Nedtecknade av fru Irmelin Elisdotter, hovskrivare

Hans Excellens riddar Theoderik Skiöld, riksföreståndare av Sunnanslätt inledde mötet. Härolden presenterade de församlade. Den gedanska delegationen var ännu inte på plats. Hans Excellens uttryckte oro däröver, men påbörjade mötet ändå.

Hans Excellens fortsatte med att tala om det påtagliga hotet från piraterna, Gedas belägenhet samt det gemensamma intresset hos de församlade av ett säkert innanhav. Sunnanslätts riksmarsk, riddar Helwig Berndtsdotter Wige, fortsatte med att tala om behovet av nya stridsmetoder i kriget mot Fursten samt det trängande behovet att ta hand om piraterna. Det allvarligaste hotet mot Sunnanslätt var i detta ögonblick inte kriget mot Fursten, utan piraternas framfart längs vårt lands kust. Det talades också om belägringen av Draakhem, som ännu inte kommit till något avgörande.

Den arosiska delegationen talade om utvecklingen i Arosia; arosiska trupper hade återerövrat slottet Stenkärna men norra delen av riket var ockuperad, järnbruken var i fiendehänder. Arosias styrkor var sorgligt decimerade efter slaget vid Månhella. Livsmedelsförsörjningen var dock tryggad, och förutsatt att Almarsjön är fri kunde förnödenheter skeppas till Geda.

Drottning Ulfhild Toralfsdotters av Gotmar sändebud, fader Olaus Valdi, ifrågasatte vältaligt den allmänna meningen; att piraterna på Innanhavet var i förbund med Fursten. Hans Excellens svarade att allt tydde på att de var länkade till varandra och fortsatte med att tala om Alliansens svagheter och det akuta behovet av hjälp från de oberoende rikena.

(Här anlände det Gedanska följet försenat till rådslaget, vilket föranledde en paus.)

Gedaniens riksmarsk, friherre Peder Silvertuna, talade om läget i Gedanien och förklarade att endast Geda, Tuna, öarna i Almarsjön samt en del fort hade styrkor nog att försvara sig vid ett anfall. Han tackade även de församlade för hjälpen med förnödenheter till Gedanien. Även Gedaniens kuster och sjömakt hade ansatts av piraterna. De hade nått Almarsjöns strand, som på den gedanska sidan bränts och förvandlats till ödemark av de Furstliga. Han avslöjade även att orsaken till att det Gedanska följet var försenat var att de anfallits av pirater - cch detta under seglatsen mellan Geda och Spegelhamn, det vill säga inne på Almarsjön!

De som medverkat i riksmarsk Helwigs räd mot de Furstliga i västra Gedanien talade om att vid tiden för denna (för omkring en månad sedan) siktades inga piratskepp i Almarsjön. De talade även om för dem okända stridstekniker från Furstens sida. Kopplingen mellan Fursten och piraterna togs upp igen.

Enligt Riddar Dag Aronsson Röde, hövitsman för den arosiska Skeppsfänikan, var det lugnt vid den arosiska kusten, men mycket få skepp var ute då sjöstridskrafterna decimerats.

Gedaniens riksmarsk friherre Peder Silvertuna höll för troligt att det Gedanska följet inte anfallits av vanliga pirater utan av specialutsända fartyg, kommenderade av Fursten att stoppa Hennes Kungliga Höghet, kronprinsessan av Gedanien Adriana Imrarsdotter Falk. Herr Peder framlade även en teori om att Fursten just nu koncentrerade sig på att knäcka Gedanien.

Rangrid Åldriga från dvärgriket Stenheim berättade att det för tillfället var lugnt i riket; att hjälptrupper skickats till Högmark och att även penninghjälp utgått. Hon antydde även att viss oenighet fanns inom Stenheim angående hjälpinsatserna. Ytterligare hjälp kunde därför dröja.

Den gotmaritiske delegaten Fader Olaus Valdi ifrågasatte vältaligt vem som bar skulden för kriget. Han ifrågasatte också att alla diplomatiska vägar provats.

Detta ledde åter till upprörd stämning. De övriga erinrade om Strandfördraget och vad som kom ut av det; tåget till Österlandet som så lägligt sammanföll med Furstens första attack!

