Markus Waltersten
Jag har i alla tider (sedan omkring 1990, vilket i live-sammanhang gott kan räknas som ”alla tider”!) varit en varm anhängare av viss rekvisita för att skapa en känsla av närvaro, stämning och allmän ”live-ighet”. Bland dessa märks stora och svulstiga ljusstakar, fotogenlampor med fler än en veke, stentorn (!) och givetvis – banér!
Historiskt är banéret och heraldiken oupplösligt sammanknutna, och det är ju inte så förvånande – banéret var ett av de ganska få medier som stod frälset (och för den delen vem som helst som behövde bli igenkänd) till buds för att visa upp vapen eller andra igenkänningstecken, främst på slagfältet, men med tiden i alla möjliga olika sammanhang. På live antas banéret som medium sedan länge ha spritt sig utanför slagfältet och även synas i olika civila sammanhang, som identifikationshandling för de flesta av frälsestånd eller liknande.
I denna lilla artikel tänker jag försöka sammanställa mina egna erfarenheter av att tillverka banér, och därmed kanske åstadkomma något av en standardisering (standert! Ha, ha!) i Terra Cognita, vilket möjligen kan vara eftersträvansvärt.
De flesta banér betecknar en ätt eller person. Oftast är de två samma sak, eftersom huvudmannen eller -kvinnan för en ätt för ättvapnet. Andra medlemmar av ätten kan bära modifierade versioner av vapnet, men dessa företeelser behandlas bättre i en artikel om heraldik, så jag lämnar dem därhän.
Vissa banér betecknar i stället en stad, ett patriarkat eller ett kungarike. Ett riksvapen används i regel i kombination med monarkens eget ättvapen.
Som bakgrundstyg kan man med fördel använda vanlig lakansväv. Det går att köpa i de flesta klara färger, och andra än de förekommer ju inte inom heraldiken. På bakgrundstyget ersätter oftast vitt silver och gult guld. Om bakgrunden har flera färger så börjar man helst med att sy till dem så att de bildar rätt mönster. I allmänhet blir banéret bäst om man har ett bakstycke, vilket görs av ett stycke tyg i neutral färg, t.ex. svart för mörka banér och exempelvis beige/ofärgat för ljusa banér. Bakstycket bör fästas så, att framsidans kanter fortsätter en bit in på baksidan, ungefär på så sätt som yttertyget på en rock går in en bit innan fodret börjar. Det är praktiskt att stryka alla delar så att de ligger väl an mot varandra och inte orsakar katastrofal skrynklighet i ett senare skede.
Notera redan nu att ett eventuellt bakstycke inte kan sys på förrän sist av allt. Därför nu alltså över till mönstret.
Det mönster eller motiv banéret har kan med fördel tillverkas av satin (utt. ”satäng”) eller liknande tyg. Tyget är glansigt och gör sig bra som dekor på en mer matt bakgrund. Satin finns också i kulörer som är mer ”guldiga” resp. ”silvriga”, något som inte gör sig så bra i stora stycken i bakgrunden, men desto bättre i motivet.
För att göra mönstret tydligt och stadigt, så kan man stryka fliselin på baksidan av tyget. Fliselin är ett pappersliknande textilmaterial som fäster på tyg när man värmer det med strykjärn. Det gör sedan att man lätt kan klippa ut mönsterdelar. Ett praktiskt sätt att tillverka komplicerade mönsterdelar är att först klippa ut mönstret exakt rätt i fliselin och sedan stryka på det på tyget. Därefter klipper man ut mönstret med ca 10 mm sömsmån runt om, varefter man använder ett limstift för att vika in och fästa fållen runt om. Tänk på att klippa upp sömsmånen om det finns rundade former, annars skrynklar sig tyget när det viks dubbelt! Limstift fäster snabbt och bra om man stryker på det på låg värme. Mönsterdelen som nu har framställts är garanterat lätt att sy på plats utan besvärligt skrynkel, och den behöver heller inte kastas runt om innan den sys dit. Vill man göra det riktigt lätt för sig kan man t.o.m. använda limstiftet för att sätta mönstret på plats, och sedan sy med tät raksöm några mm innanför kanten för att fästa det permanent. Tänk alltid på valet av tråd! Alltför många mindre vana skräddare har gjort fatala misstag på denna punkt. Trådfärg = tygfärg!
