Markus Waltersten
Staden Geda är i sig Nordens kanske starkaste fäste. Borgen Imrarsborg som ligger på en höjd intill staden utgör ett starkt skydd, och staden är dessutom till stor del bygd av sten. Murarna är kraftiga och välförsedda med torn, och dess portar är starka och väl skyddade. Ett regelrätt anfall mot staden skulle antagligen inte fursten klara i nuläget, säger de initierade, men vem kan veta säkert? Staden är full av soldater och flyende civila, och det har varit oroligt på sistone. Rykten kommer lätt i svang, och eftersom ransonerna är strängare än tidigare, så börjar humöret tryta och missmodet växer. Bråk mellan olika soldatgrupper, eller mellan soldater och civila, blir också vanligare – som vi snart ska se.
På landsbygden runt staden sliter man i förtvivlans mod med två uppgifter: att odla så mycket mat man kan till staden och dess försvar; och att bit för bit resa yttre försvarsverk på upp till tre kilometers håll från staden. Ett nätverk av vallar och gravar tar sakta form runt Geda, och arbetet sker under ledning av riksmarsk Silvertuna, vilken har fått relativt fria händer av kungen. Somliga ädlingar ser för övrigt lite snett på detta, och känner sig förbigångna, men kungen har inte lyssnat så mycket på dem, än i alla fall.
Att förse en stor stad som Geda med mat är ett betydande arbete även under goda förhållanden. Landsbygden runt staden avsätter all sin produktion där, och staden lockar handlare från när och fjärran. I orostider som dessa blir försörjningen av staden mycket svår, och särskilt svår blir den när staden fylls av sysslolösa flyktingar.
Vid den här tiden på året produceras endast lite mat på landet runt staden, och dessutom är ju riskerna som förknippas med att lämna staden allt större. Alltså måste det mesta som konsumeras i staden importeras, och så sker också än så länge. Man har en öppen väg via sjön, och med en ganska omfattande flotta av mindre fartyg så skeppas mat och förnödenheter in, framför allt via Spegelhamn, som ligger mindre än en dags seglats bort. Med starka roddare skulle ett långskepp kunna ta sig hela vägen fram och tillbaka på en lång dag, men i gengäld inte vara särskilt effektivt dagen efter. Därför reser de flesta enkel väg på en dag, och är under gång nästan alla dagar i veckan. Endast enstaka vilodagar läggs in, och man sliter hårt – det går inte att hoppas för mycket på att det milda vädret ska hålla i sig, och om isen lägger sig på Almarsjön, så blir man hänvisad till att köra slädar på den i stället för att segla. Slädturer är visserligen snabba och säkra, men innan isen blivit tjock nog så är det livsfarligt, och även sedan måste man räkna med förluster. Dessutom, och inte minst, så är en släde inte i närheten av så stor som ett skepp när det gäller mattransporter.
Varor som saknas i Geda nu är först och främst vissa basvaror, som spannmål, malt och humle. Det har utfärdats förbud mot att sälja öl starkare än tredje bryggningen – de första avtappningarna måste spädas. På detta sätt spar man på malt och humle, men i gengäld knorrar mången borgare över att inte få dricka riktigt kvällsöl.
På samma sätt är det vissa dagar ont om bröd. Då får man äta betor i stället, något som ännu finns i rikliga mängder. Dessa ransoneras dock också, om än mindre hårt än de mer populära varorna.
Som en följd av den varierande bristen på vissa basvaror såväl som annan mat, så har matvanorna bland folk ändrats. Exakt hur är svårt att kartlägga, men som redan antytts så lär allt fler få vänja sig vid att äta rovor, betor och andra knölar mest varje dag framöver, även de som sällan behövt det förr.
Det mesta som associeras med lyxkonsumtion är numera helt omöjligt att uppbringa. Det har uppstått en blomstrande svart marknad som handlar med allt som inte längre går att föra in i staden. Någon sägs ha sålt en liten påse torkade sydländska frukter för över en silverkrona, för att tre dagar senare köpa tillbaka den för mer än det dubbla, och då var den halvfull!
Stadens ledning försöker slå ned på sådan här handel, eftersom den i längden knappast gynnar någon, och dessutom kan leda till missämja mellan folk i staden. Det är förstås nästan omöjligt, men man gör så gott man kan med "razzior" och ständiga patruller i de mörkare kvarteren i staden.
