För närvarande har vi bara texter tillgängliga, men vi hoppas på att i framtiden kunna få med melodier på något vis också, kanske via ljudfiler. Man kan i de flesta fall få tag på melodin till en text genom att vända sig till upphovspersonerna; vi kan förmedla kontakter vid behov.
Imrars uppbrott
Text: Theo Axner
Mäktig är häxfursten,
nidfull och illslug,
ingen mot honom
har stått och levat.
Söker du honom
söker du döden,
det kan jag spå dig
sejder förutan."
"Folken står söndrade,
splittrade, kluvna,
frände mot frände,
syster mot broder.
Ej möter mörke
häxfursten motstånd,
vänlös blir värnlös,
söndrad är svag.
"Trälbundna bliver vi
utan misskund
sedan vi kommit
i Gholans grepp.
Solskenet svartnar,
frost biter ryggen,
evig är hösten
i Mörkaskog.
"Spådom har sjungits
om en som skall komma,
ena de söndrade
fränder på nytt,
hela såret
som huggits i landet
och bringa Mörkaskogs
Furste på fall.
"Hemsökt jag varit
av hotfulla drömmar,
sömn har mig sällan
sann vila bjudit.
Nu har det sagts mig
av visa völvan:
jag bär märket –
Ödet är mitt."
"Farväl, min moder!
Jag går att söka
visdom hos Vite
att ödet utröna.
Alltför länge
har natten varat,
nu glöder hopp
om en ny dags gryning."
Då grät Gunhild,
Imrars moder,
tårarna sköljde
som sjö i storm.
Sorgsen gick hon
att sitta vid hägnet,
att sörja sin son,
den siste hon mistat.
Imrars färd till Mörkaskog
Text: Theo Axner
Stod vid hans sida
sköldmöer och spjutmän,
gränjade grymligen
orden att höra.
Väl var de tappra,
lång var dock natten,
svår var ock färden
Imrar anträdde.
Imrars och Gholans träta
Text: Theo Axner
“Väl har jag dräpt
Talan och Sarian,
glupande ulvarna
allt vid din port.
Har jag ock fällt
Rana den Vittra,
spindeln och ormen
med silvertungan.
Ej hennes etter
mer flödar fritt,
stelnat i såret
blodet har stannat.”
“Dårad är du,
om du tror du kan motstå
makten hos Herren
av Svartstenstornet.
Mitt spel har du spelat
med lånta pjäser,
nu skall du ge mig
vad mig tillkommer.
Hit är du kommen,
här är min skatt,
här dina konster
till intet båta.
Hunden ej biter
handen som föder,
det guld du stulit
guldsmeden känner.”
Voorlaugrsmål
Här berättar Voorlaugr, en av Gholans härförare, sin historia.
Text: Theo Axner, med inspiration från Anders Törlind
En gång fordom
då korpar gnydde,
åskviggar lekte
på mörka vatten,
då kom vildsinte
Voorlaugr till världen,
i bondgård blev jag
av bondkvinna född.
En dräng var född,
i linne jag sveptes,
vattenöst vart jag
och Voorlaugr namnad:
bleka var kinderna,
blekvitt var håret,
ögonen grymma
som äspingsögon.
Jag växte upp
på gårdens golvbänk,
svingade sköldar,
snodde med strängar,
böjde bågar,
skiftade pilar,
slipade svärd
och slungade spjut.
Korpen i trädet
kvad till sin broder:
“Se, där i brynja
står bondens son!
Vässad är blicken
på vargars vis:
han är vår frände,
oss skall han fägna.”
Ej jag dröjde
att draga i härnad,
svärdet svinga
och marken bloda,
fiender fälla
och ryktbarhet vinna,
gå med glaven
för guld och ära.
Döden för ögonen,
blodsmak i munnen,
så löd min sång
och mitt strängaspel.
Härmän allena
var mina fränder,
värnlösa syntes mig
lägre än boskap.
Härmän och vigmän
följde min fana
från hövding till hövding,
från fejd till fejd;
rundhänt gav hövdingar
guld åt min hird,
klok kung ej sparde
krigsvunna skatter.
Hyllad för hjälte,
hatad för niding,
sällan fick svärdet
rosta i skidan.
Så kom budet
från Mörkaskog,
budet att träda
i hird hos Gholan.
Där erbjöds guld
och ymnig ära,
seger och storhet
som aldrig dör.
Mig hövdes nu
att husfast bliva;
värd var jag platsen
vid Gholans bord.
Gholan bidar:
en otalig mängd
av härmän drager
till Mörkaskog.
Hovar dundrar,
brynjetyg rasslar,
bönderna flyr,
korparna skrattar.
Stod vi nu alla
i Gholans gårdar,
bidade otåligt
häxfurstens bud.
