2006
Här följer ett kondensat av den talviska mytsång som avhandlar skapelsen av världen. Jag har valt att utesluta de eviga upprepningarna och uppräknandet av de mindre viktiga totemdjuren och vad talvalaborna lärt av dem. Normalt skulle bara denna sång ta en hel natt att sjunga för stammen. Det finns fler mytsånger. De flesta handlar om gamla hjältar och hur de med trolldom och list övervinner diverse fiender.
Nota Bene: Att urmänniskan hela tiden omnämns som Den beror på att det talviska språket bara har ett ord för tredje person singular. Att människan sedan föder barn kan ju tyda på att det är fråga om en kvinna men hedningarna är svävande på den punkten. Dessutom bör jag tillägga att det finns sälar i i stort sett varje större insjö i Talvala. Val kan beteckna vilket stort vattenvidunder som helst.
Havet har alltid funnits
Alltid föränderligt nu
Alltid finnes det kvar
När sol slocknat
och måne är evigt mörk
Långt i sitt djup det kände
Det som växte och föddes
Det som åt och åts
Då allt sig rörde
Och inget var fast
Mycket blev till då
Allt som simmar i vatten
Allt som dväljs i natten
Många är de väsen
Som aldrig setts av oss
Och Havet ville se
De fiskar som det fött
De växter som vajades
Av strömmande
Livgivande vatten
Eviga tider gick
Innan havet funnit sin ved
Och med trolldom lärt hur
Bärnstenen brann
Med väldig låga
Vattnet runt Rav blev luft
Och bränd havshand ej längre
Ville den heta sten hålla
Men havet såg
Alla sina barn
De förskräcktes av ljuset
Många flydde för sina liv
Andra stelnade av fasa
Några fastnade i luften
Vissa klängde på mor
Men ett drogs mot lågan
Vågade bryta genom
Och känna värmen på sin nos
Hov upp sin stämma
Sjöng sin sång: ”Sol, Sol”.
Säl simmade till de som flytt:
”Sol kan värma erat blod”
”Sol kan torka erat skinn!”
”Luft kan fylla era lungor!
Och fylla er med sång.
Flera valde att själva se
Kröp och simmade mot Sol
Val vågade ett andetag
Sjöng så sången i djupet
Många valde dock mörkret
I djupet hörde de stelnade
Sången om Sol från Val
Önskade även dessa
Värmen få känna
Och torka sitt skinn
Bad de Val om hjälp
Ty orörliga de blivit
Väldiga Val dem lyfte
Att ljuset se
Och värmen känna
Men högre kan jag ej
Sade Val med djupets röst
Skinnet vill jag ej torka
Ty Havet är mig
För kärt
Då frågade Grundet
Säl om hjälp att
Sols luft få känna
Att få torka sitt skinn
Men Säl grät
Jag vill, men hur orka?
Växa kan inte mina fenor
Växa kan inte jag
Råd får jag nog söka
Styrka hos andra finnes
Så Säl sjöng sin sång
Sjöng för fastklamrade
Sjöng för Tång och Alg
”Sol ger er färg!”
”Sol ger er märg!”
Tång och alg då släppte
Sitt tag om Hav
Och lät sig bäras av Säl
Till Grundet det stelnade
Fick rot där
Växte de gjorde
Ut över stenen
Snart de första strån
Av vass upp i luften sköt
Vipporna vajade
Men än orkade inte Vännerna
Lyfta Sten över Vatten
Och Vågornas lopp
hejdades av Intet
Ingen hamn fanns
Säl simmade så till Hav
Sporde hur de svaga
Skulle Grund lyfta
Havet svarade Säl
Lärde Säl trolldom
Lärde Säl att ge di
Så att Grund skulle växa
Växa upp i luften och
Ny värld skulle födas
Av Säl skulle den gödas.
När Säl så återvände
Med den mäktiga trolldomen
Lade sig tillrätta på grundet
Och grundet växte sakta
Bröt så ytan
Och Grund blev Klippa
Tackade Sälen
Nu är jag stor nog att
Själv växa vidare
Gärna får du ligga kvar
Nu blommade Vass
Och satte sina frön
Och Vind lyfte fröna
Virvlade dem i luften
Snö kom till
Säl låg kvar och lyssnade
Till Vind och de av
Havets barn som nu länge
Levt i luften
Vilade vingen på Sten
Förde Säl det hörda
Till Havet allt han lärt
Fick så ny kunskap
Av Modern den vida
Om ägg och bo
Och växter klättrade
Ur djupet till Hällan
Sökte med rötter
I sprickor finna fäste
Havtorn och Al
Kunde ej Säl längre
På Stenen torka sitt skinn
Bad så Val lyfta fler
Grund mot ljuset
Och Val gjorde så
Berättade Säl för fåglar
Det han lärt av Mor
Föddes då fågel av fågel
Av alla de slag
Vi känna idag.
Havsbarn ej väl passade
För vatten klättrade upp
På Klippan klättrade de
Mellan Tall och Gräs
Mossa bredde mjuka mattor
Älg, Björn, Orm, Varg
Trivdes alla bättre på Land
Simmade ej som Strömming
Och Havsorm
Lärde sig Landets väg
Människa kom också
Upp på landet när det växt
Lärde mycket av Alla
De som gått före
Groda lärde simmande
Bäver bygga hus
Örn lärde härskande
Björn att kämpa
Varg som flock leva
Säl lärde sång
När Vass blommade
Nästa gång tog Den päls
Av Ren än hade Den ej
Sett Spindel spinna sin tråd
Frös och Svalt
När värmen kom igen
Bjöd den Får, Get och Ko
Bo i huset, skugga sig
Att vila fredad från Varg
Och Den fick di av dem
Nu hade Sol sett allt här
Ville mer och annat skåda
Började resan utan slut
Över himlavalvet
Han sam i luften.
Och Havet, Landet, Luften
Blev mörk igen
Fler skrämda barn
Sig vågade fram ur
Moderns djup
Tog Hav Mareld i skålen
Kastade upp i Luften
Lysande droppar, Måne
Stjärnor var födda
Månader och År började.
Hund kom till Den
Ville bo i hus även Hund
Och Orm lärde Den
Resa i Världarna
Ko lärde Säd och mala
Den fick så barn
Liksom alla andra
Växande Land
Gav växande folk
Av alla folk
Alla folk åt och åts
Många folk föddes och dog
Världen vi känner
Den dog också
Åts av Moder Hav
Som Säl förut bar Den
Historier om det nya
Lärde av Hav mycket
Lärde Den sina barn
De som Den sökte
Det finns de som sällan dör
Många eviga som Havet
Söker egna mål
Människan ej kan känna
Deras väg, deras håg
Hjälp kan de ge
Dårar många
Ovisa bör ej söka dem
Enbart Ormens Den
Pohjahenki