Den här artikeln är en komplettering till texten om krigsväsen i Världshäftet och beskriver den militära kulturen i rikena kring Almarsjön. Det mesta gäller generellt för Gedanien, Arosia, Högmark och Sunnanslätt; kommentarer om skillnader finns där de behövs.

Texten är skriven ur de Norra Kungarikenas synvinkel; det är alltså dessas invånares syn på kriget, Furstendömet mm som speglas här, inte nödvändigtvis "sanningen".

• Hierarki och militär etikett
• Hierarki och organisation
• Förhållandet mellan befäl och manskap
• Hälsningar
• Disciplin, brott och straff
• Fångar
• Heder och ära
• Synen på fienden och uppgiften
• Militära rutiner
• Kommandon och ordergivning
• Formationer under marsch och strid
• Fälttecken
• Socialt
• Soldater och civilbefolkning
• Avlöning och underhåll
• Fritid och familj
• Rekrytering och tjänstgöringsvillkor
• Religion och vidskepelse

Hierarki och militär etikett

Som tidigare noterats finns det ingen fastlagd och permanent militär rangskala i de Norra Kungarikena (fortsättningsvis dNK); det finns heller ingen regelbunden "befordringsgång". Så mycket till formell organisation finns inte; härsmakterna är till största delen expeditionsstyrkor som inte förväntas vara samlade alltför länge. Likväl finns naturligtvis en viss befälsstruktur vid varje tillfälle, den är bara just mindre permanent.

Fotfolkets grundläggande enhet är roten, som normalt omfattar 6-12 man. Inom bondehären utgörs roten av folk från en och samma socken. Befäl över roten förs av rotmästaren, vanligtvis den äldste eller erfarnaste i gruppen. Roten har vanligtvis namn efter sin rotmästare, eller i bondehärens fall efter sin socken.

Nästa högre enhet är hopen som leds av en hövitsman (och närmast kan sägas motsvara ett kompani). Inom bondehären är hopen ett härads uppbåd och består av dess olika sockenrotar. Enligt gammal tradition för häradets lagman befäl över hopen, men på senare tid har det blivit ganska vanligt att riddare och frälsemän med mer militär erfarenhet tillsätts. Hövitsmannen assisteras av en banerförare och några svenner eller väpnare, vanligtvis hämtade ur hans eget krigsfölje, som fungerar som underofficerare.

Indelningen i rotar och hopar används även för andra delar av rikets härsmakt, men är inte lika fastlagd. De olika kontingenterna (stormännens krigsföljen, städernas och bergslagernas manskap, värvade knektar) sammanförs och organiseras i hopar vid härmönstringen. Rytteriet indelas inte i hopar utan i banér, anförda av en banérherre - traditionellt uttas i första hand grevar och friherrar till banérherrar. En hop omfattar oftast 50-150 man, ett banér 50-75 ryttare. I somliga fall kan en hop få en mer detaljerad organisation (t ex vid en borggarnison). Då kan också en eller flera underhövitsmän (≈ löjtnant) och överrotmästare (≈sergeant) utses. Det här bör dock inte ses som permanenta "grader" utan snarare tillfälliga uppdrag.

Den sociala hierarkin förblir högst aktuell och är antagligen inte entydigt skild från den militära (låt vara att de ofta sammanfaller i praktiken). Social rang är till skillnad från militär sådan mer permanent och följaktligen antagligen mer respekterad. En riddare som tillförordnats som hövitsman för en häradshop bönder och en som strider i ledet under huvudbanéret ser sig förmodligen båda som relativt jämlika (förutsatt att de har ungefär samma status); den som för befäl har dock fått ett viktigt förtroendeuppdrag och kanske större chanser att utmärka sig.

Som antytts ovan är det skillnaderna i social rang som verkligen upplevs som betydande. Mellan bondesoldaten och hans rotmästare finns ingen större klyfta (de känner dessutom antagligen varandra sedan gammalt); däremot upplevs antagligen avståndet till den adlige hövitsmannen som mycket stort. En riddare eller frälseman som för befäl över andra frälsemän kan få auktoritetsproblem då somliga av hans underlydande medvetet eller omedvetet har svårt att acceptera honom som överordnad.

