Ett fragment ur Imrarskvädet
Text: Theo Axner, 2000
Imrar den Gode föddes och växte upp i en liten fiskeby vid Almarsjöns strand. Vid den tiden hade Gholan den Ogudaktige härskat över Mörkaskog och Nordanlanden i många mansåldrar, men i Imrars dagar hade han också börjat sträcka ut sitt grymma välde söderut.
Imrar kvad:
| ”Hör mig, Gunhild! |
| Vak upp, min moder! |
| Dagen har grytt |
| och solen ståndar. |
| Drömmar pinat mig |
| länge nog, |
| nog har jag vilat, |
| nu må jag vaka. |
| Spåvisa völvan |
| har fällt sin dom: |
| jag måste draga |
| i härnad mot Gholan.” |
Gunhild kvad:
| ”Du är rasande, Imrar, |
| och rent från vettet, |
| vem har väl skänkt dig |
| så galna griller? |
| Fiskaresöner |
| och fattigfolk |
| kan intet vigverk |
| mot Gholan vinna. |
| Mäktig är häxfursten, |
| nidfull och illslug, |
| ingen mot honom |
| har stått och levat. |
| Söker du honom |
| söker du döden, |
| det kan jag spå dig |
| sejder förutan.” |
Imrar kvad:
| ”Moder, nog känner jag |
| makten hos Gholan, |
| ständigt skrattar han |
| i mina drömmar. |
| Men skall vi då stilla |
| se hur hans skugga |
| släcker allt ljus |
| över Nordanslätten? |
| ”Eld ser jag brinna |
| norr om höjden, |
| varnande vigbud, |
| vårdkasen flammar. |
| Hit kommer nog |
| hans här inom kort |
| att bränna och plundra |
| och örnen mätta. |
| ”Folken står söndrade, |
| splittrade, kluvna, |
| frände mot frände, |
| syster mot broder. |
| Ej möter mörke |
| häxfursten motstånd, |
| vänlös blir värnlös, |
| söndrad är svag. |
| ”Trälbundna bliver vi |
| utan misskund |
| sedan vi kommit |
| i Gholans grepp. |
| Solskenet svartnar, |
| frost biter ryggen, |
| evig är hösten |
| i Mörkaskog. |
| ”Spådom har sjungits |
| om en som skall komma, |
| ena de söndrade |
| fränder på nytt, |
| hela såret |
| som huggits i landet |
| och bringa Mörkaskogs |
| Furste på fall. |
| ”Hemsökt jag varit |
| av hotfulla drömmar, |
| sömn har mig sällan |
| sann vila bjudit. |
| Nu har det sagts mig |
| av visa völvan: |
| jag bär märket – |
| Ödet är mitt.” |
Gunhild kvad:
| ”Stilla dig, Imrar! |
| Gå ej ifrån mig, |
| minns vad din moder |
| redan har mistat: |
| far din har fallit, |
| din syster är slagen, |
| blott hos dig finner jag |
| fägnad och tröst.” |
Imrar kvad:
| ”Finge jag välja |
| mitt eget öde, |
| ville jag födas |
| i fredlig tid. |
| Bitter är brygden |
| som Ödet skänkt i, |
| dock må vi tömma |
| bägaren i botten. |
| ”Farväl, min moder! |
| Jag går att söka |
| visdom hos Vite |
| att ödet utröna. |
| Alltför länge |
| har natten varat, |
| nu glöder hopp |
| om en ny dags gryning.” |
| Då grät Gunhild, |
| Imrars moder, |
| tårarna sköljde |
| som sjö i storm. |
| Sorgsen gick hon |
| att sitta vid hägnet, |
| att sörja sin son, |
| den siste hon mistat. |
Gunhild kvad:
| ”Grym är du, Öde! |
| Gå bort ifrån mig, |
| den sorgen är |
| alltför bitter att bära. |
| Make jag mistat, |
| mist har jag dotter, |
| nu vill ock sonen |
| mot döden rusa.” |