Jordugglas barndomsminne

Ingrid Fahlgren

Ingrid som Jorduggla på Källan vid Världens Ände

Jorduggla är en av de äldsta i Älgstammen, en av de vildfolksstammar som lever i Västmarkerna.

Det här hände när jag var barn. Ja, inte så liten, ungefär så gammal som Pilfink, stor nog att få gå ut ensam i skogen för att plocka bär.

Så jag var ute för att samla blåbär, det var ganska sent och jag borde egentligen gå hem, men det var  så gott om bär att jag hade svårt att sluta.

Då fick jag höra ett förskräckligt oväsen som närmade sig genom skogen. Inget djur ger så mycket ljud ifrån sig. Jag gömde korgarna under några buskar och flängde upp i ett träd för att gömma mig. Då får jag se det underligaste jag sett i mitt liv – ett djur med sex ben och två huvuden! Nertill påminde det om en älg, men på ryggen hade det en konstig utväxt som stack upp och på den satt det ett huvud till och åt sidorna stack det ut två extra ben som säkert inte dög att gå med.

Ve och fasa, det där underliga djuret stannar precis under mitt träd. Och delar sig i två. Utväxten lossnar och ramlar ner på marken, och då ser jag ju att de i själva verket är två, att  den övre delen har riktiga ben också och nästan ser ut som en människa, och att de extra benen i själva verket är armar. Men nog ser den konstig ut! Huvudet ser ut som om det vore gjort av järn. Och  nej! nu lyfter han av det!

Fast då såg jag att det där järnet var en sorts mössa, och under såg han mänskligare ut. Han binder fast den fyrbenta vid mitt träd och går ner med mössan till bäcken och hämtar vatten, dricker och ger fyrbeningen att dricka.

Sen väntar jag på att de ska ge sig av igen, men det dröjer. Tvåbeningen donar runt  och lastar av, och så småningom förstår jag att han tänker stanna här hela natten och sova. Hur ska jag kunna klara mig i trädet en hel natt, jag måste få bort dem på något sätt.

Jag tänker förtvivlat, jag har ingen chans att smita utan att de ser mig. Om jag kunde skrämma dem på något sätt! Brumma som en björn till exempel. Men björnens rytande kan jag inte härma. Fast björnen visslar ju också, det ljudet kan jag. Så jag försöker.

Tvåbeningen fattar ju ingenting. Men tydligen har jag lyckats bra, för fyrbeningen sliter sig loss och får en väldig fart bortöver. Tvåbeningen skriker i ilska och rusar efter. Och jag ner ur trädet och hem, det fortaste jag kan.