Fader Olaus talade även om rykten om ytterligare ett fördrag i Strand som inkluderade Gedanien, Högmark och Arosia och som i grunden var ett vapenfördrag mot Furstendömet Margholien. Han talade om att en sådan provokation kunde ha fått Fursten att känna sig hotad och därmed startat kriget!

Gedaniens riksmarsk Herr Peder Silvertuna talade upprört om hur Fursten redan vid denna tid samlat mycket starka stridskrafter, inklusive svartfolk och vildmän från Nordanlanden, och ansåg att detta var för kraftigt för att anses som en preventiv åtgärd från Furstens sida mot det eventuella hotet från Gedanien/Högmark/Arosia.

Fader Olaus Valdi sade sig vilja tänka över det han hört och avsade sig därför ordet tillsvidare.

Junker Alrik Ulriksson Natteld förklarade kort men empatiskt Gedaniens belägenhet; hur de Furstliga gått fram med yttersta grymhet i gränsområdena, bränt jorden och slaktat befolkningen.

Borgmästare Gertrud Krone av Spegelhamn återförde diskussionen till piratfrågan genom att rapportera att flera piratgrupper arbetar tillsammans.

Efter en stunds avbrott diskuterades piratfrågan vidare. Flera skepp hade kapats eller helt enkelt försvunnit under en mycket kort period. De försvunna skeppen hade gjort att de allierades situation vid Draakhem förvärrats.

De utsända från Örike, skeppare Uldis Tiivas och Tanja Silvertunga, inbjöds här av Hans Excellens att ge sin syn på piratfrågan i Innanhavet. De sade sig vara representanter för "de Fria Skepparna", en sammanslutning av vad som i dagligt tal kallas pirater. Dessa "Fria skeppare" sade sig vilja hjälpa Alliansen om de fick igenom ett avtal som skulle innehålla:

• Att full amnesti utgår för de som ansluter sig till de Fria skepparna
• Att Örike erkänns som en självständig stat
• Att sold utbetalas till de inblandade sjömännen
• Att en viss årlig summa skall utbetalas av de allierade länderna till Örike

I utbyte erbjöd de Fria Skepparna:

• Skydd mot de pirater som inte ingår i de Fria skepparna
• Avledande manövrer för att förnödenhets transporterna ej skall hotas.

De Fria Skepparna hade vid tillfället för rådslaget omedelbar tillgång till sex skepp (varav en kogg) med erfarna besättningar. De betonade mycket kraftigt att ett fördelaktigt avtal med alliansen skulle locka fler pirater att ansluta sig till de Fria Skepparna och därmed ge tillgång till fler skepp.

Tanja Silvertunga, som huvudsakligen förde ordet, bedömde att Margholiens egna sjöstridskrafter var relativt svaga. Efter påtryckningar medgav hon också att möjligheten fanns att pirater hade ingått förbund med Fursten.

Hon förnekade bestämt att de Fria skeppare som de närvarande delegaterna representerade haft något samröre med Fursten, i alla fall hittills. Om de allierade rikena inte skulle acceptera ett avtal skulle de dock kunna tänka sig att vända sig till andra sidan!

Frågan om varför de Fria Skepparna vore villiga att dra på sig uppmärksamhet från Fursten framlades. Tanja Silvertunga svarade att hon kunde tjäna inrikespolitiskt på ett avtal samt att om Fursten skulle bestämma sig för att anfalla Örike så vore de förlorade utan stöd.

Mojna skeppare från Gedanien berättade om sina upplevelser då hon seglade eskort på Almarsjön. Plötsligt från ingenstans dök det upp en mystisk dimma, ur denna dimma kom anfallande pirater. Då anfallet var över försvann dimman lika fort som den kommit. Mojna ansåg att detta tydde på magi, ja till och med svartkonst. Här övergick diskussionen till att mest handla om det sistnämnda.

Representanten för Slagbjörnsorden, riddarsyster Vendela von Siemens, erkände utan omsvep att Slagbjörnsorden ingått ett avtal med Fursten för att få skydd mot piraterna! Hon förkastade föraktfullt tanken på svartkonst. Upprörda röster höjdes på nytt i salen.

