Imrars och Gholans träta

“Nu, häxkonung,

står jag inför dig,

slutligen randas

räkenskaps morgon.

Sona ditt brott

skall du i blod,

ej mer skall folken

under dig digna.“

“Stora ord talar du,

platt intet vet du.

Tom bullrar tunnan,

fåfängt må bonden

slamra med skölden

sitt mod att stärka.

Mången har prövat

mot mig sin styrka,

nu ligger alla

för hund och korp.“

“Vet du då icke,

häxkonung mörke,

allt vad jag re’n

av ditt välde brutit?

Väl har jag sökt

dina svarta skatter,

väl har jag dolt dem

bort från ditt öga.

Väl har jag renat

blod liksom vatten,

ej har ditt gift mer

makt att men vålla.

Nu dina trälar

må rista och galdra,

mig tillfogar de

likväl intet.

“Väl har jag dräpt

Talan och Sarian,

glupande ulvarna

allt vid din port.

Har jag ock fällt

Rana den Vittra,

spindeln och ormen

med silvertungan.

Ej hennes etter

mer flödar fritt,

stelnat i såret

blodet har stannat.“

“Dårad är du, Imrar,

drömma jag tror dig

om du nu säger dig

segern ha säkrat.

Just som vi språkar

drar mina trogna

ditt folk att skörda

som moget gräs.

Aldrig kom Vite,

ensamma stod de,

ensamma föll de

till intet gagn.

“Dårad är du,

om du tror du kan motstå

makten hos Herren

av Svartstenstornet.

Mitt spel har du spelat

med lånta pjäser,

nu skall du ge mig

vad mig tillkommer.

Hit är du kommen,

här är min skatt,

här dina konster

till intet båta.

Hunden ej biter

handen som föder,

det guld du stulit

guldsmeden känner.“

“Dårad vore jag,

om jag det trodde,

att med din lögn

jag kunde dig lura.

Väl skall jag ge dig

vad dig tillkommer,

väl kan du få

dina pjäser åter.

Ej kan i lögnen

sanningen döljas,

ej kan med mörker

mörker fördrivas.“