Uppställning!

 Johan Käll

Sergeant Vranjes gick ut ur det stora röda solblekta tältet. Han förde en hand genom det kortsnaggade nackhåret och kisade mot solen. Hen undersökte frånvarande knöligheterna i bakhuvudet där en arosisk stridsklubba en gång landat och såg bort mot den samling legionärer som stod i små grupper och tramsade på fältet. Solen gassade hänsynslöst på deras svarta vapenskjortor, och i bakgrunden flyktade bönder förbi, noga med att inte ta någon notis om legionärerna. Ett barn som storögt tittade på de buffliga soldaterna blev snabbt undanföst av sin mor.

”Där har vi en blivande legionär,” muttrade Vranjes för sig själv, och gick bort och ställde sig brevid Sergeant Noss, som stod med tummarna i svärdsbältet och flinande tittade på när Legionär Ivanova, vilt gestikulerande berättade något för en nybakad rekryt.

”Tror du vi någonsin kan göra legionärer av detta härke till bottenskrap?” frågade han sergeant Noss, samtidigt som Ivanova stal mössan av rekryten. Sergeant Noss vände sitt leende ärrade ansikte mot honom och spottade på marken.

”Nja, det kan ju bli svårt med oss som föredömen” sade hon och kliade sin rest till högeröra.

”Hmm... jo. De verkar ta förlusterna av sina kamrater rätt bra tycker jag”, mumlade han ur mungipan samtidigt som han såg på sina kära vapenfränder. Legionärerna fortsatte obehindrat sitt tramsande, men korpralerna kastade förstulna blickar åt deras håll, och började förbereda sig mentalt för vad som skulle komma.

”Nja, de är ju garvade soldater och vet hur det är. Krig är farligt. Folk har till och med dött av det,” replikerade Noss och drog upp sitt svärdsbälte.

”Nåväl. Är Katt och Frenes klara att utgå?” Korpral Sarra sade något till Ivanova för att lugna ner henne något och få henne att lämna tillbaka mössan, det började dra ihop sig.

”Jo, de packar det sista nu, men saknar fortfarande en del sköldar, dessutom är oken till oxarna för små så vi får dona lite, jag tror de är för hästar, eller möjligen höns.”

Även hon riktade blicken mot legionärena som tydligen diskuterade rätt sätt att sätta en kniv i någon.

”Vad tror du om det där?” sade hon och nickade mot gruppen med knivtricken.

”Hmm… Det finns ju mer än ett sätt att flå en katt, men det kommer att ta för lång tid för offret att dö så där, jag tror vi upptäckt ett utbildningsbehov.” Vranjes drog på sig sina handskar och började släta till vapenrocken, en droppe svett rann nedför ryggen och anslöt sig till de andra i ryggslutet. Korpralerna såg förändringen i hållning hos sina befäl och började sträcka upp sig lite. Sarra rätade till sitt svärdsbälte.

”Nå, du löser problemet med oxarna” sade Vranjes samtidigt som han sträckte på sig. ”Jo,” svarade Noss och drog sig tre steg tillbaka. Vranjes drog in luft i lungorna, satte händerna i sidan och väntade lite. Korpralerna var på sin vakt och drog in luft även de. ”De är inte så illa, mina mördare”, tänkte Vranjes samtidigt som han släppte ut luften i ett hest vrål :

”1:a och 2:a tropp, LEGIONÄRER, UPPSTÄLLNING! FRAMFÖR MIG. MOT MIG!” Han såg på hur legionärerna skramlade ihop sig under sina korpralers rop. Dolkar stoppades undan, tunikor och tabarder rätades till. Svärdsbälten snurrades rätt och smuts och damm slogs av axlar och ärmar. Som alltid blev det oroligheter i bakre ledet, och korpralerna blickade irriterat över axlarna för att se vad som stod på. Vranjes sträckte på sig för att se vad det var som uppehöll dem den här gången, ”Ivanova, vad är det nu då? Du har ju samma plats som alltid, den kan ju inte vara så svår att hitta!”

Ivanova muttrade någonting och fipplade med sitt svärdsbälte. Korpral Sarra himlade med ögonen mot Vranjes och skakade uppgivet på huvudet. ”Kom på plats nu, och sluta fippla!” Ett halvdussin legionärer släppte vad utrustningsdetalj de höll på att dona med och sträckte upp sig. Bakom sig kände Vranjes hur Noss skakade på huvudet.

”Styrkebesked,” sade han rakt ut i luften, säker på att drillen skulle sitta.

”Sergeant! Alla i 1:a tropp närvarande och rustade,” sade Korpralen med en smäll i bröstplåten. ”Tack korpral”, svarade han och dunkade till sitt eget harnesk för att visa att även han var rustad och redo att slåss med dem. Han vände sig mot Sarra.

”Sergeant! 2:a tropp, två på post, alla andra närvarande och rustade.” Sarra slog till sin tunga brigantin så att den klirrade svagt. ”Tack, korpral”, samma procedur med plåtdunkande. Sergeanten vände sig mot hela truppen.

”God middag, legionärer!”

”GOD MIDDAG, SERGEANT !” dånade den 14-hövdade skaran och slog sig på bröstet. Sergeanten slog sig ännu en gång i harnesket och lät det sedan mynna ut i en svepande rörelse som innefattade alla legionärer. ”Lediga,” kommenderade han och intog en lite mer avslappnad ställning, samtidigt som han tog fram de papper han hade nedstoppade där bak i svärdsbältet och började informera sina legionärer…