Små detaljer och dekorationer i mönstret är bra att måla med textilfärg. Var
uppmärksam på att glansiga tyger som t.ex. satin kan få färgen att flyta ut
något. Var snål med färgen innan det märks hur den reagerar med tyget!
Textilfärgen är ofta svår att tvätta bort om det blir kladdigt, så var
försiktig!
Skissa gärna mönstret först med blyerts eller mönsterkrita. Måla inte konturer,
det hör mest hemma i serietidningar…
Något som blir mycket tjusigt om det lyckas är att använda färgen för att skapa skiftningar i tygets färg, så att det på håll får en djupeffekt. På detta sätt kan man skapa bilder i tyget som blir mycket effektfulla. Det kräver dock viss skicklighet, och säkerligen övning, så skyll inte på författaren om det blir pannkaka!
Förr broderade man ofta på banér, och det blir förstås väldigt fint, men å andra sidan krävs en rent heroisk arbetsinsats för att täcka åtskilliga dm2 tyg med stygn.
Om man är av rik släkt, eller om man vill framkalla ett intryck av rikedom, så är ett vanligt grepp att sätta en frans runt banéret, eller längs nedre kanten. Man kan också montera några trivsamma tofsar i hörnen eller spetsen. Fransar och tofsar i guldfärg går nog till praktiskt taget alla banér, men om man vill så kan man använda material i samma färg som bakgrunden på banéret. Använd dock bara tofsar/fransar av en färg på samma banér, annars blir det inte snyggt.
Det påverkar vidare ett banér i hög grad hur det hängs upp. Om man har råd och vill det, så kan man med fördel skaffa en bit snygg gardinstång och montera passande knoppar i ändarna på den. I kombination med ovannämnda tofsar/fransar kan effekten bli praktfull, och annars ganska torftigt ihopkommet banér kan få det välbehövliga lyftet in i själva societeten, så att säga!
Sättet att fästa banéret, dels vid dess stång, dels vid en vägg eller påle, kan variera. Det enklaste att sy är förstås att göra en bred fåll högst upp på banéret, så att man där kan trä i en käpp. Då bör denna fåll vara åtminstone 80 mm bred. Lite jobbigare men rätt snyggt om det blir bra, är att sy hällor som fäster i överkanten på banéret. Tänk då på att fästa dem väl, för de kan komma att belastas rätt hårt. Dessa hällor bör vara ungefär 10 cm när de är vikta, lägg därtill 3-4 cm på var ände för infästning.
Ett banér som ska vara användbart på live bör förstås ha lagom storlek och lämpliga fästanordningar. Storleken bör inte underskrida 60-70 cm i bredd och 1 meter i längd, annars blir det inte stort nog att synas på håll. Om man framställer mindre vimplar eller småflaggor, kan de förstås vara nästan hur små som helst.
Praktbenér som avses sitta på en vägg inomhus, bakom en tron e.dyl. kan förstås göras nästan hur stora som helst, men blir de större än, säg 1,5 × 2,5 meter blir de nog svåra att passa in i de flesta lokaler!
Personligen vill jag förorda en storlek på ca 75 × 150 cm för banér i allmänhet. Höga, smala banér gör sig mycket bra på väggar, och är inte tokiga utomhus heller. Dessutom har detta fördelen med sig att man kan vika ett 150 cm lakanstyg dubbelt och få ett bakstycke nästan gratis! En ytterligare fördel om ”alla” håller sig till ungefär samma mått, är att det blir mycket effektfullt när många banér grupperas bredvid varandra, och de alla är ungefär lika stora. Om man gör ett banér långsmalt, så behandlar man mönstret med referens till överkanten, och låter banérets nedre del fortsätta ”på tomgång”.
Nu har jag sammanställt mina erfarenheter av att sy banér. Jag gör inte anspråk på att detta skall vara någon allmängiltig sanning för alla situationer eller alla skräddare, men förhoppningsvis kan min lilla text ge några goda idéer att dra nytta av när nästa banér ska sys till.
Lycka till – och så ses vi i skogen!