Text & melodi: Peter Ahlqvist, 2001
Ofta har jag stått med skölden
Hållit mur som kämpar ska
Länge har jag matat ulven
Gråpäls fått vad han vill ha
Krossat sköldar, brutit yxor
Ristat skallar, med mitt svärd
Tvekar sällan, backar aldrig
Av kriget självt jag blivit lärd
Krigets larm som prisar döden –
De sånger kan jag alltför väl
I rök och damm jag ära skördar
Av krig förmörkad är min själ
Axel har jag tidvis gnidit
Med bleka döden själv, så kall
Vi även mot varandra kämpat
Jag alltid henne fatt på fall
Trummor dundrar, lurar vrålar
Då döden våldsamt slår sig fram
Men inte rads val jag for henne;
Jag förut henne fått på skam
Kampen går i blod och fasa
Jag stöter hårt och hugger snabbt
Men döden slår mig som en stormvind –
Hon ger mig banesår så rappt
Och korparna, de skrattar muntert
Gråfäll, gammal, ler så nöjd
Ögon hackas, köttet slites
Min död har gett dem fest och fröjd
Och fiender så vilda jublar
När jag i ulvars glupska mun
De tror att livet mitt har ändats –
Min kropp blir rengnagd, vit och tunn
Men jag och mina dräpta fränder
Går i dödens hird så blek
Går tillsammans ut i striden
Att leka svärds och yxors lek
Och bistra kämpar, hårdfört folk
De vägrar hålla gravens frid
Du möter oss nu strax i striden
Då kommen är ditt slut, din tid