Hur förhållandet mellan befäl och manskap ser ut i övrigt varierar starkt och beror mycket på tidigare bakgrund. När det gäller en grupp som hållit ihop länge eller har övrig gemensam bakgrund, t ex en frälsemans krigsfölje, en fästningsgarnison eller den ovannämnda sockenroten, är förhållandet oftast relativt gott och informellt även om sociala klyftor fortfarande är viktiga. Däremot blir förhållandet säkert hårdare och mer opersonligt när befälhavaren och manskapet saknar erfarenhet tillsammans; även här finns dock betydande variationer.

Någon allmänt och konsekvent genomförd militär hälsning finns inte i dNK. Man hälsar normalt på sina överordnade med en vanlig bugning om omständigheterna tillåter; annars kan det räcka med att man stramar upp sig och uppenbart fäster sin uppmärksamhet på den överordnade; har man ett vapen draget kan man skyldra med det.

Att upprätthålla fungerande disciplin i en heterogen och löst organiserad här som de aktuella är inte det lättaste. Alla de Norra Kungarikenas härskare är dock angelägna om att upprätthålla god krigstukt och har alla dragit upp krigsartiklar, som föredras när hären mönstras och därefter efterhålls så gott det går. Innehållet i dessa är till stor del traditionellt. Det finns inte något organiserat "militärpolisväsende" utan disciplinen och krigstukten upprätthålls av befälhavarna.

Desertering, fri plundring, stöld, mord och övergrepp mot civilbefolkning är de mest betydande grövre förbrytelserna; fylleri, svordomar, slarv med utrustning och ordervägran hålls efter i mån av möjlighet. De straffsatser som finns är i princip antingen böter (absolut vanligast, ofta "in natura" i form av strafftjänst) eller döden (för grova brott); kroppsstraff förekommer knappast alls.

Olika kontingenter har olika förhållande till disciplinen. Bondesoldaterna strider bland grannar och fränder och har därför en viss social press på sig att sköta sig; de torde också identifiera sig mer eller mindre nära med den lokala bondebefolkningen (även om det här säkert kan luckras upp med tiden om ett fälttåg fortsätter lång tid). Däremot kan de ha svårare med rutiner och ordning. Yrkesknektar å andra sidan är vana vid militär disciplin som sådan, å andra sidan vet de att i praktiken mycket mer blir "tillåtet" på fälttåg än i garnison.

Ett problem för framför allt Sunnanslätt, men i viss mån även Gedanien och Arosia, är att riddarna och frälset ofta uppträder odisciplinerat och bångstyrigt. Speciellt en befälhavare vars "civila" status är lägre än de han ska befalla över kan få svåra problem att vidmakthålla sin auktoritet gentemot stormännen. Problemet blir tydligast i Sunnanslätt där det finns en viss konflikt mellan kronans och högfrälsets intressen både i kriget och i övriga frågor.

Det ses inte som speciellt vanärande i sig att tillfångatas, inte mer än vad själva nederlaget som möjliggör tillfångatagandet är. I vanliga krig har det normala varit att adliga eller mycket rika fångar tas som gisslan och får friköpas av sina fränder; vanliga soldater avväpnas men friges ofta antingen omedelbart eller efter krigets eller säsongens slut, ibland mot ed att inte ta till vapen mot segraren på nytt.

Under kriget mot Furstendömet ser det hela lite annorlunda ut; de Furstliga är uppenbart inte intresserade av lösensummor. De fångar de tar går ett okänt öde till mötes, men de flesta uppgifter säger att de används som trälar på bruken och gruvorna i själva Furstendömet och de ockuperade områdena. Ryktena om den omänskliga behandling som Furstens fångar utsätts för, oavsett status, har gjort att de flesta drar sig i det allra längsta för att ge sig till fånga.

Detta har naturligtvis också påverkat de allierades metoder. Tillfångatagna Furstliga soldater riskerar avsevärt brutalare behandling än vad som annars vore brukligt; är man i allierat territorium kan de som bäst allra hoppas på att berövas sina vapen och sedan "friges" för att få klara sig bäst de vill mot den hämndlystna lokalbefolkningen. Det har också förekommit att fångar lynchas på plats. De allierades ledare, åtminstone de mer samvetsgranna, har försökt stävja den här tilltagande brutaliseringen av krigföringen så gott det går, men med blandade resultat.

