Gautrike är ett mindre utvecklat samhälle än de övriga rikena i Thule, undantaget Nifelheim. Det är fortfarande i mycket ett ättesamhälle som domineras av en grupp mäktiga stormanssläkter.
Riket är i princip ett valkungadöme; när kungen dör kan den som söker efterträda honom ställa upp vid alltinget och hyllas eller förkastas av stormännen. En kandidat måste dock vara av kungligt blod, vilket i praktiken de senaste seklerna inneburit att hon måste tillhöra eller ha nära band till Gyltaätten, som är den enda kungaätten i riket. Den är dock stor och vittförgrenad, och många har ”adopterats” in i den.
En del liknar förhållandena i rikena kring Almarsjön, som beskrivs i Världshäftet, men mycket skiljer sig åt. Här tas främst de sistnämnda fallen upp.
Den viktigaste indelningen är mellan fria och ofria. De fria är en vittomfattande grupp som omfattar stormännen, prästerskapet och bönderna. De har alla lagens skydd, rätt att bära vapen och ett visst inflytande över åtminstone lokal politik. De ofria är trälar och brytar.
Stormännen: Det finns ingen formell frälseinstitution i Gautrike (eftersom det inte finns stående skatter), men det finns en bördsaristokrati av rika och mäktiga ätter som motsvarar adeln i de Norra Kungarikena. Främst bland stormännen är jarlarna, som har militärt ansvar för en del av landet, formellt som kungens ställföreträdare men i praktiken ofta efter eget huvud. Jarlarna äger stora godskomplex med många gårdar, som brukas av landbor, brytar och trälar, och omger sig med egna följen av tjänare och krigare. Det finns normalt sju-åtta länsjarlar, som är lokala stormän enligt ovan, och en eller två riksjarlar som mer direkt går kungens ärenden. Ett lägre stormannaskikt utgörs av tegnarna, som dels gör krigstjänst vid behov, dels har vissa lokala uppdrag som oftast går i arv i familjen – det kan t ex handla om att underhålla vägar och broar inom sitt område. Tegnarna utgör vid sidan om kungens och jarlarnas hirder kärnan i krigsmakten. Det finns ca 120 tegnar i Gautrike.
Prästerskapet fungerar ungefär som i de Norra Kungarikena. Se dock Religion nedan.
De fria är huvuddelen av befolkningen: bönder, krigare, skalder, jägare, hantverkare, handelsmän och tjänare. Bönderna är inte livegna; man skiljer på de självägande som äger sin egen jord och landborna som brukar en stormans, kungens eller kyrkans jord. De sistnämnda är oftast frigivna trälar eller ättlingar till sådana. Bönderna betalar till skillnad från i de Norra Kungarikena inte stående skatter men är skyldiga att fullgöra vissa motsvarande, men inte lika fast reglerade, förpliktelser. Det finns ingen borgarklass som sådan; hantverkare och handelsmän är oftast bönder med hantverk eller köpenskap som bisyssla.
Trälarna är helt enkelt slavar, som är sina herrars egendom. De används huvudsakligen i jordbruksarbete. Trälar kan vara födda till trälar, ha fått ge sig till träl frivilligt för att klara försörjningen, ha dömts till träldom för brott (ovanligt, men förekommer) eller ha tillfångatagits. Det sistnämnda har främst drabbat vildmän från skogsmarkerna i öster, men även krigsfångar från Nifelheim eller Eormenland. De flesta trälar är grovarbetare på sin herres gård. De som har det bäst är de skickliga hantverkarna. Träldom går i arv, men en träl kan i flera fall förtjäna frihet åt sig eller sina barn.
Det finns ett par mellanting mellan fria och ofria. En bryte är en ofri förvaltare; det är t ex kungens brytar som håller uppsikt över kungsgårdarna. De ofria brytarna är således paradoxalt nog ofta mäktigare än många fria bönder. Fostrar är frigivna trälar som odlar upp egna små gårdar på sin herres mark.
Slutligen finns, som i alla riken, de egendomslösa. Denna grupp är inte lika talrik i Gautrike som i de Norra Kungarikena; fr a är inte de vandrande lösarbetarna och daglönarna fullt så vanliga då mycket av deras arbete sköts av trälar. Det finns dock en del sådana, liksom resande gårdfarihandlare, hantverkare, skalder och runristare.
