Ett fragment ur Imrarskvädet
Text: Theo Axner, 1999
Stod Imrar nu |
Vite att bida, |
solen på ryggen, |
blicken i nordan. |
Drog Imrar svärdet, |
bar Imrar skölden, |
Kiriamir, Gyrdir, |
flammande Grandner. |
Bar han ock Aurviotr, |
fulländnings dotter, |
Aurviotr |
som dvärgarna smidde. |
Imrar kvad:
“Gångar jag nu |
ödet att möta, |
kraften att mäta |
med Gholan den Svarte. |
Säg du åt Vite |
och all hans hird |
att Imrar till Mörkaskog |
själv måste draga. |
Ej kan jag bida |
tills natten faller, |
ej kan i natten |
mörker fördrivas.“ |
Stod vid hans sida |
sköldmöer och spjutmän, |
gränjade grymligen |
orden att höra. |
Väl var de tappra, |
lång var dock natten, |
svår var ock färden |
Imrar anträdde. |
Sköldmön Heidrun kvad:
“Gånga då, Imrar, |
ödet till mötes, |
kraften att pröva |
i Svartstenstornet. |
Väl skall vi bida |
Voorlaugr och Varja, |
möta dem här |
uppå Nordanslätten. |
Om vi ock faller, |
sälla vi stupar, |
blott dina gåvor |
mot Gholan räcker.“ |
Imrar genmälde:
“Vårda dig icke |
om Voorlaugrs vrede, |
frukta ej heller |
den färd jag tråder. |
Väl har jag sökt |
de Trennes råd, |
väl har de givit |
allt vad jag tarvar. |
Dyrt var dock priset, |
svårt var ock valet, |
likväl jag står |
och den Mörke skall falla.“ |