Ett fragment ur Imrarskvädet
Text: Theo Axner, 2003
Kung Vite, en vis och trollkunnig men något svårbestämbar gestalt, blev till slut Imrars allierade mot Gholan. Här beskrivs hur han slutligen tar aktiv ställning för Imrar efter att denne bekämpat och besegrat en av Gholans arméer.
Vite kvad:
“Var hälsad, Imrar!
Vad har du att mäla
för nymären
ifrån Nordanslätt?
Sårad syns du mig,
Riven och blodig.
Är din här slagen?
Svara mig fort!”
Imrar kvad:
”Gruvlig var härsmakten
Gholan sände
att Nordanslätts boningar
bloda och bränna.
I täten löpte
Talan och Sarian,
namnlös och oräknad
fylking dem följde.
"Svedd är nu mulna
Mörkaskogsheden,
Nordanslätt stänkt
med stridsmäns blod,
många har stupat,
många har sårats,
likväl vi står:
segern är vunnen.
"Talan kom för mig,
bländad av blodtörst,
varulven vred sig,
väldig i vrede.
Svärdet rände jag
rakt i hjärtat
på Sarians broder:
Arna är hämnad.
"Hör mig nu, Vite!
Här står den man
som stått mot Gholan,
stridit och segrat.
Häxfursten sträckte
hungrig sin hand
mot Nordanslätt -
men jag högg av den.
Gång på gång
har du bett mig om tecken
att domen är sann,
att ödet är mitt.
Häxfurstens härar
är drivna på flykten -
är det väl så,
eller vill du ha mer?"
Vite kvad:
"Det är väl så, Imrar!
Völvan är sannspådd.
Sann är din dom,
Ödet är ditt.
Väl skall jag samla
hird vid min sida,
båda upp folk
att följa dig dristigt.
Nu nalkas slutet
för Gholans makt,
väntan är över,
stunden är nära.
"Mycket ser jag,
mer är fördolt,
ej har jag makt
att allt mörkret skingra.
Sök du de Trenne
och deras råd,
sök dem fjärran
vid Världens Ände.
Nu hör jag Náuglug
gny vid sin håla,
slita och gnaga
de dödas lik.
Nu hör jag toner,
milda och mjuka,
nu tystnar besten
och tiger still.
Tunga kättingen
lossas från berget,
muller som åska
ljuder från norr.
Järnvingars skugga
förmörkar himlen:
Rana rider
på drakens rygg.
Tag dig i akt, Imrar!
Tiden är knapp!
Onda ting ser jag,
onda ting nalkas:
glödande järnfjäll,
gnisslande vingslag -
hit kommer draken
från Mörkaskog."