Här följer en liten tidslinje med stora händelser från de sista generationernas liv i södra Thule. De händelser som inträffat under din rolls livstid i hennes hemland kan hon ha varit med om eller inte, men bör i vilket fall som helst ha något förhållande till.
För drygt femtio år sedan dog den gamla drottning Halldis av Gautrike av sorg då hennes son Vigulf råkat döda sin äldre syster Valgerd i en jaktolycka i Korpveden. Vigulf blev vald till ny kung.
Den rovgirige hertig Gerhard av Nedermark i västra Sunnanslätt fick höra talas om allt detta och ansåg att situationen, med en ung och svag kung på Gautrikes tron, inbjöd att utnyttjas och gick till anfall på hösten. Hans styrkor gjorde flera snabba räder och brände och plundrade flera jarlasäten i norra Gautrike. Innan en ordentlig här kunnat samlas till motstånd hade sunnanslättarna retirerat med sitt byte.
Året därpå ledde kung Vigulf som hämnd en här in i Sunnanslätt. Efter att ha brandskattat Örnevall drog de sig tillbaka, men under reträtten genom Korpveden hanns de upp av en snabbare sunnanslättsk här i en öppen dalgång. Gauterna kämpade tappert, och trots att Vigulf själv stupade jämte många av sina krigare lyckades de hålla ut tills natten föll och de kunde retirera genom skogen i skydd av mörkret.
Nästa dag anlände dock förstärkningar under jarl Aune, och gauterna gick till motattack mot sina förföljare. Striden som följde blev hård och blodig, men slutade i en seger för gauterna. Jarl Aune dräpte Johannes Sol och Måne, en jarl från Sunnanslätt, och tog hans förtrollade svärd som krigsbyte. Efter sin segerrika hemkomst blev han krönt till kung och regerade i över 40 år. Svärdet är nu en av Gautrikes kungaklenoder.
Efter att kung Holmger av Gotmar, tillhörig Drakeätten, stupat i strid mot Vildlandsorcher några år tidigare hade Sigrun av Lejonätten gripit makten och krönts till drottning, och Holmgers döttrar Elin och Estrid flydde till kung Aunes hov i Gautrike. Estrid gifte sig rentav med en gautisk jarl, Godleif av Örnätten.
Elin Holmgersdotter var inte nöjd, utan lyckades med sina och systerns nya fränder skrapa ihop en här i Gautrike för att försöka återta Gotmars tron. Många mäktiga ätter sällade sig till hären, men kung Aune själv förhöll sig skeptisk till företaget. Tiden för anfallet var väl valt, då Sigrun var upptagen med en hotande eormisk invasion från havet (som aldrig kom). De gotmaritiska styrkor som kunde uppbådas lyckades ändå tillfoga tronkräverskan ett nederlag vid Ales kulle, och invasionen kom helt av sig. Elin flydde till Eormenland och gauterna drog hem till sitt. Året därpå slöt kung Aune och drottning Sigrun en freds- och vänskapspakt mellan rikena som hållits sedan dess.
Den rika handelsstaden Grimstad hade varit i eormiska händer i 200 år, men drottning Sigrun passade på att återerövra staden då kung Knud av Eormenland hade fullt upp med sitt krig mot Nordenbundsstäderna. Staden intogs och slottet fick kapitulera då ingen undsättning kom.
Efter Sigruns död utbröt nya tronföljdsstrider i Gotmar. Toralf Eskilsson, Drakeättens ledare, segrade med stöd bl a från hertig Gerhard i Sunnanslätt, som lånade honom pengar och legoknektar. Toralf blev kung och regerade i drygt 25 år.
Ranland hade lytt under kungariket Ostland (i Nifelheim) i en generation, men nu utkämpades en serie fälttåg som slutade med att det överlämnades till Gautrike. Kung Hrafn av Nifelheim stupade i slaget på Storsjöns is vintern 1120.
Den unge kung Johann III av Sunnanslätt, brorson till hertig Gerhard som nu var död, krävde kung Toralf på utebliven betalning med ränta för farbroderns lån tretton år tidigare. Det blev ett gräl mellan de två kungarna som övergick till ett krig. En sunnanslättsk här invaderade Gotmar men fångades i en överraskningsattack i Norveden och led nederlag. Året därpå slutade kriget oavgjort med en förhandlad överenskommelse.
Peder Enben av Eormenland, som krönts till kung några år tidigare och mödosamt börjat reparera den eormiska kronans kraftigt försvagade ställning, företog under de här åren flera erövringståg för att bygga upp sitt gamla stormaktsvälde på Innanhavet på nytt. I flera av dessa hade han framgång, men hans försök att återerövra Grimstad och dess värdefulla 1132 blev ett fiasko. Slottet och staden belägrades, men han kunde inte underhålla belägringen ordentligt utan blev tvungen att häva den.
Försommaren året därpå samlade kung Toralf ledungsflottan och drog ut på ett gammaldags härjningståg längs de eormiska kusterna i Ottemark. Han fick dock retirera och avbryta räden när den övermäktiga (både talrikare och mycket modernare utrustade) eormiska flottan så småningom samlade sig och gick till motattack.
Ungefär samtidigt gick en del av nybyggarutposterna i Vildlandet, som vid den här tiden sträckte sig ända fram till älven Gelan, förlorade då några av orchstammarna allierade sig och jämnade flera byar med marken.
Gotmar skakades av ett stort uppror under ledning av Lejonättens äldste,
Ranulf Gamle. Lejonen vann inledningsvis framgångar, men splittrades (delvis pga
Markulfs kuppförsök) och led till slut ett katastrofalt nederlag i slaget vid
Skarpköping. Se Senaste årens händelser i Gotmar.