Om administrationen i Furstendömet

Theo Axner och Leif Eurén, 2002

Administrationen i det nuvarande Furstendömet Margholien var tidigare traditionell, i det närmaste obefintlig. Bönderna hade en lös organisation i socknar och tingslag (de sistnämnda kan jämföras med häraderna i grannrikena). Formellt lydde åtminstone södra och mellersta Margholien, där de flesta av de svionska bönderna levde, under kungariket Gedanien, men detta förhållande var mer symboliskt än faktiskt. De stående skatter som införts i det egentliga Gedanien och de övriga rikena kring Almarsjön hade aldrig genomdrivits norr om Högälven, vilket innebar att de tributer de margholiska bönderna hade att bidra med till kungens underhåll (gästning) bara krävdes ut om kungen faktiskt besökte dem. Få kungar brydde sig om att företa resan till det oländiga och skogiga Margholien. Eftersom inga stående skatter indrevs fanns heller inga fogdar för att driva in dem. Ansvaret för gästningen innehades av länsmän, ett ämbete som oftast innehades av rikare lokala bönder. De allra flesta bönderna i Margholien var självägande med små egendomar. Det fanns inget frälse, och även de storbönder som utgjorde ”överklassen” hade ganska blygsamma tillgångar med grannländernas mått mätt.

I och med Furstens upprättande av sitt nya rike i Margholien förändrades den administrativa strukturen i grunden. Landet delades upp i distrikt, ofta motsvarande de gamla tingslagen. Som föreståndare över vart och ett tillsattes en ståthållare med underlydande fogdar, och med uppgift att driva in skatterna och överlämna dessa till Fursten.

Även rättsväsendet har reformerats. Numera har ståthållaren domsrätten i sitt distrikt, över såväl bönder och livegna som fogdar och andra lägre i hierarkin. De förut vanliga lagtingen har helt försvunnit, ersatta av ståthållarens domstol; sockenstämmorna finns kvar men har inte så stort inflytande. I varje socken finns också en Furstlig syningsman som övervakar stämmorna. Naturligtvis har Fursten (eller någon med hans fullmakt) överhöghet över all rättskipning.

Den övergripande administrationen i riket sköts av Ministeriet. Det är en samling ämbetsmän i Hierarkin, som under ledning av Förste Ministern, Egil Örnkloo, fattar de beslut och utfärdar de regler som styr hur saker och ting ska genomföras i riket. Därifrån sköts samordningen av rikets resurser, och där utfärdas även de Furstliga besluten om hur de administrativa posterna ute landet tillsätts. Eftersom Margholien befinner sig i ständig expansion, eller åtminstone har gjort det de senaste åren, har folk flyttats runt av Ministeriet till de ställen där de bäst behövs. Det har gjort att kunskapen om hur det står till i olika delar av riket är minst sagt splittrad. Den som är lite mer vågad säger att inte ens Ministeriet känner till läget i hela landet.

Utöver ståthållarna finns det patroner. Det är beteckningen för de personer som driver Furstens gruvor och hyttor (även om de föredrar den traditionella beteckningen Bergsmän). Hit räknas även de som sköter sten- och kalkbrott, samt olika slags bruk. Även vissa rörliga enheter, t ex de som bygger broar och fästningar, räknas till denna kategori. Patroner är helt fristående och är inte under överhöghet av den ståthållare på vars landområde de verkar. Istället ansvarar för själva för sitt folk, arbetare och trälar, på samma sätt som en ståthållare.

Ytterligare en kugge i Margholiens administrativa maskineri är Transportbrigaden. Det är soldater och befäl direkt under Ministeriets befäl, som sköter transporterna av förnödenheter och annat från de platser där de produceras till respektive legion. Brigadens trupper deltar inte i regelrätt strid, men är väl rustade för att kunna försvara sig och sina värdefulla transporter mot rövare och partisaner. Transportbrigaden är visserligen bäst klädda av alla soldater i Furstens tjänst, och har det bästa kosthållet, men det finns ett visst mått av förakt i legionerna mot dessa, som man säger, "bortklemade tunnrullare som aldrig sett verklig strid".

I och med rikets expansion infördes på hösten 1140 ytterligare en administrativ nivå, mellan ståthållare/patroner och Ministeriet. Dessa kallas prefekter och deras område provinser. Prefekten har till uppgift att samordna ståthållarna och utgöra kontaktytan till Ministeriet. Inte alla distrikt ingår i provinser, utan bara där det bedöms nödvändigt. Så t ex är Gedanien en provins, medan distrikten i det centrala Margholien inte ingår i någon.