I princip hålls de ridderliga idealen högt särskilt bland frälsetrupperna. De har faktiskt kommit att betonas extra starkt nu i kampen mot det mörka Furstendömet; de blir en viktig del i den egna identiteten. Samtidigt har krigets krav, de nya allianserna med folk som har en helt annan inställning till krigföring (inte minst alverna) och de okonventionella vändningar som händelserna tagit krävt anpassning och ibland skurit sig med de vedertagna begreppen.

Under krigets första år har de Norra Kungarikenas härskare och invånare kommit till uppfattningen att det mörka Furstendömet inte bara är en styggelse i Ljusets ögon utan dessutom ett stort och påtagligt hot mot deras fortsatta tillvaro. Följaktligen är övertygelsen att det hela är ett rättfärdigt krig tämligen allmänt utbredd; endast Sunnanslätt vacklar delvis i den. På de flesta håll har också en "segra eller dö"-mentalitet tagit fäste; följderna av ett nederlag är otänkbara.

De Furstligas brutala, hänsynslösa och förrädiska metoder har gjort dem allmänt hatade i de Norra Kungarikena, men attityderna skiftar förstås inbördes. De som tar kriget mest "personligt" är naturligtvis de som drabbats direkt av dess verkningar, främst bönder och frälsemän som levt i de drabbade eller ockuperade områdena. Bland dessa är hämndlystnaden och blodtörsten störst, samtidigt som de också med all rätt fruktar de Furstliga. Åtminstone bland delar av frälset balanseras det hela av en viss motvillig respekt för Furstendömets militära duglighet.

Värvade legoknektar samt, inledningsvis, kontingenterna från det ännu relativt odrabbade Sunnanslätt, ser mindre personligt på det hela. För dem är det än så länge ett krig som andra.

Militära rutiner

Orderspråket varierar i viss mån mellan olika kontingenter och grupper. Typiska och utbredda kommandon är de som användes på Thule i brand, de repeteras här för referens.

Lystring! – Avbryt vad du håller på med och lyssna uppmärksamt.

Fall in, fall in! – Ställ upp på enligt överenskommen ordning vänd mot befälet, i stram hållning och under tystnad. Tysta samtal som berör tjänsten accepteras.

Utgå! – Lämna uppställningen för att utföra tilldelad uppgift.

Färde! – Gå framåt, i takt om situationen tillåter. Börja med vänster fot.

Med språng, färde! – Jogga framåt, i formation om möjligt.

Håll! – Avbryt genast vad du håller på med. Stanna om ni patrullerar.

[Befäl] [namn], avge rapport! – Befälhavaren (rotmästare, hövitsman etc) kliver fram från sin enhets uppställning och avger en sammanfattat rapport över närvaro- och hälsoläget i enheten, frågor samt ev. observationer eller ingripanden.

Sköldmur ställ! – Soldater med sköldar ställer sig framför övriga och sluter tätt ihop. Om tid finns i förutbestämd ordning, annars på närmaste plats. Ev vänsterhänt soldat tar vänsterflanken.

Gå på! – Signal till att gå in i närstrid.

Fall tillbaka! – Backa tillbaka från fienden. Bryt inte eventuell sköldmur.

Spänn edra bågar! – Vid denna order börjar bågskyttarna beskjuta fiender.

Vid mönstringspunkten delas hären eller styrkan in i hopar (fotfolk) och fanor/banér (ryttare), och om så inte förr har skett tillsätts hövitsmän för alla dessa enheter. Bondehären har en "färdig" indelning i häradshopar. Kontingenter som innehåller både ryttare och fotsoldater (t ex en stormans hird) delas upp mellan dessa; om fotfolket inte är många nog för att utgöra en egen hop, vilket är det vanligaste, förs de samman med andra mindre kontingenter till en hop. Alla hövitsmän och deras medhjälpare är vanligtvis till häst, men de strider förstås med sina enheter (till fots i de aktuella fallen). Under marsch rör man sig vanligtvis hopvis men inte särskilt strikt ordnat.