Fader Olaus Valdi protesterade mot de tillmälen som riktas mot Slagbjörnsriddaren och påpekade att inte heller representanterna från de allierade länderna var ofelbara. Var bevisen för svartkonst så obestridliga att andra ståndpunkter kunde förkastas utan tvekan?

Moder Elarka Arnvidsdotter, abbedissa i Örnevalls kloster, förklarade att de fenomen som kan anses vara svartkonst är ögonvittnesskildringar som omöjligt kan bevisas. Enligt moder Elarka var det mycket troligt att svartkonst, trots bristen på bevis, faktiskt existerade.

Riddarsyster Vendela berättade att avtalet med Furstendömet var upplöst sedan tre månader. Hon förklarade arrogant att Slagbjörnsorden var villig att hjälpa till att utrota piratplågan, inget annat!

Här övergick diskussionen till att handla om kopplingen mellan Fursten och piraterna.

Frågan om hur Fursten lyckats rekrytera eventuella pirater framkastades. Piraterna rörde sig inte i första hand inom hans egna domäner. Även frågan om Slagbjörnsorden möjligen hade något att göra med de skepp som försvann vid korståget kom på tal. Ingen av dessa frågor fick något svar.

Dem allmänna meningen var den, att Fursten var den som tjänade mest på piraternas härjningar. Var detta ett, för Fursten, lyckosamt sammanträffande eller var piraterna en del av den Furstliga organisationen?

Hur många piratskepp fanns vid Draakhem? Förhållandevis få skepp hade tagit sig igenom blockaden. Fanns det någon annan anledning till piraternas försök att bryta igenom de allierades blockad än ett förbund med Fursten? Kunde det vara så att piraterna hade anhöriga bland stadsbefolkningen i Draakhem och att det helt enkelt var privata räddningsaktioner? Familjebanden är enligt Tanja Silvertunga ganska starka hos piraterna.

Alla de församlade stod eniga: något måste göras åt piraterna.

Här inträdde en paus i förhandlingarna, under vilken två representanter från Vildfolket till allmän förundran anlände. De presenterades som Stjärnsång och Varg av Björnstammen.

Då förhandlingarna återupptogs förde Hans Excellens in diskussionen på svartkonst genom att ge Randgrid Åldriga av Steinheim ordet. Hon sade sig vara säker på att Fursten verkligen brukar svartkonst. Den vägledning som fås genom det som framkom i Vitehög är dunkel och svårförstådd. (Även Rangrid Åldriga själ, kan möjligen tilläggas, sällade sig till de dunkla och svårförståddas skara, då hon mestadels talade i gåtor.)

Hon sade dock att enligt hennes tolkning av Imrar den Godes ord kunde Fursten inte besegras med våld, men våld var ändå nödvändigt för att köpa tid så att andra vägar att besegra Fursten kan upptäckas.

Kronprinsessan Adriana begärde här ordet och framförde sin tolkning av Imrarskvädet, i vilken hon sade sig kunna utläsa att både våld och magi vore nödvändiga element för att besegra Fursten i grund.

Riksmarsken av Gedanien, friherre Peder Silvertuna tog apropå talet om bruk av magi upp de Furstliga styrkornas sällsamt goda stridsmoral. De hade stridit utan rädsla till sista man, även mot lokalt övermäktiga fiender. Kunde svartkonster ligga bakom även här, eller var det bara fråga om utmärkt träning och disciplin? Å andra sidan hade den Furstliga belägringsstyrka som överraskades vid Stenkärna snart skingrats och flytt i oordning.

Hans Excellens bad Rangrid Åldriga att upplysa de församlade om vad de mångomtalade Källorna egentligen var för något och vad som hände i Vitehög.

Rangrid Åldriga förklarade: Källorna var ansamlingar av jordens egen kraft. Dessa hade blivit befläckade av Fursten, vilket på något sätt skadat jorden och magin. Fursten kunde enligt Randgrid använda sig av kraften i dessa källor.

I Vitehög skapades Nyckeln, ett föremål tänkt att användas mot Furst Gholan, hela dess bruk är ännu inte känt . Ett av dess användningsområden är troligen att bekämpa Fursten i egen hög person.

