kom i sin tur väl överens med både den lokala ordningsmakten - närmast representerad av den dåvarande fogden på Örnevalls slott, den blivande riksmarsken Helwig Berndtsdotter Wige (som stupade vid Geda högar förra året) – och den nytillträdde patriark Henricus av Spegelhamn. Resultatet blev en överenskommelse där värdshusets gäster var fredade från ordningsmakten och det föll på värdshusets ägare att själva upprätthålla ordningen. Tanken med detta är att personer med ett inte helt fläckfritt förflutet ska ha en möjlighet att söka vägledning samt avge bikt i klostret utan att behöva riskera att gripas. Klostret utfärdar t o m lejdbrev som ger de som behöver det rätt att fritt färdas den kortaste vägen mellan värdshuset och klostret utan att behöva riskera att bli gripna på vägen med undantag för om de tas på bar gärning för något brott.

Det här arrangemanget har gett värdshuset ett visst rykte i det närmaste grannskapet och en del närboende går därför omvägar runt värdshuset efter som de inte vill bli sedda med ”tvivelaktiga existenser”. Ryktet är dock oförtjänt. Visserligen händer det att skummare element uppehåller sig på värdshuset men stället är inte någon stökig krog eftersom överenskommelsen med slottsfogden och klostret hänger på att ägarna ser till att hålla strikt ordning. Det sägs att Elarka Arnvidae, klostrets nuvarande abbedissa, som kom till klostret i 1131 med ett brokigt förflutet ska ha haft en viss del i överenskommelsens tillkomst. Hennes för klosterfolk ovanliga bakgrund ska ha spelat en stor roll i det hela.

Ägarna är en brokig skara med ursprung från flera länder. Henrik av Halbeck, som av de flesta kanske ses som den främste värdshusvärden, är som namnet antyder från Halbeck i norra Almad, medan Lukas är infödd sunnanslättare och Svein Griske kommer från Vestland i Nifelheim.

Väktarnatt på Lyktgubben

Nu närmar sig Väktarnatten 1146 och värdfolket på Lyktgubben gör sig redo för att hålla ett Väktarnattskalas för de som även kring årets längsta natt är ute och reser, eller som inte har någon annanstans att söka sig. Det är rentav så att flera av de resande som de sista dagarna stannat till på Lyktgubben beslutat att bli kvar ett par dagar extra; värdshuset tycks för många som en god och väl så trygg plats att tillbringa den spöklika Väktarnatten på, och Väktarnattskalaset ser ut att bli en angenäm tillställning. De som varit här förr vet att värdarna är mycket begivna på goda historier och vid festliga tillfällen gärna utlyser sannskyldiga historieberättartävlingar, och bland de gäster som de här dagarna stannat upp på Lyktgubben finns många som verkar ha spännande ting att berätta.

Fredagen den 12 februari i verkligheten är i Thule tisdagen den 18 december. Väktarnatten är natten till torsdagen den 20 december, på lajvet alltså natten till söndag.

Läs mer: Om Väktarnatten

Läs vidare: Roller