När det gäller stridsformeringar brukar organisationen behöva anpassas; hoparna är inte nödvändigtvis fungerande taktiska enheter, men de brukar fortsätta utgöra byggstenar i stridsformationerna. Här nedan anges de mest typiska formationerna:

Ryttare: Det vanliga är att huvuddelen av ryttarna samlas i ett "huvudbanér" som utgör härens tyngsta chockstyrka. Vid behov avdelas mindre banér för stöd eller detaljuppdrag. Har man lätta, båg- eller armborstbeväpnade ryttare placeras dessa också för sig i ett eller flera skyttebanér. En stor här kan ha flera huvudbanér. Huvudbanéret använder sig normalt av den klassiska riddartaktiken att rida till storms i samlad tropp med sänkta lansar; det gäller att maximalt utnyttja den kombinerade tyngden av rustning, vapen och häst. De bäst rustade riddarna och stormännen rider vanligtvis i de första leden.

Fotfolk: Fotsoldater rustade för närstrid ställer vanligtvis upp i täta falangliknande formationer; de är vanligtvis beväpnade antingen med spjut och sköldar eller stångvapen. De bäst rustade och beväpnade placeras vanligtvis i främsta ledet. Då fotsoldaterna saknar effektiv drill är de här formationerna inte särskilt manöverbara utan får främst defensiva funktioner.

Båg- och armborstskyttar ställer om terrängen tillåter det upp på skyddade platser eller höjder; annars oftast framför det övriga fotfolket och/eller på flankerna. Mindre grupper kan också spridas ut i mycket löslig formation som skärmytslings- och störtrupper.

Egentliga uniformer förekommer som noterat inte, även om vissa kontingenter - kungens eller en stormans gårdshird, en stads kontingent, etc - kan vara enhetligt klädda och utrustade. Däremot har Ljuspilen anammats som ett gemensamt fälttecken för hela alliansen - åtminstone de Norra Kungarikena. Alla soldater ska bära en Ljuspil synlig någonstans på sig, antingen som ett märke på kläderna eller på en armbindel, eller som en medaljong hängande runt halsen eller i bältet. Det vanligaste är att man bär en armbindel i någon ljus färg (vitt, ljusgrått eller gult) med Ljuspilen på. Den är traditionellt i olika färger beroende på vilket rikes tjänst man är i (färgen är i sin tur hämtad ur respektive riksvapen):

Gedanien - blå

Arosia - röd

Högmark - grön

Sunnanslätt - svart

Socialt

De Norra Kungarikenas härar består som bekant av mycket olika kategorier soldater, och dessa har naturligt nog olika syn på civilbefolkningen (och tvärtom).

Bondesoldaterna uppfattar sig förstås inte som särskilt åtskilda från civilbefolkningen. Yrkesknektarna känner naturligt nog ofta mindre samhörighet med bondebefolkningen, speciellt om de inte befinner sig i sitt hemland. Utländska legoknektar är de som oftast kommer i konflikt med civilbefolkningen; speciellt de som kommer från feodala länder där böndernas status är låg och är vana vid att de kan behandlas därefter.

Omvänt gäller att soldaterna allmänt respekteras av sitt eget lands civilbefolkning så länge de sköter sig. Frälset har naturligtvis stor respekt med sig, och deras krigsföljen brukar också ha gott anseende. Legoknektar och utländska trupper betraktas däremot med fruktan och misstro tills de bevisat sina goda uppsåt.

Yrkessoldater är generellt välavlönade. Ingår de i en stormans – eller kungens – hird får de mat, kläder, husrum och utrustning av sin herre och får penningsold "för besväret"; till skillnad från lejda knektar som lever på sin sold.

De uppbådade styrkorna – frälsemän med följen, bönder och borgare – ska tjäna en viss tid, normalt upp till två månader på ett år, utan ersättning och i princip själva hålla med proviant och utrustning. För stormännens krigsföljen innebär detta i praktiken att de avlönas och underhålls av sin herre och inte av kungen; även bonde- och borgarkontingenterna brukar förses med utrustning och proviant mer eller mindre gemensamt av sina respektive samhällsmenigheter. Legoknektar får naturligtvis sold av sin värvare (kungen eller någon annan) från första början. När tiden ifråga löpt ut får även de uppbådade styrkorna – på alla nivåer – sold om de måste förbli i fält eller garnison längre. Den fältsold som utbetalas för de här ändamålen är snålare tilltagen, men fortfarande inte oskälig. De stormän som tycker sig ha råd med det kan förstås neka att ta emot solden och fortsätta tjäna på egen bekostnad så länge de förmår.

