Imrars avfärd till Mörkaskog

Ett fragment ur Imrarskvädet

Text: Theo Axner, 1999


Stod Imrar nu
Vite att bida,
solen på ryggen,
blicken i nordan.
Drog Imrar svärdet,
bar Imrar skölden,
Kiriamir, Gyrdir,
flammande Grandner.
Bar han ock Aurviotr,
fulländnings dotter,
Aurviotr
som dvärgarna smidde.

 

Imrar kvad:

“Gångar jag nu
ödet att möta,
kraften att mäta
med Gholan den Svarte.
Säg du åt Vite
och all hans hird
att Imrar till Mörkaskog
själv måste draga.
Ej kan jag bida
tills natten faller,
ej kan i natten
mörker fördrivas.“
 
Stod vid hans sida
sköldmöer och spjutmän,
gränjade grymligen
orden att höra.
Väl var de tappra,
lång var dock natten,
svår var ock färden
Imrar anträdde.

 

Sköldmön Heidrun kvad:

“Gånga då, Imrar,
ödet till mötes,
kraften att pröva
i Svartstenstornet.
Väl skall vi bida
Voorlaugr och Varja,
möta dem här
uppå Nordanslätten.
Om vi ock faller,
sälla vi stupar,
blott dina gåvor
mot Gholan räcker.“

 

Imrar genmälde:

“Vårda dig icke
om Voorlaugrs vrede,
frukta ej heller
den färd jag tråder.
Väl har jag sökt
de Trennes råd,
väl har de givit
allt vad jag tarvar.
Dyrt var dock priset,
svårt var ock valet,
likväl jag står
och den Mörke skall falla.“