De Furstligas framryckningar, som vid första anblicken tyckts slumpmässiga, var i själva verket knutna till källorna. Det var mycket viktigt att försvara de källor som ännu inte är besudlade av Fursten. Rangrid kunde inte ge besked om vilka som visste var dessa rena källor kan befinna sig.

Representanterna från Vildfolket sade sig vid förfrågan vara här eftersom de hotats av Fursten, som de kallade Skugghjärta. De bekräftade Randgrid Åldrigas uppgifter om att Fursten stärks av makt över källorna.

Efter ett avbrott fick Nordenbunds företrädare, Roland Unterbaum från Halbeck, ordet. Han framlade ett förslag vars grunddrag var följande:

Nordenbund erbjöd ett lån för att bygga upp alliansens sjöstridskrafter. I gengäld ville de ha förmånliga handelsavtal både under och efter kriget.

Fader Olaus fick här ordet och sade sig vara rädd för att en dylik penningtransaktion mellan Alliansen och Nordenbund endast skulle trappa upp kriget. Han anförde att Alliansen hade stor skuld till kriget. Fursten hade känt sig hotad och därför anfallit.

Fader Olaus erkände villigt att furstliga diplomater verkar fritt i Gotmar – vilket väckte bestörtning i salen – och fortsatte med att hävda att alla fredliga metoder att komma överens med Fursten inte utnyttjats och att kriget var en onödig företeelse.

Här svallade känslorna över. Flera av de närvarande okvädade fader Olaus i varierande ordalag och anklagade honom för att stå i förbund med Fursten själv.

Alvfolkets företrädare Isil, som hitintills förhållit sig tyst, framförde nu empatiskt sin åsikt att alverna aldrig kan försonas med Fursten. Gholan – som hon utan ett ögonblicks tvekan identifierade med Fursten – hade alltid sökt förinta alverna. Diplomati var en omöjlighet.

Hennes Kungliga Höghet Adriana av Gedanien begärde här ordet och höll ett flammande tal, som grep större delen av församlingen djupt.

Alliansen, förklarade hon, hade aldrig haft möjlighet till fredliga förhandlingar. Kriget började utan några preludier med anfallet på Tornholm. Gedanien hade obarmhärtigt skövlats, folket led och hon med dem. Fursten visade inget förbarmande utan slaktade eller förslavade skoningslöst de som kom i hans väg. Gotmariterna måste förstå att Gedaniens lidande var så stort, och Furstens ondska så ofantlig, att alla vägar utom krig var stängda. Prinsessan lovade å sitt och sitt folks vägnar att bekämpa Gholan till varje pris!

Fader Olaus bad här om ursäkt för att han visat sig oförstående angående Gedanien och inte förstått vidden av landets lidande. Han bad också om ursäkt för den smärta han förorsakat de närvarande, men han ville försäkra sig om att alla fredliga lösningar var prövade och uttömda.

Herr Peder Silvertuna framhöll att Fursten visat två ansikten, "Strand och Månhella". Det ansikte han visade den blivande Alliansen i Strand är det ansikte han nu visar Gotmar. Det hade inte kommit några inviter om fredliga samtal från Furstligt håll sedan Strand. Furstens mål, enligt herr Peder, var att ta ifrån de erövrade länderna deras själ och tankeförmåga.

Roland Unterbaum, som tycktes svalt berörd av det sagda, föreslog här att mötet skulle övergå till att föra en konstruktiv diskussion och lägga känslorna åt sidan för tillfället.

Moder Elarka hävdade att det enda effektiva sättet att besegra Fursten var att bekämpa hans svartkonst med vit magi. Ljuset mot mörkret, där finns ingen plats för diplomati.

Friherrinna Lucia Simonsdotter Sparre framlade sin åsikt att eventuella förhandlingar borde hållas med Nordenbund och inte med Margholien. Pengar kunde inte lösa alla problem, med de skulle kunna hjälpa till att bygga upp den sorgligt försvagade flottan.

Riddar Nikolaus Tre Fiskar, Riddarvaktens anförare, framförde återigen frågan om hur många och starka piraterna egentligen var. Antalet strandhugg och kapningar står inte i proportion till det antal skepp som de Fria Skepparna uppgav sig kunna ställa till Alliansens förfogande. Har piraterna hjälp av svartkonst? Har Fursten ett finger med i spelet? Eller kanske hela handen?