Under hösten har många hundra flyktingar samlats i Geda. Med tanke på stadens storlek så är det en betydande mängd, och de hotade att bli ett verkligt problem. De måste försörjas på något sätt, samtidigt som de håglöst irrade omkring på stadens gator. Efter upploppen (se nedan) har det utfärdats påbud med kungligt gillande att det är förbjudet att dagdriva i Geda. Den, över 12 års ålder, som påträffas utan att kunna redovisa nyttiga göromål kan nu tas i tjänst av försvaret. Det innebär huvudsakligen endera av (1) fungera som arbetskraft vid de intensifierade befästningsarbetena, (2) summarisk utbildning till, därefter tjänst som, vaktsoldat; (3) tjänst som roddare vid skeppningen av förnödenheter.
De flyktingar som värvas placeras i särskilda förband, eller hopar som de kallas, under befäl av särskilt betrodda medlemmar ur frälsehirden. Detta medför naturligtvis viss segregation, vilken i sin tur kan antas ha bidragit till oroligheterna (se nedan).
Den som tredskas kan drabbas av kroppsbestraffning eller fängelse. De som av någon accepterad anledning – ålder eller allmän skröplighet och svaghet är i princip de enda – inte kan fullgöra sådana tunga tjänster som det oftast rör sig enligt ovan, används till mer "perifera" tjänster, som gatusopning, transporter inom staden, djurskötsel o.s.v., o.s.v. Uppgifterna som måste lösas är utan ände, liksom flyktingarna verkar vara ibland…
För ett par veckor sedan kom det första gången till kungens kännedom att det var oroligt i staden. Inte bara allmänt oroligt och stressat, som man skulle kunna vänta sig i en situation som den rådande, utan rejält oroligt, med bråk på många krogar.
Under den veckan eskalerade bråken, och lämnade krogarna till förmån för gatorna och torgen. Kulmen kom några dagar senare, i förra veckan, på den sista november. Då urartade två stora bråk fullständigt, och gav upphov till två till att börja med oberoende pöbelhopar som härjande dog fram genom staden. Geda är nu inte så stort, trots allt, och de två hoparna möttes förstås, till råga på allt intill en av stadens broar, på det lilla torget vid brons fot.
Den följande bataljen var säkert det högsta nöje för en furstlig utsänd, men precis motsatsen för kungen och hans hov, som kunde bevittna större delen av händelserna från ett av borgtornen högt över staden. Till sist såg man ingen annan råd än att skicka ut gårdshirden i full rustning för att skingra hoparna. Detta skedde ganska programenligt, men när dammet lagt sig så hade flera människor dött under dagen, de flesta helt enkelt ihjältrampade i den myllrande, skrikande och helt tanklösa folkhopen.
Bakgrunden till bråken har framför allt visat sig vara den stora mängd mer eller mindre sysslolösa soldater som trängs innanför murarna, särskilt de dåligt disciplinerade flyktingsoldaterna. De blir retliga efter veckor av patruller eller vakttjänst, och så börjar olika motsättningar spira och gro. Plötsligt kan den mest banala felsägning eller något annat minimalt socialt misstag vara orsak till svåra slagsmål eller allmänna bråk. Särskilt motsättningar mellan soldater och den "civila ordningsmakten" är vanliga, där soldaterna ofta hyser låga tankar om de civilas brist på ordning eller mod eller liknande, medan de civila menar att soldaterna är brutala och ohyfsade, och att de antastar borgardöttrar (eller för all del -söner!).
Det har genom undersökningarna som företogs efter "sista-november-upploppet" framkommit att det bildats olika fraktioner bland soldaterna, och även inom borgarvärn och stadsvakt. Till att börja med slöt man sig tydligen samman i grupper baserade på ursprungsort eller hemmaförband. Utländska legotrupper gick för sig, gedanier för sig; militärer för sig och ordningsmakten för sig. Sedan inträffade ytterligare delningar, och mindre grupper av mer uttalat våldsbenägna individer bildades. Vissa av dessa slog uppenbarligen ihop sig, och började ge sig efter de andra på ett mer aktivt sätt. Kulmen blev att ett par egentligen – till synes – av varandra oberoende och ganska obetydliga bråk i förlängningen ledde till det stora upploppet.
Särskilt tydlig har motsättningen varit mellan borgarvärnet och andra delar av "ordningsmakten" å ena sidan och flyktingsoldaterna å den andra. En redan spänd situation har heller inte gjorts bättre av att främlingar av alla slag, inklusive utländska legoknektar, har fått klä skott för allehanda ovidkommande småsaker som man retat sig på.