Kungen eller - som nu - drottningen bär upp riksenheten. Hans maktbefogenheter är begränsade och till viss del symboliska; han är ofta beroende av stöd från lokala stormän och ting för att göra sin vilja gällande i ett visst område. Han ska upprätthålla lag, ordning och fred i riket och har för det ändamålet följande resurser:
Kungen omger sig liksom stormännen med ett följe, hirden. Dess medlemmar är trohetssvurna till hans tjänst och beskyddas och försörjs i sin tur av honom. Formellt räknas jarlarna och tegnarna ute i riket som ”hedersmedlemmar” i hirden. Hirden består av krigare och tjänstemän, både fria och ofria
Jarlarna anses vara kungens ställföreträdare i sina områden, men det är inte riktigt fråga om vare sig fullständig kronotjänst eller feodalt länsväsen. Jarlen utövar i praktiken sin gamla maktställning men i kungens namn och i dennes frånvaro. Han är dock skyldig att ställa sina – främst militära - resurser till kungens förfogande när denne så kräver. Det är dock långtifrån alltid som alla jarlarna utan knot ställer upp vid kungens sida.
Rättssystemet liknar det i de Norra Kungarikena. Lagen förs vidare genom muntlig tradition av lagmän och –kvinnor, ett ämbete som ofta men inte alltid går i arv. Kungen är högste rättsvårdare i riket, men det finns inga kungliga edslagar som de i Norra Kungarikena.
Tingen är lokala sammankomster där lokalt viktiga frågor behandlas; förutom rättegångar och lagdispyter inbegriper tingen ofta marknader, arrangerande av äktenskap och handelsförbindelser, sociala sammankomster där vänskap och lojaliteter befästs med gåvor och eder, ett tillfälle för kungliga påbud, etc. Alla fria, bofasta män och kvinnor har rätt att närvara.
De flesta brott bestraffas med böter. Ett centralt koncept här är vargäld eller mansbot, den summa pengar som den som dräper en annan är skyldig att erlägga i böter. Mansbotens storlek beror på offrets ställning och betydelse. Trälar har ingen mansbot, men om en träl dödas eller fördärvas kan ägaren kräva gottgörelse som för stulen egendom. En fullvuxen träl brukar värderas som likvärdig med en oxe. Om missdådaren inte själv har råd att betala sina böter träder vanligtvis hans ätt in och betalar.
Somliga brott, s k urbota brott eller nidingsdåd, kan inte sonas med böter. Detta gäller t ex lönnmord, förräderi och stöld. (Det sistnämnda beror inte på något särskilt starkt moraliskt fördömande utan för att man utgår från att den som måste stjäla inte har råd med några böter, utan bara har sitt liv att gälda med.) Rena dödsdomar utdöms relativt sällan, vanligare är att förbrytaren döms fredlös. Vem som helst kan då dräpa honom ostraffad, och den enda räddningen är att leva som stråtrövare i vildmarken eller gå i landsflykt.
Lagtvister kan ibland avgöras genom tvekamp, om kontrahenterna inte kan enas om en uppgörelse. Dessa lagliga tvekamper utkämpas under invecklade traditionella regler.
Gautrikes ekonomi är till största delen baserad på jordbruk. Handeln och penningekonomin är svagare än i övriga Thule; det är först under kung Aune som man börjat slå egna mynt, och det är fortfarande vanligare med utländska mynt och andra värdesaker. Då marknads- och penningekonomin är svaga finns fortfarande vad man kan kalla en gåvoekonomi; ömsesidigt utväxlande av gåvor är viktigt. Generositet anses som en mycket central dygd för en gaut, särskilt en storman. Gåvor skänks för vänskaps skull och som tack för hjälp, men gåvogivande är aldrig något lättviktigt. Ofta är det besvärligare att ta emot en gåva än att skänka en, då det skapar en skuld att återgälda gåvan med en större gåva. Att förklara sig stå i någons skuld är en allvarlig sak. Gåvor behöver inte enbart utgöras av skatter som guld och smycken; det kan röra sig om mat, husrum, vapen och rustning, land, hästar, arvklenoder, trälar, krigstjänst, etc – äran som denna rikedom för med sig är en del av gåvoekonomin..
Det finns dock några fastare marknads- och handelsplatser där köpmän ägnar sig åt mer traditionell handel. Byteshandel är dock fortfarande vanligt särskilt på landsbygden; särskilt pälsar är en populär handelsvara.