Furstliga fotsoldater på marsch
| Utskriftsvänlig sida |
|
Furstliga fotsoldater på marsch |
I drygt sex års tid har de Norra Kungarikena – Gedanien, Arosia, Sunnanslätt och Högmark - legat i krig med det nygrundade Furstendömet Margholien. Den mörke och outgrundlige Fursten - enligt de mest fantastiska (men allt mindre otroliga) ryktena identisk med Gholan den Ogudaktige, den tyrann och häxmästare som härskat över Norden för många sekler sedan och sedan fördrivits från vår värld men aldrig riktigt dött – har slagit smårikenas fredliga tillvaro i spillror och hotar att uppsluka dem alla.
De Furstliga skördade inledningsvis blixtsnabba framgångar, stödda inte bara på Furstens vapenmakt utan även på hans vidunderliga trollkrafter. Månhella slott föll genom svartkonst: efter att Furstens besvärjare i dagar vandrat runt murarna, mässat och ristat tecken i marken, hade klippan börjat rämna under borgen varpå murarna rasat. Den efterföljande slakten blev ohygglig, och inget stod nu mellan de Furstliga och Geda, Gedaniens huvudstad.
Läget såg förtvivlat ut för de Norra Kungarikena, men vid det redan sägenomspunna krigsrådet i Vitehög kom de olika folk som alla hotades av Furstendömet att mötas och trevande upprätta sin allians. Med hjälp från dvärgar, alver, vildmän och oknytt fann man de första blottorna i de fruktansvärda magiska resurser som var Furstens främsta övertag, och de lyckades – för tillfället – hejda hans planer för att på magisk väg krossa Gedanien. Därefter kom kriget att föras med mer jordnära medel och såväl Furstens som de allierades magiska verksamhet har spelat en mindre framträdande roll. De allierade har kämpat för att förstå de nya krafter de kommit i kontakt med, medan Fursten i det fördolda sökt reparera sina förluster och finna nya krafter att utnyttja.
Krigets hittills största urladdning och vändpunkt kom under 1142, då Fursten satte in alla krafter i sin belägring av Geda samtidigt som de allierade samlade sig till motangrepp med såväl jordiska som magiska medel. Kampen blev fruktansvärd, men till slut förmådde de allierade häva belägringen och vann sin största seger hittills över Furstens legioner vid Geda högar. För första gången sedan krigets början befann sig Furstendömet på defensiven.
Fyra år och några månader har gått sedan dess, och under större delen av den tiden har kriget varit betydligt mindre intensivt. De allierade följde upp sin seger med angrepp på de områden i Gedanien och Arosia som Fursten ännu håller, och de har nått betydande framgångar med att återerövra sina besittningar, men det senaste året har den allierade framryckningen kört fast vid de starka fästningar man inte kunnat betvinga, och något av ett dödläge har uppstått. Båda sidor är utmattade efter de stora kraftmätningarna och försöker nu på varsitt håll bygga upp sin styrka på nytt inför en avgörande ansträngning.
I länderna omkring har också en hel del förändrats. Dvärgriket Steinheim i nordvästra Thule tycks störtat i oreda och inre osämja sedan dess konungs död för några vintrar sedan, och sommaren 1143 anlände flera hundra dvärgar till de Norra Kungarikena för att erbjuda sina tjänster och söka tillflyktsort. I söder har Gotmar, Sunnanslätts gamla ovän och tidigare en orolig medlem av alliansen, och det vilda och ålderdomliga Gautrike förenats i en personalunion och båda rikena tycks ha börjat njuta en ovanlig period av inre lugn.
Under det senaste året har kriget tagit ny fart, men inte i första hand i Thule utan i Österlandet på andra sidan Innanhavet – och i form av något som i förstone kan tyckas som en sidokonflikt.
Det sedan gammalt spända förhållandet mellan de två Ljustrogna heliga riddarordnar som utöver det Furstliga Talvala dominerar Österlandet – S:t Ahriks orden med gedanskt ursprung i norr och den större, rikare och mäktigare Ordo Alemandi, i Thule mer känd under öknamnet Slagbjörnsorden – har inte förbättrats av att Ahriksriddarna tidigt slöt sig till alliansen mot Fursten medan Ordo Alemandi förhållit sig neutral och fortsatt handla med honom, men först i år har det kokat över till öppen konflikt.I vintras anklagade Ordo Alemandis nye och ökänt krigiske högmästare, Hedricht Brügler Feuerschild, Ahriksriddarna för kätteri, svartkonster och samröre med onda väsen. Han krävde att ordens ledare frivilligt skulle underkasta sig en inkvisitionsdomstol för att utröna anklagelserna. Ahriksriddarnas stormästare vägrade blankt så länge Feuerschild och hans orden hade något med det hela att göra. Feuerschild – som nog inte blev överraskad av genmälet – svarade med att det i så fall var hans plikt att med vapenmakt tvinga Ahriksriddarna att stå till svars. Det första öppna kriget mellan de heliga ordnarna – en skandal som lär få svallvågor långt söderut - var ett faktum.
Det hela trappades snart upp ytterligare då Fursten av Margholien lät att han kommer att stödja Slagbjörnsriddarna i konflikten - hans östra gränsmarker mot Ahriksriddarnas land har nu mer direkt än tidigare blivit en krigszon. Ahriksriddarna begärde i sin tur hjälp från sina allierade i Thule.
Under våren och större delen av sommaren hände inte mycket synligt, men i slutet av sommaren – lagom till skörden – invaderade Ordo Alemandi Virland från söder samtidigt som en Furstlig styrka rörde sig mot Keriland. En blandad allierad här seglade till Österlandet för att förstärka Ahriksriddarna medan de styrkor som blivit kvar i Thule höll vakt mot Margholien.
I Thule har underrättelserna från Österlandet under hösten ofta varit oklara, förvirrande och mångtydiga. Klart är dock att kriget fortfarande pågår och att Ahriksordens öde ännu hänger i vågskålen.
Mer om vad som hörts i Thule om kriget kommer i Utskick 2.
 |
 |
||||
|
|
Läs vidare: Här och nu