Så blev det sagt:
nästkomna morgon
skulle ur leden
krigsherren koras.
När natten föll
voro vi femton,
som sökte säte
vid Gholans högbord.
En efter en
dräpte jag dem
med eld och järn
i den våta natten.
Gholan mötte
i gryningstimmen
dem som hans hövitsman
önskade varda:
fjorton skallar
på fjorton pålar,
och Voorlaugr, blodig
från fot till hjässa.
Nöjd mälte Gholan:
“Kom till mig, Voorlaugr!
Väl har jag funnit
den härdrott jag sökte.
Låt oss nu binda
vårt blodsförbund,
att du mig evigt
är huld och trogen.”
Trogen för evigt
följde jag Gholan,
vild såsom ulven,
grym såsom ormen.
Min Furstes fiender
slog jag med blindhet,
dövhet och stumhet,
pina och död.
Väl har jag lönats
för mina mödor:
svärdet Smärta
bär jag i bältet.
Hon är min skatt,
min ögonsten,
i hennes udd
bor brinnande död.
Jag är Voorlaugr,
Gholans härdrott,
Smärtas make
och korpens broder.
Ej kan jag minnas
annan glädje
än sårades skrik
och nyspillt blod.
Solen står över begets topp
Strålen når vår fana
Svart och grön den reses upp
Vårt karga lag gjort och vana
att med rak rygg och mod i barm försvara
Högmarks väl
Högmark, Högmark, sköna land
där män är män och kvinnor faga
Thules bästa land
är du!
Över slätten springer räven,
i gruvans mörker brytes malm
Bonden svettig sig beklagar
Vårt karga land gjort och vana
att med rak rygg och mod i barm försvara
Högmarks väl
Högmark...
Väktarnattskoral
Text & melodi: Tova Gerge
Väktarnatt, om du än blir lång
låt mig finna ljus i själen min.
Väktarnatt, om din köld blir svår
låt mig ifrån kylan komma in
till eld och varma händer
till hopp och hjärtefrid.
Bevara Thules länder
från krig och nödetid.
Giv mig mod att i livet gå
med min låga oförställd och klar,
giv mig styrka att härda ut
med sorger och bekymmer som jag har.
Skänk mig ro och glädje,
skänk mig frid och tröst.
Bär mig genom mörkret
tills solen stiger i öst.
Tiggarvisa i Väktarnattstid
Efter trad. Gästrikland, bearbetad av Tova Gerge
Fålen han springer på himmelsblå isen
allt ned till Geda och nappade grisen
allt om en Väktarnatt knåpa, låt ‘en gå
för allt gott vi skall få.
Långt bakom bergen så finns där en sänka
Allt det vi saknar det kan hon väl skänka
Sol’n som ett kopparmynt skiner och går an
när hon sjunker i vann’.
Fålen han springer och än råder natten
Klapprande hovar på frusade vatten
Långt bort i dalen är ståt och rikedom,
där går träden i blom.
Där är minsann inte vintrarna kalla
Mat finns det nog så det räcker åt alla
Får jag en fåle och femton vargaskinn,
så är dalen väl din.
Mines tiggarvisa
Text & melodi: Tova Gerge
Jo, vi kan visst förstå
att ni inte ens har rå'
att ge bort en enda liten slant
Vi tar inte illa ve
om ni int' har lust att ge
Vi har det inte heller så värst grant
Men vi är åtminstone inte snåla
det är ni, det är ni, det är ni
Mycket det ska en stackare tåla
men vi tål inte er något mer.
Vi vet, det är inte lätt
att vända slantarna rätt
och kanske har just ni det särskilt svårt
Säg, får ni ingen frid?
Svälter ni bort er tid?
Det finns andra här som lever ganska hårt
Men vi är åtminstone inte snåla...
Det lönar sig inte stort
att sjunga för sådan lort
ni begrepp väl en sådär vart tredje ord
Nu går vi härifrån
Men vi känner det som ett hån
att vi till sist ska vila uti samma jord.
Men vi är åtminstone inte snåla...
Vatten sprang ur stenen
Text & melodi: Tova Gerge
Vatten sprang ur stenen
- bägaren mot sky!
För den som väntar tåligt
bliver dagen ny.
Den stom nu står starker
den ska bliva svag.
För folk och för monarker
nalkas samma dag.
Den som orätt snaras
den skall komma loss.
Höj en skål för dem
som vakat innan oss!
Den som nu står starker,
den skall bliva svag.
För folk och för monarker
nalkas samma dag.
Sjung, mitt land, sjung, jord och vatten,
Giv åt vår stumma längtan en röst.
Sjung om ljuset i mörka natten,
Ljuset som skänker oss fägnad och tröst.
Sjung om hoppet som är oss givet,
Om hoppet som brinner i gård och i by.