Hurpass regelbundet avlöning sker varierar och beror förstås på resurser. Matförsörjningen klaras för det mesta av - undantaget den hotande krisen för Geda - men penningsoldleveranserna kan bli extremt oregelbundna i trängda områden.

De uppbådade trupperna skickas som sagt hem så fort de inte direkt behövs i fält. Under fälttåg och garnisonstjänst ägnas fritiden antagligen åt traditionella nöjen – sång och dans, tärnings- och brädspel, mer eller mindre våldsamma lekar, samt om möjlighet finns dryckeslag.

Många av de uppbådade soldaterna har familjer, men dessa är normalt kvar hemma. Ibland kan de dock tänkas följa med som en del av trossen eller, i fall av stormän, ens personliga följe.

Inga permanenta styrkor tillgriper normalt tvångsvärvning; kungens och stormännens gårdshirder och andra garnisonstrupper är frivilligt värvade yrkessoldater. De uppbådade enheterna tjänar i princip under tvång, men det rör sig om uttalat tillfälliga uppdrag. De kontingenter som tas ut av bondebefolkningen och städerna är också såpass små (6-12 man per socken, vilket oftast bara innebär 1-2 per by) att de ofta åtminstone till del kan fyllas med frivilliga.

Ett särfall utgör de hopar och fänikor som kung Imrar av Gedanien och drottning Katarina av Arosia låtit värva huvudsakligen bland de hemlösa krigsflyktingarna. Dessa är i princip volontärstyrkor, men rekryterna har inte alltid haft så mycket till val.

De uppbådade styrkorna är i princip bundna att förbli i tjänst tills kungen eller motsvarande skickar hem dem. Tjänar de mer än två månader på ett år har de dock rätt till ersättning för extratiden, och starka skäl måste föreligga för att kungen ska kunna kräva lång tjänst (nu under det här kriget är förstås omständigheterna speciella). Normalt behålls få om några av de uppbådade trupperna i tjänst över vintern.

Ljusets lära, inte minst dess yttre former, förblir en mycket viktig fast punkt i soldaternas tillvaro. Den blir en symbolisk trygghet men också en viktig gemensam identifikationspunkt. Böner och andakter hålls regelbundet, i anslutning till samlingar men också enskilt. Individuell inställning till det andliga varierar lika mycket som alltid, men de flesta blir extra noga med att "vara på den säkra sidan"; man slarvar mindre med bikten, och många bär säkert Ljuspilar, "reliker" eller "magiska" amuletter.

Inför ett slag eller annan aktion hålls säkert andakt eller t o m mässa, och ceremoniella handlingar av olika slag förekommer också. Arosierna brukar t ex inför en strid gå ner på knä, göra piltecken (vidröra pannan, läpparna och bröstet i följd), upp en bit jord och kyssa denna medan man lågmält anbefaller sig i Ljusets händer.

Här följer några helt korta stolpar om vad man i allmänhet sett av Furstens här.

Människor: Furstens huvudstyrka är hans vältränade och disciplinerade mänskliga soldater, tydligen värvade från alla möjliga håll både i Thule och annorstädes. De utgör kärntruppen i alla större fält- eller belägringsstyrkor. De är ganska tungt rustade med brynjor, hjälmar, spjut och stora rektangulära sköldar, svarta med det sexuddiga korset (Furstens märke) i vitt. Några har armborst i stället för spjut och sköldar; alla bär svarta tabarder med Furstens märke på. De är omtalade för sin vildsinthet i strid och överlägsna organisation och manöverförmåga. (Tänk: blanda romerska legionärer med Tengilssoldater från "Bröderna Lejonhjärta".)

Vildmän: De hedniska margholiska vildmännen har tydligtvis gått i Furstens tjänst; de är vanliga i hans lätta spanings- och rädstyrkor. De liknar de vildmän som syns till i västra Arosia; primitiva och klädda i skinn, utrustade med pilbågar och spjut. Alla de margholiska vildmän som synts till har burit svart krigsmålning, oftast i form av det sexuddiga korset målat i svart över ansiktet. Somliga har också fått se en del av deras vämjeliga blodsceremonier; de sägs göra halsband av fallna fienders tänder och fingerben, och i somliga fall t o m äta deras kött.

