Den här balladen, som under Ljusets År 1140 börjat spridas såväl i Högmark
som grannrikena, handlar om hur kung Sigtrygg av Högmark lyckades uppbåda sina
bönder att resa sig och med hjälp av dvärgarna driva ut de Furstliga trupper
hans svekfulle kusin Hammar dragit in i landet.
Text: Fritt efter 1500-talsballaderna “Gustav Vasa och dalkarlarna” och “Sten Sture och dalkarlarna”, omarbetad av Theo Axner (2000)
Melodi: Traditionell (“Gustav Vasa och dalkarlarna”)
Ladda ned melodin som MIDI-fil! - nytt!
Kung Sigtrygg rider i Högmark,
han tingar med bönderna sin,
me’ns de Furstlige ligger för Brandhäll,
de äter stulen svin.
Herr Hammar, han sitter i Ranheda
och dricker båd’ mjöd och vin.
“Hören I, mine högmarkskarlar,
allt vad jag bjuder uppå:
./. vill ni mig följa till Ranheda
och slå de Furstlige av?” ./.
Svarade då de högmarkskarlar,
de svarade allt förty:
“Viljen I vara vår hövitsman
allt inför Ranheda by?”
“Gärna är jag er hövitsman,
om eder så tyckes skön,
blott ni vill följa mig trogne
allt under min fana grön.”
Svarade då de högmarkskarlar,
de svarade som en man:
“Vi blod och livet våga
mot en så grym tyrann,
vi blod och livet våga
allt för vårt fädernesland.
“Snöripan och ekorren
rätt pilen han råkar uppå.
Gholans gläfsande bloderacker
må nu ej bättre gå!”
De Furstliga kommer ridande
allt över slätan mo.
Långt flere voro de Furstliga
än mången man kunde tro.
Det var ock en högmarkskarl,
han sprang uppå en sten:
“Ljuset nu nåde oss fattiga män,
vi ser aldrig gården mer!”
Det var unge kung Sigtrygg
allt under sin fana grön:
“Se, dvärgakonungen kommer
allt över bergets krön!
“Han har lånat oss all sin hird,
all sina skäktor och spjut.
Med dvärgar ock vid vår sida,
oss må gå väl till slut.
Med Ljusets hjälp vid vår sida,
vi driver de Furstlige ut!“
De Furstliga gå att marschera,
de trampar den stigen fram,
de tänkte sig seger vinna,
de vunno blott nesa och skam.
De högmarkskarlar begynte att skjuta,
de sköto ock all en man en man,
fast flere voro de högmarkspilar
än hagel faller på sand.
Tjockare röko de högmarkspilar
än sanden på sjöastrand.
De högmarkskarlar begynte så skämta
och pilarna hava sin gång.
Två Furstlige buro den tredje
uppå sin spjutestång.
Ut kommer Ranhedaborgarne,
svepta i kläde och skinn:
“Är edra säckar malne,
vi fören I dem här in?”
“Det är inga malne säckar
fast eder tyckes så;
det är Furstens ypperste krigare
som stod för Brandhäll i går.
Det är Furstens fattige krigare
som stod för pilen i går.”
“Jag har så ont i mitt huvud,
jag gitter ej lemman rört,
jag haver druckit det bittra öl
som är ifrån Högmark fört.
“Det värker ock i min sida,
jag gitter mig icke vänd,
jag haver smakat den härskna strömming
som är ifrån Högmark sänd.”
Ut kommer man av huse
i Ranhedas gatu lång;
det var stor lust att skåda
hur bort de Furstlige språng.
Kung Sigtrygg rider på högan häst
i fältet av och an:
“Tacka vill jag mina högmarkskarlar
för eder trohet sann!
“I haven med mig ståndat
som trogne kvinnor och män;
vill Ljuset mig livet unna,
jag gör eder gott igen.
Vill Ljuset mig livet unna,
jag gör eder gott igen.”