Gambeson

Gambesonen är ett grundläggande militärt plagg under hela medeltiden. Den används under rustning för att ta upp den kinetiska kraften i slag, medan själva rustningen skyddar mot skärande skador. Den ger dessutom en viss vaddering mot skav av rustningen. Oftast bars den under brynjan, men samtida illustrationer visar även att man kunde bära den över brynjan. Vanligt var också att bära endast gambeson. Eftersom man inte skär igenom flera lager tyg hur som helst, visade det sig att detta var ett kostnadseffektivt sätt att rusta sig. En gambeson avsedd för att bäras utan annan rustning görs ofta lite tjockare och kallas då aketon. På grund av gambesonen/aketonens låga vikt var den populär hos soldater som var sårade, eller som av annan anledning inte ville bära allt för tunga rustningar. Dess effektivitet mot pilar är dock väldigt begränsad.

Utseende

Gambesonen kunde tillverkas på flera sätt. Antingen kunde man använda flera lager tyg som syddes ihop, med ett tjockare tyg emellan (företrädesvis mjukt ylle ) eller så stoppades de med tagel och i vissa fall torrt gräs. Modellen liknar en kjortel med strategisk stoppning (inte lika mycket på alla ställen utan lite tjockare på de utsatta delarna, som utsidan av armar, axlar, ok o.s.v). Gambesonen gjordes till en viss rustning och följer denna i längd, stoppade områden snörningar osv. De flesta gambesoner har en stoppad hals, knäppt på sidan. För att få stadga i halsen kan man ta några lager bältesläder. Det är också att rekomendera att man klär insidan av kragen med skinn eller något mjukt material, eftersom den lätt skaver. De flesta är frontöppnade. Knapparna sitter tätt som på alla medeltida plagg och är klädda med tyg. Om det är frågan om en aketon brukar den sträcka sig till knälängd och om det är en infanteriaketon kan den vara slitsad i sidorna, eller klockad från midjan för rörlighet. En ryttaraketon är slitsad fram och bak för att skydda ryttarens ben på var sida om hästen. Under armarna har man en ärmhåls kil eller en öppning. Det är heller inte ovanligt att ärmarna är lösa och snöras på.

Färg

Man brukar ju säga att som regel färgades inte linne tyg under medeltiden, och att ha ett par färgade brokor är att jämställa med ett par leopardkalsingar i nuläget. Gambesoner sågs ju oftast endast som ett nyttoplagg där funktion prioriterades före utseende. Detta tillsammans med faktumet att en gambeson tenderar att bli heligt skitig och som regel blir sönderhuggen av svärd, resulterar i att de allra flesta är natrufärgade. Aketoner däremot är gjorda för att bäras som yttersta plagg och är därför som regel färgade. Finare soldater (läs rikare adel och yrkeskrigare) kände säkert att de ville kosta på sina gambesoner lite extra och här kan man ju finna lite finare färgade gambesoner. Rött verkar ha varit populärt.

Material och tillverkning

Under medeltiden ansåg man att det bästa materialet att tillverka gambesoner av var ett tyg som kallades fustian, med varpen av linne och inslaget av bomull. Det var billigt och hållbart. Nu vet vi ju hur gnälliga liveare är så man är väl säkrast med att använda bara redigt linne. Först tänker man ut hur stoppningen är tänkt att vara. Om man tänker ha flera lager tyg blir den lite tyngre, men det går fortare att tillverka. Vill man ha tagel kan man få tag på det hos en tapetserare, eller någon möbel tillverkare - det går åt ganska mycket tagel, men det brukar inte vara så skriande dyrt om man köper den billigaste kvaliteten. När man gör en tagelgambeson är det enklast att göra delarna först, stoppa dem, och sedan sy ihop dem. Att tänka på är att delarna ’krymper’ ganska mycket när de stoppas, så man får ta till lite i sidorna.

Börja med att klippa ut delarna och sy ihop dem två och två, så att alla delar är dubbla och ser ut som ett gäng örngott. Sy sedan ’kanaler’ i dem och stoppa in taglet med hjälp av en pinne el. dyl. så att de blir så hårda du önskar (inte för hårt). Sy sedan sömmarna rätt över (eller snett över om du gör ett ’diamond quillt’). Att ha korsande linjer rekomenderas när man arbetar med tagel och liknande eftersom det hindrar stoppningen från att samlas i botten av ’kanalerna’. Ju hårdare du stoppar desto mindre är risken att de åker nedåt. Om du använder tyglager lägger du bara tyget mellan in och utsidan och syr mönstersömmar för att det skall sitta fast.

Vissa delar av gambesonen bör inte vadderas, T.ex armvecken, armhålorna och eventuellt insidan av armarna (se bild, där grå partier visar de delar som inte bör vadderas). Detta för att rörligheten och komforten blir lidande ganska mycket i sådana fall. Underarmarna är sällan vadderade.

När delarna är vadderade och klara är det bara att sy ihop dem, sedan är det klart.

Om man inte vill ha öppning fram kan den vara en ’drag över huvèt’ modell eller snöras i sidorna. En vanlig modell på medeltiden snörades i nacken.

Andra vadderingar

Naturligtvis var det inte endast torson som behövde vadderas. Även gambeson hosor och coifer tillverkades. När man gör sina gambeson hosor bör man tänka på att inte vaddera baksidan av knät och eventuellt inte insidan av benen. I vilket fall som helst bör man ha lite mindre vaddring på insidan, annars riskerar man att få gå bredbent.

En vadderad coìf görs enklast genom att alla delar klipps ut vadderas och sedan sätts ihop. Det enda som man bör tänka på här är om den skall bäras innanför eller utanpå brynjehuvan. En för tjock coìf kommer att trycka på tinningarna och ge dig huvudvärk efter ett tag. Då tar du antingen av dig den eller också har du ont i huvudet, i båda fallen har ditt stridsvärde minskat. En rustning gör bara nytta om du har den på dig.

Angående ’mönster’

De mönster man kan göra med ’kanalerna’ varierade under medeltiden. De kunde se ut hur som helst, men de vanligaste under tidig medeltid var linjer vertikalt. Rutor, diamant eller en blandning dyker upp senare, i skiftet 1300- 1400-tal (se bild, den cirkulära syns ibland, men mest på vissa ställen, som huvud, armbågar och knän). Man kan ju ha linjer horisontellt, detta var inte ovanligt på medeltiden, men nu för tiden riskerar man att förknippas med en Michelingubbe.

Maskinsöm

Att göra gambeson utan symaskin skulle inte ens Njarkafursten utsätta sina krigsfångar för. Min inställning till maskinsöm är annars att en duktig skräddare/sömmerskas söm inte går att skilja från en symaskin. Men om dina kläder är sydda av en sömmerska som syr lika dåligt som en medeltidsakeolog, så för all del…

Bilden visar gambesontillverkning, mönster på ’kanalerna’ och en modell av gambeson med grå områden där stoppning bör undvikas. Det cirkulära mönstret används oftast endast vid armbågar, knän os.v, men det finns illustrationer där den även funnits på magen.

Gambeson/Aketon