Johan Käll, 2003
I princip består kungadömet Gotmar av yrkeskrigare (stormännen och deras krigsföljen), bönder, kyrkan och städerna. Enkelt sagt kan man säga att bönderna är självägande, de som äger mer jord än de kan bruka själva arrenderar dock ut till sådana som inte äger, vilka då blir arrendebönder. För att få skydd vänder sig bönder till en storman och betalar denne för dennes beskydd. ’Betalningen’ upprättas i kontrakt och kan bestå av olika tjänster eller skatter. Adeln kan även vara jordägare med egna arrendebönder. Adelspersoner kan i sin tur betala en annan adelsperson för beskydd. I kontrakt eller arrende kan ingå krigsplikt inför adelspersonen. Kontrakten är ofta traditionella och förblir likartade i många generationer. I mångt och mycket gäller fortfarande ’den starkes rätt’ så att ha bra allianser och beskydd är viktigt. Folk i gränsområden kan komma att frivilligt byta länsherre beroende på vem som är starkast. Med tiden har starka grupperingar dock utkristalliserats och läget i viss mån stabiliserats. Städer har en liknande ställning till omlandet som adeln eftersom de är tillräckligt starka att freda sig själva. Detta gäller även kyrkan, men denna innehar även makten över den religiösa sfären och de flesta betalar arrende till kyrkan för ’andligt beskydd’. Adeln betalar även till kungen så att denne skall kunna utföra sina åtaganden. Den gotmaritiska kungamakten äger med andra ord nästan inget förutom några kronoborgar och deras arrende. Regentens makt och rikedom ligger på dennes egna personliga plan.
Gotmar är ett valkungadöme och en ny kung väljes när den gamla dör. Väljer gör de främsta ädlingarna, d.v.s. de som befinner sig på toppen av en tjänstekedja eller har mycket makt ändå på ett riksting. Regenten ses som en representant och frontfigur för Gotmar och är den som samordnar rikets intressen utåt. Den inrikespolitiska makten är i verkligheten ringa, men är som alltid beroende på regentens egen ställning och allianser däri. I kristider kan regenten begära in rusttjänst i rikets här genom att sammankalla hären. Adelsmännen ställer då upp en i förtid fastställd styrka som skall tjänstgöra i en viss tid (oftast 200 dagar). Rätten att uppbåda hären ges till regenten på ett särskilt härting. Hären är främst avsedd för Gotmars försvar av eget territorium. På härtinget väljs även jarl. Jarlen har det militära ansvaret, ser till organisationen, utser hövitsmän samt fastställer de olika adelshushållens rustkvoter. Försök har gjorts av regenter att få makt att tillsätta jarlaämbetet, men det har bedömts som viktigt att denne väljs så att makten inte koncentreras. Härting hålles var fjärde år eller sammankallas vid kris. Kungamakten äger ett antal kungaborgar så att kungen kan resa runt i hela riket.
Många ätter har inga speciella namn eller vapen knutna till sig officiellt. Heraldiken är oftare personlig än ärftlig. Ofta refererar man ätter till en speciell person, ”Sigbjörnsätten”, eller, vanligare, ett område, ”Bjärsjöätten”, efter deras huvudsäte. Inte alla i en ätt behöver vara släkt. Ibland är vissa grupperingar rent politiska fraktioner. En ätt är med andra ord en gruppgemenskap som stöttar varandra. Då familjen är viktig tenderar dock släktband att vara den starkaste faktorn som håller samman en ätt. De största ätterna är Lejonätten och Drakätten som räknar släktskap och allierade med de flesta ’mindre’ ätter. Andra starka ätter är Bjärsjöätten, Hård, Grimsta samt Rintofta. Några mindre, men betydande, ätter är Gladh, Bägare, Bråht, Ulvkäft och Viksta. Ätter bär ibland samma färger, eller variationer av dem för att visa sin styrka och samhörighet. Vissa gotmariter anser att det är att gömma sig bakom andras lagrar och inte ha kraft att göra sitt eget namn.
Gotmariterna är ett stolt folk som ser förmågan att klara sig själv som ett viktigt hedersbegrepp. För att inte trampa på någons stolthet erbjuder man därför sällan hjälp eftersom detta skulle kunna implicera att den andre inte klara sig ensam.
Att blint lyda faller sig inte naturligt för en gotmarit. Ledare väljer man och om denne visar sig dålig väljer man en ny. En gotmarit väljer själv sina handlingar och lyder bara om det verkar vara bra beslut.
Makt mäts i inflytande och våld är medlet. Den som behärskar våld kan ta vad den vill om den vill. Dugliga krigare når ofta högre status än visa lärde. De freder som nås är nästan alltid terrorbalanser och svagare allierar sig med starkare.
Eftersom de gamla ätternas makt bygger på gamla sedvänjor och ideal är man misstänksam mot nya saker som kan rubba balansen. Gotmar har alltid fört en isolatorisk politik mot sina grannar. Det tog därför lång tid för Ljusets lära att få fotfäste här, och kyrkan ses i viss mån fortfarande med misstänksamhet av adeln.
Eftersom ätterna själva sköter ’sina angelägenheter’ förekommer stridigheter och mindre krig frekvent i Gotmar. Ofta rör det sig om land (kan man inte freda det man har, har man inte rätt till det heller) eller rena maktmanifestationer för att visa sin styrka. En gotmarit har sällan långt till krig och därför inte långt till sitt vapen. Att ta av sig vapnet inför någon är att lägga ned vapnet och ett sätt att underkasta sig. Att be någon ta av sig vapnet är det samma som att be någon underkasta sig din makt på nåd och onåd. Många anser detta förnedrande. En riktigt mäktig person kan dock avstå från att bära vapen och då visa att denne inte behöver ett vapen nära till hands för att freda sig, att bruka våld mot denne är ändå inte att rekommendera. Om denne person bar ett vapen skulle den dock inte ta av det inför någon annan.