Under det senaste året har det även på sina ställen även utnämnts landgrevar enligt Almadiansk förebild. Dessa har en position helt frikopplad från ståthållare, patroner och prefekter. Istället ska de, enligt sina Furstliga förordnanden, övervaka och samordna verksamheten i sitt område. Detta omfattar flera distrikt, men är inte så stort som en provins. De har ingen beskattningsrätt eller domsrätt, men står Fursten och Ministeriet nära. De är en sorts fastare rotad version av de resande inspektörer som sedan Furstendömets första år rest runt för att granska verksamheten i distrikten.

Eftersom gruvor, hyttor och bruk inte har några odlingar, måste Patronerna få sin verksamhet försörjd utifrån. Det gäller allt de inte producerar själva: mat, kläder osv. Enligt ett dekret från senhösten 1141, ska detta ske genom hemställan till Ministeriet som sedan ordnar leverans via Transportbrigaden. Alternativt får distriktets ståthållare i uppgift att sköta försörjningen (vilket är det vanligaste, även före dekretet). Omvänt ska ståthållarens distrikt förses med nödvändiga redskap och verktyg utav Transportbrigaden efter hemställan till Ministeriet. Varifrån dessa kommer och hur långt de transporterats är något folk förväntas inte lägga sig i. Ministeriet ordnar allt till det bästa... Systemet fungerar ännu inte fullt ut, så man kan fortfarande se gårdfarihandlare saluföra sina varor runt om i landet.

Vad och hur mycket som ska produceras diskuteras ofta med Ministeriet. Det har lett till att ståthållare och patroner tillsatta det senaste året fått detta stipulerat i sina förordnanden, men med övriga är det en tvistefråga om hur mycket de ska lämna ifrån sig. Underskott är dock inte särskilt vanligt, eftersom kraven är låga och inte något problem att leva upp till. Därför blir det för det mesta ett överskott, och inget har hittills sagts om vart det ska gå. I Ministeriet är åsikten att allt överskott ska överlämnas till Fursten, "med stolthet och glädje". Vissa gör det också, kanske inte så mycket för att de anser att det är det rätta, utan mer för att de därigenom hoppas bli uppmärksammade som hängivna och trogna utöver den sedvanliga lydnaden och lojaliteten, och på så sätt få personliga fördelar. Andra konsumerar överskottet i det egna gruppen för att hålla den på gott humör.

Överskott kan också användas till att muta till folk man vill hålla sig väl med, eller säljas vid gränsen. Båda dessa användningsområden innebär att varorna måste fraktas på vägarna, vilket är ett risktagande. Längre transporter i riket bara får skötas av Transportbrigaden – något som med all önskvärd tydlighet klargjorts från Ministeriet. Argumentet är att eftersom Ministeriet vet var allt produceras och var allt behövs, kan det samordna transporterna så att inget arbetet utförs i onödan.

En grupp betydande utsända tas emot i ett Furstligt härläger

För oförutsedda toppar i konsumtionen (t ex hjälp till dem som drabbats av missväxt) och för lagring av varor som väntar på sin mottagare, finns Riksmagasinet. Detta är inte en särskild byggnad, utan ett nätverk av magasin runt om i landet, placerade i anslutning till Transportbrigadens förläggningar. Överskotten från distrikten och varor från bruk och hyttor som inte omedelbart finner sin destination lagras bara till viss del i Riksmagasinet – det säljs istället i Strand till förmån för Furstens kassa. Där köps också de importvaror som ståthållare och patroner hemställt om.

En ståthållare eller patron som inte klarat sina åligganden, rannsakas för förräderi mot Fursten, och straffas om de brustit i sin ledning. Däremot straffas aldrig bönder och andra livegna för sådant av Ministeriet, eftersom man där arbetar efter doktrinen att det måste det finnas folk som kan arbeta om produktionen ska hållas uppe; de får inte dö av svält, inte ens bli arbetsoförmögna av undernäring.

Tilläggas kan bara att Furstens fältstyrkor alltid har överhöghet varhelst de befinner sig i riket. Garnisonstrupper som förlagts till ett område eller ett bruk ställs vanligen under tillfälligt befäl av den lokale prefekten, ståthållaren eller patronen.