Sjung, Gedanien, sjung för din frihet –
Natten är mörk, men dagen skall gry.
Stolte Furstens järnskodda hälar
Trampar Gedaniens bördiga jord.
Oss vill han kedja och göra till trälar,
Dränka vill han all glädje i blod.
Hör hur gräset och stenarna kvida,
Hör träd och forsar viska vår sång.
Vår rygg står rak och vår tid vi bida,
Domen skall drabba tyrannen en gång.
Upp, Gedanien, strid för Ljuset,
Som en gång Imrar kämpa ock vi.
Sänk den stolte tyrannen i gruset!
Snart nog är också hans tid förbi.
Vem vill träla åt Fursten för evigt?
Låt honom vika som gräs och som hö!
Vem vill kämpa med oss för frihet?
Låt honom segra med oss – eller dö!
Ofta har jag stått med skölden
Hållit mur som kämpar ska
Länge har jag matat ulven
Gråpäls fått vad han vill ha
Krossat sköldar, brutit yxor
Ristat skallar, med mitt svärd
Tvekar sällan, backar aldrig
Av kriget självt jag blivit lärd
Krigets larm som prisar döden –
De sånger kan jag alltför väl
I rök och damm jag ära skördar
Av krig förmörkad är min själ
Axel har jag tidvis gnidit
Med bleka döden själv, så kall
Vi även mot varandra kämpat
Jag alltid henne fatt på fall
Trummor dundrar, lurar vrålar
Då döden våldsamt slår sig fram
Men inte rads val jag for henne;
Jag förut henne fått på skam
Kampen går i blod och fasa
Jag stöter hårt och hugger snabbt
Men döden slår mig som en stormvind –
Hon ger mig banesår så rappt
Och korparna, de skrattar muntert
Gråfäll, gammal, ler så nöjd
Ögon hackas, köttet slites
Min död har gett dem fest och fröjd
Och fiender så vilda jublar
När jag i ulvars glupska mun
De tror att livet mitt har ändats –
Min kropp blir rengnagd, vit och tunn
Men jag och mina dräpta fränder
Går i dödens hird så blek
Går tillsammans ut i striden
Att leka svärds och yxors lek
Och bistra kämpar, hårdfört folk
De vägrar hålla gravens frid
Du möter oss nu strax i striden
Då kommen är ditt slut, din tid
Marschvisa
Text/musik: Peter Ahlqvist
Fjärde legionen
Text: Johan Käll
Fjärde legionen, furstens näve av stål
De vilda svinen från nord
Rasar mot fienders pansrade bål
Månghövdad stålklädd krigshord
Från alla land, för Gholans äras mål
Lämnar tunnland svartbränd jord
Efter framgångsrik furstes segerskål
Legionens Heder – Furstens ära
Våra svärd – Döden ger
Legionens Hjärtan – Fursten nära
Våra liv – Döden ser
Fjärde legionen, givare av död
De vilda svinens krigsjakt
Färgar främmande länders marker röd
Främmande härs fulla makt
Kan ej stå mot soldat med Furstens stöd
När de börja furstlig slakt
Legionär framåt, Himlens korpar göd
Legionens Heder...
Soldatsång
Text: Johan Käll
Se de bönder,
Där på fältet.
Spänner sönder
Gamla bältet.
Bondens lott är svält,
När hären drar i fält
Sådant är livet
Alla oss givet
Att härda ut
Till bittert slut
Se på fången,
I sin fålla.
Där har mången
Sånger molla
Sjungits till sitt slut
Men ingen fånge sluppit ut
Sådant är livet...
Se på befälet,
I sitt tält.
Beter sig oävet,
Dock ej i fält.
Men höns följa tuppen,
Så plägar även truppen
Sådant är livet...
Se på döden,
Stränge herren.
Rider Nöden,
Gula märren.
Över land och rike
Är han allas like.
Sådant är livet...
Upp, Legionär
Text: Johan Käll
Upp, upp, legionär!
Framåt, mot ny här!
Om man ej reser sig opp
Skyfflar nån jord över ens kropp.
Upp, upp – ett liv i strid!
Framåt, ett liv på tid!
Men se, ändå ett liv
Långt bort från tristessens giv
Upp, upp, döda, slå!
Framåt, kämpa på!
Alla dör vi någon gång
Vi stupar dock under sång
Upp, upp, bloda klingan!
Framåt, upphäv bringan!
Vill ni leva för all tid?
Döden ger själv sin giv
Upp, upp, manstark arm!
Framåt, mod i barm!
Dödens anda i vår rygg
stilla hans aptit, var trygg
Upp, upp, Furstens män!
Framåt, fi rör sig än!
Färska själar, nu skall dö
Till strid, Furstlig sköldmö.