Junker Bianka Gripensköld frågade om någon visste huruvida den svartkonst som bevittnats – till exempel vid Månhella - utförts av Fursten personligen, eller var hans underhuggare också kunniga i svart magi?

Riddarsyster Vendela av Slagbjörnsorden framkastade ett förslag om att ingå ett falskt fredsfördrag med Fursten för att vinna tid.

De församlade förkastade förslaget, eftersom det vore att sänka sig till Furstens nivå. Moder Elarka bekräftade att endast de renhjärtade kan använda Nyckeln, vårt främsta, kanske enda vapen mot Fursten.

Nyckeln skapades i Vitehög, den hade förmågan att rena källor som besudlats av "Skugghjärta" (tydligen vildfolkets namn på Gholan). Källorna var spridda rent geografiskt. Man visste att det finns en i Margholerskogen ur vilken Fursten drog sin kraft.

Stjärnsång av Björnstammen visade sig ha en del att tillägga här. Källorna var ursprungligen bojor som fjättrade Fursten och som fortfarande gör det i viss mån, men han har lyckats orena några källor vilkas kraft han istället kan använda. Vildfolket spelade en viktig roll för att skydda källorna mot Furstens angrepp; varje flock tog hand om "sin" källa och stärkte den med hjälp av ritualer en gång om året. Detta skulle hindra Gholan från att inta fler källor och därmed öka sin makt.

Den lärde Adrianus från Arosia berättade om en expedition som försökt rena en Källa belägen i den ockuperade delen av Gedanien. Den bestod av en grupp riddare och hirdmän, besvärjerskan Agnes samt Adrianus. Då de närmade sig källan slöt sig en tät dimma över dem. De gick förblindade rakt på källan som vaktades av vildmän i Furstens sold. Dessa omringade expeditionen och en häftig strid utbröt.

Agnes försökte använda sig av Nyckeln i striden men föll (tydligen på grund av ett bakslag av Nyckelns kraft, men Adrianus’ framställning var något oklar) då den inte lät sig användas i våldsamt syfte. Nyckeln är nyckfull, och många av dess användningsområden är ännu okända. Mer än att endast vara en god Ljustrogen krävs för att Nyckeln skall kunna brukas på det sätt den var tänkt. Troligtvis krävs ett samarbete mellan alla de olika raserna i Terra Cognita för att den ska fungera. Källan blev inte renad och endast tre personer ur expeditionen överlevde. De lyckades dock få med sig Nyckeln som alltså för tillfället var i säkerhet.

Riddar Nicolaus Tre Fiskar ställde frågan: hur kunde Örike lova att ta hand om piraterna när det uppenbarligen fanns så många? Och som dessa dessutom använde sig av svartkonst! Delegaterna från Örike svarade att en landkrabba inte kan bedöma vad deras skepp kan göra och inte göra. Rykten går dock om att de som allierat sig med Fursten ständigt har tur med vädret. Det finns enligt piraterna ett Havsfolk som närmast kan liknas vid havsoknytt. Det gäller att hålla sig väl med dessa för at få tur med väder etc.

Björnstammens utsända bekräftade vid förfrågan att alla element har sina egna "råandar", dessa havsrån kan mycket väl ha fått böja sig för Fursten. Många av råna hade uppfört sig konstigt på sista tiden.

De fortsatte med att säga att de av Vildfolket som är fria från Furstens inflytande skall bekämpa honom, men inte med vapenmakt utan genom att finna, stärka och skydda de rena Källorna samt övertala råandarna att sätta sig upp mot Fursten.

Moder Elarka framhöll att "råandarna", oknytten, redan hjälpt oss mot Fursten genom att de hjälpte till att skapa Nyckeln.

Efter en rast drogs klarare riktlinjer upp för de föreslagna avtalen.

• Alliansen hyr skepp av Nordenbund för en samlad insats på Innanhavet.
• I gengäld får Nordenbund skattereduktion på handel samt fria hamnar.