På kvällen före upploppen utbröt ett mindre krogbråk på tavernan Lyckliga Grisen i centrala Geda. Det ryktas att det var några almadianska legoknektar som varit lite för "kärvänliga" mot en piga, vars trolovade, en vaktman från kvarteret, sett detta och gått emellan. Värden försökte driva ut bråkstakarna med sin gamla hillebard, vilket tyvärr var ett misstag. Soldaterna gav värden grundligt med stryk, och slog sedan sönder serveringen från tak till golvplanka.
Snart hade ryktet spritt sig, och ett band inhemska knektar beslöt sig för att "ingripa", d.v.s. ge utlänningarna en omgång. Tyvärr var detta mindre lätt att göra än att säga, och bråket drog sig ut på gatan och det intilliggande torget.
Ungefär samtidigt verkar ett bråk på en taverna i nordligaste Geda ha gått överstyr på ungefär samma sätt. Här var det ett gäng flyktingsoldater knektar som råkade i luven på några yngre medlemmar av stadsvakten, och detta bråk ska ha handlat om falskspel.
De två hoparna följde olika vägar, men hamnade framåt gryningen på varsin sida av Storbron.
Under det att gryningsljuset började tillta över staden, drabbade de två upploppshoparna samman på brotorget på Storbrons västra sida.
Till att börja med fanns tydligen någon form av ordning bland kombattanterna. De höll sig åtminstone hjälpligt till sina egna, och gav sig på alla andra. Detta var dock ett övergående fenomen, och inom någon timme var hela torget och de intilliggande gatorna ett myller av människor som slogs, idkade skadegörelse och – i den mån de kunde – söp.
När kaoset kommit så här långt såg kungen och hans rådgivare ingen annan råd än att skicka ut gårdshirden i full rustning för att bryta upp stridigheterna. Det var först när stadens vaktstyrkor uppenbarligen inte var förmögna att hantera situationen – och t.o.m. verkade vara inblandade i själva upploppet – som en åtgärd som denna blev aktuell.
Efter dessa oroligheter utfärdades förbudet mot dagdriveri i staden, och man har intensifierat arbetet på de yttre befästningsverken. Hirden tjänstgör nu emellanåt som patrullstyrka i staden, och väcker respekt där den drar fram, men bakom deras ryggar fortgår förstås svarthandel och utskänkning som om inget hänt. Läget är fortsatt spänt i Geda.
–En tanke som är svår att skaka av sig är förstås att detta skulle kunna vara fiendens verk. Många både i staden och på borgen går på tå nu, och ser spioner överallt. Men hur är det egentligen? Skulle fursten kunna slingra sig ända in i rikets hjärta, Imrarsborg över Geda? Att det skulle gå, och till och med gå ganska lätt, att tubba några mer eller mindre obegåvade och odisciplinerade soldater till att starta upplopp, är nog de flesta eniga om, men också om att det lika gärna skulle kunna ha blivit bråk utan yttre initiativ, med tanke på de rådande omständigheterna.
Man är emellanåt bekymrade över huruvida fursten har många spioner eller andra former av utsända i de egna leden. Så sent som för ett par veckor sedan fångades en man in, som spritt rykten om furstens överlägsna styrka, stadens omedelbart förestående fall, hur bra alla mår i furstendömet o.s.v. på mer än en krog i staden. Han erkände märkligt nog ganska fort att han opererade på någon form av furstligt direktiv, men kunde inte ge detaljer som räckte för att hitta någon mer central person. Det förefaller dock som om fursten har ögon och öron i Geda, och många är oroliga för att inte ens Imrarsborg ska vara fredat från slinkande lyssnare med långa öron och tjuvaktiga fingrar. Alla som är obekanta synas noga, och stämningen är långt ifrån så gästfri som den fordom varit i fadersborgen.
Den spända situationen gör att främlingar ögnas med stigande misstänksamhet, och ibland öppen avsky. Man viskar på tavernor och värdshus om vem man känner igen och vem som är främmande, och trots (eller kanske på grund av) att staden är full av soldater, såväl inhemska som utländska, så är främlingsskräcken påtaglig.
Bevakningen av stadens portar har dubblerats, och man diskuterar t.o.m. att utfärda något slags pass för alla som kommer och går genom dem. Ännu återstår att se hur man bäst kan täppa till furstens "läckor" från Geda. Och så har ju fienden svartkonstnärer på sin sida, viskas det om.