Text: Fritt efter 1500-talsballaderna “Gustav Vasa och dalkarlarna” och “Sten Sture och dalkarlarna”, omarbetad av Theo Axner
Melodi: Traditionell (“Gustav Vasa och dalkarlarna”)
Kung Sigtrygg rider i Högmark,
han tingar med bönderna sin,
me’ns de Furstlige ligger för Brandhäll,
de äter stulen svin.
Herr Hammar, han sitter i Ranheda
och dricker båd’ mjöd och vin.
“Hören I, mine högmarkskarlar,
allt vad jag bjuder uppå:
./. vill ni mig följa till Ranheda
och slå de Furstlige av?” ./.
Svarade då de högmarkskarlar,
de svarade allt förty:
“Viljen I vara vår hövitsman
allt inför Ranheda by?”
“Gärna är jag er hövitsman,
om eder så tyckes skön,
blott ni vill följa mig trogne
allt under min fana grön.”
Svarade då de högmarkskarlar,
de svarade som en man:
“Vi blod och livet våga
mot en så grym tyrann,
vi blod och livet våga
allt för vårt fädernesland.
“Snöripan och ekorren
rätt pilen han råkar uppå.
Gholans gläfsande bloderacker
må nu ej bättre gå!”
De Furstliga kommer ridande
allt över slätan mo.
Långt flere voro de Furstliga
än mången man kunde tro.
Det var ock en högmarkskarl,
han sprang uppå en sten:
“Ljuset nu nåde oss fattiga män,
vi ser aldrig gården mer!”
Det var unge kung Sigtrygg
allt under sin fana grön:
“Se, dvärgakonungen kommer
allt över bergets krön!
“Han har lånat oss all sin hird,
all sina skäktor och spjut.
Med dvärgar ock vid vår sida,
oss må gå väl till slut.
Med Ljusets hjälp vid vår sida,
vi driver de Furstlige ut!“
De Furstliga gå att marschera,
de trampar den stigen fram,
de tänkte sig seger vinna,
de vunno blott nesa och skam.
De högmarkskarlar begynte att skjuta,
de sköto ock all en man en man,
fast flere voro de högmarkspilar
än hagel faller på sand.
Tjockare röko de högmarkspilar
än sanden på sjöastrand.
De högmarkskarlar begynte så skämta
och pilarna hava sin gång.
Två Furstlige buro den tredje
uppå sin spjutestång.
Ut kommer Ranhedaborgarne,
svepta i kläde och skinn:
“Är edra säckar malne,
vi fören I dem här in?”
“Det är inga malne säckar
fast eder tyckes så;
det är Furstens ypperste krigare
som stod för Brandhäll i går.
Det är Furstens fattige krigare
som stod för pilen i går.”
“Jag har så ont i mitt huvud,
jag gitter ej lemman rört,
jag haver druckit det bittra öl
som är ifrån Högmark fört.
“Det värker ock i min sida,
jag gitter mig icke vänd,
jag haver smakat den härskna strömming
som är ifrån Högmark sänd.”
Ut kommer man av huse
i Ranhedas gatu lång;
det var stor lust att skåda
hur bort de Furstlige språng.
Kung Sigtrygg rider på högan häst
i fältet av och an:
“Tacka vill jag mina högmarkskarlar
för eder trohet sann!
“I haven med mig ståndat
som trogne kvinnor och män;
vill Ljuset mig livet unna,
jag gör eder gott igen.
Vill Ljuset mig livet unna,
jag gör eder gott igen.”
FURSTESÅNGEN *
Furstendömet Margholiens fingerade nationalsång; skrevs efter
Strömkarlens tårar av de som spelat Furstens diplomatiska
sändebud. Sången existerar inte i själva Terra Cognita, men har
blivit något av kampanjens “signaturmelodi”.
Text: Erik Sieurin, Dan Hörning & Anders Törlind
Melodi: Sovjethymnen
Ur skogar så gröna,
ur gläntor så sköna,
ur jungfrulig vildmark
vår stat har växt fram.
Vi vilja dig prisa,
du starka och visa,
du dugliga folk
av margholiers stam.
Vildmark skall tämjas
Lärdom skall främjas
Folken skall sämjas
i vår Furstes land
Hell dig, vår Furste,
du främste och störste,
som enat vårt land
från det kaos som var!
Du grundat ett rike
som saknar sin like,
på folkets böner
är du ett svar
Vildmark skall tämjas...
De svaga skall dödas,
nationer förödas
Ljuset skall släckas
av Furst Gholans hand
O Gholan, du lede,
vi fruktar din vrede
och utför din vilja
med mord, våld och brand!
Folkslag skall tämjas
Terror skall främjas
Ondskan skall sämjas
i vår Furstes land
Gholan!
Ulthar Blods drapa *
Några rörande rader från en Domedagsgardist...
Text: Michael Wermelin