Sunnanslätt och Arosia, men inte Gedanien, antog ovanstående avtal. Villkoren skulle regleras i detalj individuellt för de olika rikena – Gedaniens avböjande kom sig av att de föreslagna villkoren var omöjligt hårda.

• Riddarsyster Vendela krävde först en gentjänst, till exempel att få hjälp mot piraterna, för att de skulle riskera Furstens vrede.
• Därefter drog hon tillbaka sitt erbjudande om hjälp, uppbragt över hur Riddarvaktens medlemmar alltför odiplomatiskt försökt övertala henne att följa med på en expedition in i det ockuperade Gedanien för att där se bevis på Furstens ondska och bruk av svartkonst.

Ett avtal har slutits mellan Gedanien och Örike enligt följande:

• Örike blir en självstyrande provins i Gedanien. De fria skeppare som ansluter sig till Örike blir gedanska medborgare
• För att bygga upp Örike till en fullständig stat erbjuder Gedanien ekonomisk hjälp i form av pengar och hantverkskunnande.
• Det Gedanska hovet kommer att utse en ståthållare över Örike som ansvarar endast inför Gedaniens härskare.
• Amnesti för begångna brott inom Gedanien. Detta innebär ej immunitet för framtida brott. Arosia instämmer i amnestin.
• Örikeborna skall om 10 år få tala för sin sak och då eventuellt bli en självständig stat. Vid detta tillfälle kommer alltså Örikes framtid att avgöras.
• I gengäld kommer de Fria Skepparna att ställa tillgängliga skepp till Gedaniens förfogande

Sunnanslätts riksråd betackade sig för ett förbund med piraterna utan att dessa fick visa sin goda vilja och föreslog följande tillägg:

• Amnestin kommer till en början endast att gälla för ett prövoår, om inga oegentligheter begåtts inom detta år kan Sunnanslätt tänka sig att ingå ett förbund. Ståthållaren över Örike skall kontrollera hur de fria skepparna sköter sig under prövotiden.

Örike gick med på villkoren för förbundet men kunde inte lova att upphöra med kaparverksamhet gentemot länderna utanför Alliansen. De ville dessutom ha hjälp at bygga ut sitt fiske samt ett kaparbrev mot Margholien.

Sunnanslätt erbjöd:

• Amnesti med ett års prövotid. Om Sunnanslätt ej lidit av kaparnas härjningar vid årets slut kommer total amnesti att utfärdas.
• Sunnanslätt erbjöd vidare ekonomisk hjälp för att bygga upp en fungerade handelsekonomi.

Följande klausul lades till i avtalet även denna efter önskemål från Sunnanslätt:

• Om ett rike i Alliansen ser sig tvingat att bryta med Örike skall de övriga länderna också avbryta samarbetet med detta.

Genom att Örike kommer att lyda under Gedanien kommer det att bli medlem i Alliansen. De fria skepparna hälsades välkomna till Alliansen.

Alverna erbjöd samarbete och hjälp med magi och kunskap om skogen. De framhöll att vissa svårigheter förelåg för samarbete mellan alver och människor eftersom misstron från människornas sida var så stor. Hans Excellens försäkrade att detta inte skulle få förstöra det nuvarande samarbetet och hälsade alverna välkomna i Alliansen.

Björnstammen kommer att hjälpa till med ungefär samma saker som alverna och intygar också sin lojalitet mot dessa. Hans Excellens hälsade dem välkomna in i Alliansen.

Gotmar

Fader Olaus Valdi förklarade att han på grund av prinsessan Adrianas brandtal helt omvärderat sin ståndpunkt om att kriget var förhastat. Han knäböjde framför prinsessan och överlämnade med ett vackert tal, som gick ut på att han kommit på bättre tankar och tagit djupt intryck av prinsessans sorg och smärta, en gåva till henne.

Denna gåva var St. Botvids bägare, en relik med vilken helgonet helbrägdagjort drottning Ragna av Sunnanslätt. Han bad om ursäkt för den smärta hans ståndpunkt orsakat henne. Han lovade även att göra vad han kunde för att få Gotmar att hjälpa Alliansen och att han personligen skulle göra allt som stod i hans makt för att hjälpa de Allierade i allmänhet och Gedanien i synnerhet.