Svartfolk: Fursten har också tagit gott om orcher och vättar från de vilda Nordanlanden i sin tjänst; de sistnämnda oftast uppsuttna på de jättelika margholiska ulvar vars blodisande ylanden spritt skräck genom vinternätterna i Gedanien och Arosia. De verkar dock inte ha tränats till samma nivå av disciplin som Furstens mänskliga soldater; kanske går det inte att få sådan ordning på orcher. De är likväl farliga och ytterst skräckinjagande.

Domedagsgardet: Furstens närmaste livvakt och verkliga elitstyrka tycks gå under namnet Domedagsgardet. De har bara uppträtt samlade i slaget vid Månhella och omfattade då ett knappt hundratal tungt rustade riddare i groteskt dekorerade rustningar. Sedan dess har enskilda dylikt utrustade gestalter synts till med olika Furstliga styrkor, men de har inte siktats i större antal. Domedagsgardet, och tydligen vissa andra Furstliga elitstyrkor, bär sköldar med det sexuddiga korset överlagt med en grinande dödskalle.

Det här är en liten referensordlista över militära termer i Thule.

Banér – militär enhet bland rytteriet. Omfattar ett antal lansar (oftast 10-15) under ledning av en banérherre.

Banérherre – anförare av ett banér. I de Norra Kungarikena är grevarna och friherrarna traditionellt banérherrar.

Bondehär – den styrka som de fria bönderna i ett rike är skyldiga att sätta upp och utrusta i händelse av krig.

Faneförare – den som bär en hops fana.

Flyktingsoldater – soldater som drottning Katarina låtit värva bland de hemlösa flyktingarna i landet.

Frälseryttare – frälseman eller -kvinna som gör krigstjänst till häst. Ska vara utrustad med lans, svärd, sköld, brynja, hjälm och stridshäst.

Fänika – kontinental term för enhet, motsvarande hop. Används ibland om värvade förband.

Hird – en kungs eller stormans permanenta krigsfölje, vars medlemmar svurit sin herre trohet och tjänst.

Hop – militär enhet bland fotfolket, närmast motsvarande ett modernare kompani. Omfattar normalt 50-150 man men kan vara större. Leds av en hövitsman. I bondehären är hopen ett härads samlade uppbåd.

Hövitsman – kan betyda "befälhavare" eller "chef" i största allmänhet, men betecknar också befälhavaren för en hop eller annan tydligt avdelad styrka (t ex en fästningsgarnison). Närmaste moderna motsvarighet: kapten.

Landvärn – det totala uppbåd som tas ut i extremfall. Här går alla vapenföra man ur huse beväpnade med vad de kan få tag i. Används bara för lokalförsvar.

Lans – den grundläggande militära enheten inom rytteriet. En lans är en rustad frälseryttare samt några väpnare och/eller svenner, i genomsnitt 4-5 man.

Legoknekt – soldat som värvats för en begränsad tid mot penningsold. Betecknar oftast men inte nödvändigtvis en som tjänar under en annan herre än sin egen kung.

Marsk – ämbete i riksrådet i alla fyra rikena; marsken är "försvarsminister" och agerar överbefälhavare när monarken är förhindrad därtill.

Rote – liten militär enhet, normalt omfattande 6-12 man. Varje socken bidrar med en rote till bondehären.

Rotmästare – befälhavare över en rote.

Skytteförare – anförare för bågskyttarna i en hop.

Sven – beriden soldat, medeltungt rustad, i en riddares eller stormans följe. Större delen av rytteriet utgörs av svenner.

Underhövitsman – biträdande officer, hövitsmans ställföreträdare. För ibland befäl över en mindre del av en hop. Närmaste moderna motsvarighet: löjtnant.

Väpnare – rustad ryttare som inte är riddare. Kan beteckna antingen en odubbad frälseman eller en medlem av en frälseryttares följe (då antingen en ung frälseman eller -kvinna som tränas till riddare eller en ofrälse soldat till häst). Bär samma utrustning som en riddare eller lättare.

Överrotmästare – biträdande "underofficer", vanligtvis i en garnisonstrupp. Närmaste moderna motsvarighet: sergeant eller väbel.