Hennes Kungliga Höghet blev mycket rörd och accepterade gåvan med ett litet tal on vänskap och samarbete.

Junker Erik av Tuvalla, den andre delegaten från Gotmar, som hittills mest suttit tyst, sade att han också ville uttrycka sina känslor men då han saknade Fader Olaus silvertunga bad han att få framföra en sång som han hört i den ockuperade delen av Arosia men inte förstått förrän nu.

Efter sången bröts det allmänna rådslaget. De mer specifika planerna inför hösten diskuterades med endast medlemmar av Alliansen närvarande.

Draakhems slott överläts förrädiskt till de Furstliga av herr Erik Draakwinge, greve Vilhelm Draakwinges farbroder, i slutet av sommaren 1139. Med slottet i de Furstligas händer erövrades staden snabbt. Huruvida herr Erik fortfarande sitter som hövitsman på slottet är okänt.

Den nuvarande blockaden runt Drakhem är inte effektiv på grund av piraternas härjningar. De allierade från Örike skall koncentrera sig på att avvärja räderna mot de skepp som fraktar förnödenheter till Sunnanslätt vilka sedan skall gå vidare till de ockuperade länderna .

Den utökade Skeppsfänikan skall upprätta en effektiv blockad runt Draakhem och sänka fiendeskepp för att täppa till luckorna.

Idén är att svälta ut Draakhem under vintern för att sedan anfalla på våren då försvaret förhoppningsvis är försvagat. Tyvärr kommer även den oskyldiga stadsbefolkningen att drabbas hårt av blockaden.

Genom Örikes kontakter kan Alliansen kanske få tag på lojala personer inom staden som kan rapportera om vad som händer och eventuellt smuggla in folk i staden utan att detta upptäcks av dess garnison.

Det största problemet är uppenbart: Furstens stridskrafter är vida starkare än något av de enskilda allierade rikenas. Alltså bör de enskilda rikena i alliansen samla sina styrkor till en gemensam härsmakt som behandlas som en enhet för att ha en chans att besegra Fursten. Det är av yttersta vikt att Alliansen väljer var dess här skall strida i stället för att låta Fursten avgöra slagfältet.

Ett mål av allra största vikt är att återta de belägrade gruvorna i norra Arosia, framförallt Järneskans, eftersom de försörjer Fursten med järnmalm. Det föreslogs att alver skulle skickas ut för att rekognosera eftersom det är skogsbygd och de kan ta sig fram osedda. Ytterligare ett viktigt mål är att vinna en seger mot Fursten för att höja moralen hos de Allierade.

Fursten fraktar trupper fram och tillbaka till Österlandet. Vad händer där? Finns Källor även i Österlandet och kan de utnyttjas av Fursten? Det beslöts att en expedition, spridd på flera småbåtar, skall skickas österut under hösten för att ta reda på vad som egentligen sker.

Alverna, Randgrid Åldriga och vildfolkets utsända talade om vad som kan göras på det magiska planet:

• Rena källor skall stärkas. Björnstammen vet hur detta går till, och de kan hitta samtliga källor i Västmarkerna. De känner till ett dussintal Källor samt två besudlade; en i Gedanien, på ockuperat område, och en i själva Margholerskogen. Det finns troligen minst lika många till som är okända. De finns där tre olika element möts.
• De besudlade Källorna ,både i och utanför ockuperade områden, skall renas. Då en Källa renas kan Fursten inte utnyttja den och blir då försvagad viket innebär att han kan drivas tillbaka med militärmakt så att nästa Källa kan nås.
• Expeditionerna måste vara små för att kunna passera obemärkt och bestå av alla raser för att Nyckeln skall fungera. Nyckelns brukare måste dessutom vara renhjärtade för att den skall fungera. Detta innebär att de är osjälviska och tror att de gör det rätta förutom att de är i grunden goda.

Det beslöts att Nyckelns väktare utser de han/hon vill ha med sig på expeditionerna och att gruppmedlemmarna kan skifta beroende på uppdragets art.

Då timmen var sen och samtliga närvarande utmattade avslutades rådslaget här med att Moder Elarka höll aftonbön varefter alla drog sig tillbaka för att sova.

In-Live-dokument från Stormfåglar, sammanställt av Monica Nilsson.